RECENSION: The Dresser på Duke of York's Theatre ✭✭✭✭✭

Reece Shearsmith och Ken Stott i Påklädaren (The Dresser). Foto: Hugo Glendinning Påklädaren Duke of York’s Theatre 13 oktober 2016

5 stjärnor

Boka nu Påklädaren har fått en renässans på senare tid och landar i West End mindre än ett år efter att Richard Eyres kritikerrosade tv-version sändes. Det är tunga skor att fylla; paret Sir Ian McKellen och Sir Anthony Hopkins lyckades definiera sina roller för generationer framåt. Alla farhågor om jämförelser kan dock läggas åt sidan. Sean Foleys nya uppsättning är helt underbar, med sublima rollprestationer från både Ken Stott och Reece Shearsmith, samt en superb birollsensemble. Pjäsen utspelar sig (huvudsakligen) bakom scenen under en regional uppsättning av Kung Lear mitt under andra världskriget. Påklädaren utforskar relationen mellan den eponymous Norman (Reece Shearsmith) och ”Sir” (Ken Stott), sällskapets skådespelardirektör. Båda männen är helt beroende av varandra – Norman lever för tillfredsställelsen i att förbereda ”Sir” inför hans framträdanden och deras intima rutiner, medan Sirs sviktande minne kräver att Norman påminner honom om hans repliker, och ibland till och med om vilken pjäs han ska spela. ”Hennes nåd” (Harriet Thorpe), Sirs partner och uppsättningens Cordelia, kräver att Sir lämnar yrket för hälsovårdens skull, men teatern är hans livsluft. Norman är i sin tur helt inriktad på att få upp Sir på scenen, och man befarar att något katastrofalt ska ske.

Reece Shearsmith i Påklädaren. Foto: Hugo Glendinning För vissa kan tanken på att se en skådespelare förbereda sig för en föreställning kännas som att tjuvkika på något hemligt, som om de inte existerar för oss förrän de kliver ut på scenen. Denna föreställning dekonstrueras totalt i Påklädaren, när vi bevittnar varje aspekt av Sirs mödosamma och ganska spända förvandling. Han anländer till scenen i en luffarlik skepnad, röd ansiktet och med vilt hår, och snyftar oavbrutet i flera minuter. Han bär ”hela världen på sitt huvud”, säger han, och skäller ut Norman, som då tar sig en styrketår i smyg. Han flirtar ogenerat med den unga skådespelerskan Irene (Phoebe Sparrow) och sminkar sig för helt fel pjäs. Det är alltigenom sorgligt, men också väldigt gripande och ofta oerhört komiskt.

Ken Stott i Påklädaren. Foto: Hugo Glendinning

Stott är helt magnifik; absurd i sin självupptagenhet, men ändå värdig och kapabel till både ömsinthet och en virrig visdom. Hans ömhet gentemot Hennes nåd vittnar om år av tillgivenhet, trots hans narcissism. Stotts kemi med den utmärkta Harriet Thorpe illustrerar vackert den dikotomi som Sir Ronald Harwood nämner i programmet: att skådespelardirektörer öppet stoltserar med sin individualitet, samtidigt som de privat erkänner tacksamhetsskulden till dem som stöttar dem.  Tragedin ligger i att Sir älskar sig själv, och sin konst, framför allt annat, och jagar perfektion även när hans förmågor börjar svika honom.

Norman är en lika tragisk gestalt som ”Sir”. Han är en man som pratar mycket men som inte förmår tala uppriktigt om sig själv, en empatisk figur som tar ut sin frustration på Sirs skådespelarkollegor. Sean Foley beskriver Norman som narren till Sirs Lear – den ende som tillåts ”smickra honom och förbereda honom inför kvällens föreställning”. Men Sirs beteende mot Norman – där han behandlar honom som en förtrogen men samtidigt som ett självklart hjon – börjar ta ut sin rätt. Till skillnad från narren försvinner inte Norman bildligt talat.  Istället drar han sig undan och tar till flaskan.

Harriet Thorpe och Ken Stott i Påklädaren. Foto: Hugo Glendinning

Shearsmith, som är en mästare på att gestalta sympatiska men obekväma karaktärer, förmedlar Normans energi och noggrannhet med karaktäristisk finess. Det är också en mycket genomtänkt och rörande skildring av en man som sjunker under tyngden av hämningar och outnyttjad potential. Shearsmith blottlägger skickligt sömmarna i ett liv som levts genom någon annan. Allt eftersom pjäsen fortskrider ser vi Normans gradvisa, hjärtskärande insikt om att Sir värderar honom betydligt lägre än han trott. Sirs säregna kärlek till Hennes nåd, hans uppmärksamhet mot Irene och till och med den långvariga vänskapen med den livströtta scenteknikern Madge (Selina Cadell), tycks alla väga tyngre än Normans eget bidrag. Pjäsens titel är fascinerande då den riktar ljuset mot en man som fruktar att han knappt ens blir sedd.

Komiken och tragedin lyfts fram skickligt tack vare en stark birollsensemble, från Selina Cadells pragmatiska och cyniska Madge till Phoebe Sparrows naivt eldiga Irene. Adam Jackson-Smith är därtill strålande som den bittre och uppblåste skådespelaren Oxenby, medan Simon Rouses rollprestation som hans motpol, Geoffrey Thornton, är en ren fröjd. Förutom att vara en dråpligt osäker Narr, är hans monolog om tillvaron som skådespelare och hans nyvunna längtan efter bättre roller djupt rörande. Det största berömmet bör dock gå till Harriet Thorpe, vars ”Hennes nåd” ständigt tycks vara på gränsen till sammanbrott men ändå besitter en enorm inre styrka. Det är en rik och finstämd prestation som med en blick eller en suck förmedlar år av frustration och utmattning, samtidigt som hon visar att hennes känslighet och mod inte helt gått förlorat. Sean Foleys uppsättning av Påklädaren är helt enkelt extraordinär. Ken Stott och Reece Shearsmith är enastående som ”Sir” och Norman, och birollerna med Harriet Thorpe i spetsen är verkligen utmärkta. Det är ett tankeväckande, roligt och gripande stycke som inte bara gör Sir Ronald Harwoods fantastiska manus rättvisa, utan även de Hyllade produktioner som föregått den.

BOKA BILJETTER TILL PÅKLÄDAREN PÅ DUKE OF YORK’S THEATRE