RECENSION: The Curious Case of Benjamin Button, Southwark Playhouse ✭✭✭

Julian Eaves recenserar The Curious Case Of Benjamin Button som just nu spelas på Southwark Playhouse.

James Marlowe och Philippa Hogg i The Curious Case Of Benjamin Button. The Curious Case of Benjamin Button Southwark Playhouse,

Fredag 17 maj 2019

3 stjärnor

Boka biljetter

Detta är en stilig produktion som imponerar på i stort sett alla punkter utom en: manuset.  Baserad på en obskyr (och välförtjänt bortglömd?) surrealistisk novell av F. Scott Fitzgerald, tar den oss långt bort från hans sedvanliga cocktailpartyn och narcissister och kastar oss in i en bisarr värld där huvudpersonen föds som en 70-årig gubbe för att sedan åldras baklänges och bli yngre för varje scen.  Då och då får vi se sceniska gestaltningar av omvänt tidsflöde och de tycks aldrig fungera, inte heller här.  För att ytterligare försvåra det dramaturgiska verkar handlingens centrala drivkraft vara att skildra tidens gång genom helt vanliga människors liv – människor om vilka inget av vikt egentligen kan sägas eller tänkas.  Förutom då, givetvis, att en av dem – av skäl som författaren aldrig lyckas förklara (ensemblen gör ett försök att prata om ”tidvatten” som går åt fel håll) – råkar leva sitt liv baklänges.

På ett lite väl gulligt vis bär berättelsen på en viss naiv charm i sin arkaiska metafor om livets mening.  Jethro Compton – konstnärlig ledare, regissör, adaptör, lyriker samt grundare av Jethro Compton Productions – tycks i alla fall tro att det finns mer än nog med substans för att bära en föreställning på två och en halv timme.  Jag är dock inte lika övertygad.

James Marlowe och ensemblen

Jag antar att allt beror på vad man anser att teater är till för.  Produktionens hantverksskicklighet är verkligen föredömlig.  Scenen på Southwark House lilla scen, The Little, är magnifik – läckert designad och ljussatt av den begåvade Schoenlatern.  Cecilia Trono har skapat trovärdiga tidsenliga kostymer (ja, detta är ytterligare en nostalgifest med fattiga men rejäla helylletyper som lydigt följer det tidiga 1900-talets konventioner).  Chi-San Howard står för en kraftfull koreografi, vars stampande och rytmiska gester i kombination med regins rättframma berättarstil får en att tänka att om Shared Experience och 'Stomp!' någonsin skulle samarbeta på en musikal, så är det PRECIS det här de skulle skapa!  Michael Woods fyller rummet med dånande korniska vågor och sorgset klämtande klockor.

Allt detta är vackert, men inget av det förbereder oss på föreställningens verkliga stjärna: musiken signerad Darren Clark.  Det är ett djärvt steg framåt för Clark, där de musikaliska elementen är mer sammanflätade med den dramatiska handlingen än jag tidigare upplevt i hans verk.  Där ligger både styrkan och svagheten i hans grepp.  Det musikaliska språket är – som så ofta hos honom – folkmusik.  Men till skillnad från hans tidigare verk saknar den här pjäsen engagerande dramatiska vändpunkter.  Visst finns här en del händelser som lunkar förbi på scenen likt en biografisk såpopera, men få av dem hamnar i tillräckligt skarpt fokus för att vi i publiken ska orka bry oss om utgången.

Ensemblen i The Curious Case Of Benjamin Button

Anledningen till denna likgiltighet är, som sagt, manuset.  Alldeles för mycket energi läggs på att ”berätta” om saker istället för att ”visa” hur och varför de sker.  De många berättarrösterna, där skådespelarna hoppar in och ut ur olika roller i denna befolkningstäta rövarhistoria om en person som egentligen är en person utan egenskaper, tycks kväva dramatiken under tyngden av sin egen förklaring.  Det är bara en scen i andra akten som verkligen vaknar till liv på scenen; skådespelarna i den måste njuta av varje sekund eftersom det är det enda ögonblicket där manuset faktiskt låter dem göra det de är bäst på – att agera.  Resten av tiden är de bara ”berättare” som tvingas trampa igenom sida efter sida av ”han sa” och ”hon sa”.

För det andra slår det mig att dramats modesta ambition (en föreställning bestående av ”ögonblick”, för att citera Clark) rimmar illa med den valda folkmusiken.  Folkmusiktonen domineras av ett starkt narrativt och känslomässigt driv som inte alls passar den mer subtila och elliptiska stilen som manuset tycks eftersträva.  Dragningen åt det samtida musikdramat pekar snarare mot något i stil med 'Pelléas och Mélisande'.  Det finns några väl integrerade musikaliska mellanspel, men merparten av musiken består av en rad melodier framförda av de fem skådespelarna/musikerna, där man lika gärna hade kunnat ge dem en artig applåd för att sedan smita ut till baren och beställa en drink till.

Vad gäller ensemblen så ger de verkligen allt.  De arbetar outtröttligt under de cirka 150 minuterna; de sjunger, dansar, spelar instrument, levererar sina repliker och flyttar scenografi med en obeveklig energi.  Matthew Burns, Rosalind Ford, Joey Hickman, Philippa Hogg och James Marlowe gör allt som manuset kräver, och mer därtill.  Det är inte deras fel att manuset tvingar dem genom ett minfält av klichéer och förutsägbara vändningar i vad som borde ha varit allt annat än en segdragen vandring.  De tvingas hela tiden befinna sig i en realistisk värld där den enda intressanta händelsen är helt overklig och därför aldrig riktigt hittar sin plats.  Darren Clarks musik gör att upplevelsen blir angenäm nog, men manuset ger honom aldrig de chanser till bett som fanns i ett verk som 'These Trees Are Made Of Blood'.  Tekniskt sett är detta sofistikerat; konstnärligt är det en besvikelse.

BOKA BILJETTER TILL THE CURIOUS CASE OF BENJAMIN BUTTON