RECENSION: The Goat, Or Who Is Sylvia?, Theatre Royal Haymarket ✭✭✭

Damian Lewis (Martin) och Sophie Okonedo (Stevie) i The Goat (Foto: Johan Persson) The Goat, or Who is Sylvia?

Theatre Royal Haymarket

5 april 2017

3 stjärnor

Boka nu

Under året som följt sedan Edward Albees bortgång har vi den stora förmånen att se två av hans pjäser spelas parallellt i West End. The Goat, or Who is Sylvia? skrevs år 2000, hela 38 år efter Vem är rädd för Virginia Woolf? – en pjäs som Albee var så förknippad med att han beskrev den som en "glänsande medalj av något slag runt min hals". Men medan vissa kanske närmar sig den senare utan att ana det stålbad som väntar, misstänker jag att de flesta i publiken känner till åtminstone en sak om The Goat. Detta är en gedigen och ofta gripande uppsättning av en fascinerande pjäs, vars problematik inte ligger i det obekväma ämnet, utan i ofullständiga karaktärer och en tillfällig brist på finess.

Martin Gray (Damian Lewis) är en framstående arkitekt som lever ett till synes bekymmersfritt liv med sin hängivna fru Stevie (Sophie Okonedo) och sonen Billy (Archie Madekwe). Allt står dock inte rätt till, och hans tankar är ständigt på annat håll. När han anförtror sig åt bäste vännen Ross (Jason Hughes) avslöjar han att han blivit förälskad i ”Sylvia” – ett avslöjande som möts med viss munterhet och lite dömande. Detta vänds dock i fasa när Martin förtydligar att Sylvia är en get – av den bokstavliga, bräkande sorten. Efter att ha lämnat huset i avsky skriver Ross till Stevie om vad han vet, och det räcker med att säga att hon inte direkt är förtjust.

Sophie Okonedo (Stevie) och Damian Lewis (Martin) i The Goat (Foto: Johan Persson)

The Goat är inte en allegorisk tragedi. Jämförelser mellan Martins övertramp och hans sons homosexualitet avfärdas uttryckligen, och det behandlas inte heller som en vanlig otrohetsaffär, vars särdrag granskas ingående. Lika lite tvingar Albee oss att helt enkelt dra slutsatsen att Martin är depraverad eller på väg mot ett sammanbrott. Snarare presenterar han tidelag på ett distanserat och oförskräckt detaljerat sätt, med en insiktsfull kritik av föreställningen att kärlek i sig alltid är god. I sin tur demonstrerar pjäsen Albees gåva för att injicera absurditet i de mest förtvivlade situationer, ofta med en oerhört komisk effekt. Martins beskrivning av sin stödgrupp för tidelag är djupt obehaglig, men hans gravallvarliga förklaringar av de andra deltagarnas böjelser, tillsammans med ett återkommande skämt om ett mystiskt visitkort, resulterar i en bistert dråplig upplevelse.

Trots allt som imponerar med The Goat – dess osvikliga ärlighet, becksvarta humor och den andlösa intensiteten i den centrala konflikten – anser jag att pjäsen har en grundläggande brist. Detta exemplifieras i de tidiga scenerna, där Martin oavbrutet upprepar sig själv och förvirras av de enklaste påståenden. Detta antyder inte bara omfattningen av hans besatthet, utan tjänar också ett värdefullt dramatiskt syfte. Allt eftersom pjäsen fortskrider filtreras vår bild av Martins beundransvärda egenskaper främst genom andras minnesbilder, vilket understryker den oåterkalleliga skada som hans övertramp har orsakat hans identitet.

Tyvärr präglar detta en pjäs som ofta definieras av ord snarare än handling. Vi får aldrig se den äktenskapliga lycka som raserades av Martins beteende, och som Stevie rekapitulerar med både sorg och raseri. Det faktum att Martin föll för det han uppfattade som förkroppsligandet av en ”ren, tillitsfull, oskyldig och sveklös” natur talar om en djupt rotad längtan som borde utmana hennes minnen, men vi ges inte verktygen att dechiffrera detta. I detta avseende erbjuder Ross inte heller mycket hjälp. Trots att han är Martins äldsta vän, en någorlunda opartisk observatör och en person som Martin hyser absolut förtroende för, begränsar han sig till uttryck av avsky. Det är ett begripligt men i slutändan föga givande beteende som frustrerar trots Jason Hughes stora ansträngningar.

Jason Hughes (Ross) i The Goat (Foto: Johan Persson)

De två centrala rollprestationerna är överlag mycket starka – de något platta inledningsscenerna kompenseras mer än väl av den kinetiska energin i Martin och Stevies konfrontation. Jag undrar om Damian Lewis kan ha överbetonat Martins självmedvetenhet och tonat ner hans själviskhet – det finns stunder då man ifrågasätter hans oförståelse inför det förfärliga i sina handlingar, och hans motiv till att begå övertrampet när vi har liten anledning att tvivla på hans kärleksfulla och sexuellt givande relation. Icke desto mindre är han helt magnifik i flera scener, inte minst i efterspelet av Billys hjärtskärande och missriktade försök att visa sin kärlek. Med stöd av Archie Madekwe – i en mycket säker West End-debut – ger Lewis en djupt rörande skildring av den faderliga kärlekens komplexitet och ger en rad osmakliga koncept den nödvändiga sympatin.

Archie Madekwe (Billy) i The Goat (Foto: Johan Persson)

Sophie Okonedo är en imponerande Stevie som briljant skildrar de obevekliga och oberäkneliga vågor av sorg som följer på en sådan chock. Det är en märkvärdig studie av Kübler-Ross-modellen i praktiken, och Okonedo fångar kraftfullt det spektrum av känslor som följer på hennes vrede, försök till köpslående och hennes oöverstigliga rädsla. Hennes relation till Billy kunde ha varit något mer nyanserad, även om det inte är något som Albee ägnar mycket uppmärksamhet, och porslinskrossandet (som hon gör en hel del av) kändes ibland märkligt rutinartat. Detta är dock bara små anmärkningar i en prestation jag kommer att minnas för dess stora ärlighet, enastående komiska tajming och den enorma smärta som kunde förmedlas med bara en blick eller ett ord.

The Goat är en fascinerande pjäs av en av USA:s främsta dramatiker; en skildring av ett liv som totalt slås i spillror av ett oförlåtligt övertramp. Damian Lewis och Sophie Okonedo är utmärkta som det sönderfallande paret Martin och Stevie, skickligt understödda av West End-debutanten Archie Madekwe som sonen Billy. Pjäsen lider av att den förklarar för mycket snarare än att visa, och trots Jason Hughes bästa ansträngningar är hans karaktär Ross föga mer än ett berättarknep. Trots detta är detta en beundransvärd uppsättning och ett måste för alla Albee-fans.

BOKA BILJETTER TILL THE GOAT, OR WHO IS SYLVIA?