RECENSION: The Distance You Have Come, Cockpit Theatre ✭✭✭

Julian Eaves recenserar The Distance You Have Come på Cockpit Theatre.

The Distance You Have Come Cockpit Theatre

18 oktober 2018

3 stjärnor

Boka nu Det här marknadsförs som ett fantastiskt skyltfönster för West End-talang, och det stämmer verkligen.  Här har vi ett toppteam av både etablerade och nyare artister som får glänsa i sin naturliga miljö, i en sammanvävd kavalkad med enstaka fragment av länkande dialog, där de gör underverk med relativt nytt och obekant musikalmaterial.  I rollistan ser vi huvudrollsinnehavaren Dean John-Wilson, som fortsätter att utmana stereotypen av sitt slående utseende och fysik genom att utforska mörkare och mer sårbar terräng; Alexia Khadime blir alltmer erkänd för sin bredd på både musikal- och dramascenen, kombinerat med en vacker röst och stor berättarstämma; Jodie Jacobs är en av våra mest pålitliga sjungande skådespelerskor, flitigt anlitad och betrodd att gång på gång introducera ovanliga verk för publiken; Emma Hatton är en magnifik huvudrollsinnehavare som här tonar ner sin stora röst till kammarmusikaliskt format, precis som resten av denna högkvalitativa ensemble; och så har vi Andy Coxon, som nyligen gjorde en fin insats som Berger i HAIR på The Vaults, och slutligen Adrian Hansel, som regelbundet syns tillsammans med branschens största namn.

Så långt, allt väl.  Det finns mycket att njuta av bara genom att befinna sig i samma rum som dessa skickliga artister.  Iscensättningen är diskret, nästan antydd, med en minimalistisk och avskalad regi av upphovsmannen, vackert och elegant ljus av Andrew Ellis, samt en enkel och smakfull scenografi och kostym av Simon Daw.  Ljuddesignen krediteras inte, vilket är förvånande med tanke på dess betydelse här, men Sophie Lyle är ljudtekniker så hon kanske även ligger bakom det smarta omgivande ljudlandskapet som välkomnar oss: hon kan också ha haft det svåra jobbet att micka och förstärka rösterna här.  Jag är inte helt säker på varför det gjordes.  De sjunger till endast piano och violin och teatern är ju inte precis Albert Hall.  Även om det förstärker känslan av den lågmälda, nästan biktliknande stämning som genomsyrar musiknumren, så kunde jag inte se hur det hjälpte oss att komma närmare artisterna: även när de står direkt framför oss i detta lilla arena-scenrum verkar deras röster komma från ett helt annat håll, vilket känns märkligt och förvirrande.

Det måste sägas att sångerna de sjunger, skrivna av amerikanen Scott Alan, alla är – var för sig – värda att höra.  Jag har faktiskt uppskattat Mr Alans verk vid flera konserter genom åren.  Men jag har aldrig sett en hel föreställning av honom, eller upplevt hans oeuvre på ett så koncentrerat och exklusivt sätt.  Och det är tyvärr där problemen med den här produktionen börjar.  Han är en låtskrivare för sångare, javisst, och han har lockat till sig samarbeten med några av de finaste rösterna i branschen, men är han verkligen vad den breda publiken vill ha?  Jag undrar.  Genom att sammanställa så många av hans skapelser i detta täta format, med liten variation i musikflödet, blir det slående tydligt att hans spännvidd är smal och hans temperament påfallande begränsat.  Om du råkar älska just hans specifika uttryckssätt kommer du att trivas utmärkt.  Men om du efterfrågar en bredare repertoar av toner och stilar kan den här förutbestämda menyn – trots tolkarnas ovärderliga insatser – kännas en aning för monoton.

Den musikaliska ledningen och arrangemangen av Scott Morgan (vid pianot) känns helt i fas med vad kompositören önskar och tycks vara helt trogna hans intentioner.  Morgan får fint stöd av Tom Crofton-Green på violin.  Man frågar sig dock hur mycket av dem själva som ryms i denna mix.  Denna föreställning ger oss Scott Alans hjärta levererat på silverfat av alla inblandade, så om du söker en renodlad vision av vad han står för kommer du förmodligen att hitta den här.  Om du däremot inte är en sådan hängiven beundrare kan du komma att längta efter mer än vad den här showen kan erbjuda.

Spelas till 28 oktober 2018

BOKA NU FÖR THE DISTANCE YOU HAVE COME