RECENSION: The Green Fairy, Union Theatre London ✭✭

Julian Eaves recenserar Jack Sains musikal The Green Fairy med Julie Atherton i huvudrollen, som just nu spelas på Union Theatre i London.

Julie Atherton och Georgine Hellier i The Green Fairy. Foto: Jack Sain The Green Fairy Union Theatre,

4 november 2019

2 stjärnor

Boka biljetter

Denna nya musikal marknadsförs med den välrenommerade musikalstjärnan Julie Atherton som dragplåster, och det med all rätt: detta är en stor roll för henne. Hon spelar den alkoholiserade modern Jo som blickar tillbaka på sitt liv med en turbulent blandning av känslor, inklusive humor (Jo: 'Jag är inte alkoholist.  (Paus) Jag är en suput. - Vad är skillnaden?  Jo: En alkoholist går på möten.')  Atherton är ett tryggt val som gör det mesta av rollen och lägger ner hela sin själ i framförandet.

David Perkins, Harry F Brown, Julie Atherton, Emma Whittaker och Georgina Hellier. Foto: Jack Sain

Det finns även några riktigt bra låtar.  Jack Sain (regissör, manusförfattare, textförfattare och kompositör – och som publiken lär sluta sig till tack vare avsaknaden av andra namn i programbladet, dessutom koreograf) har en fin talang för att skriva catchig och engagerande pop.  På många sätt vill publiken se mer av detta ju längre föreställningen lider: scenografin (av Katharine Heath, tillsammans med de pricksäkra kostymerna) föreställer en ljus och luftig pub med baren i centrum, mycket i stil med 'Once'. På många vis går showen i dennas fotspår och rör sig i samma emotionella landskap i en ganska vardaglig arbetarklassmiljö, och vi kommer snart på oss själva med att längta efter samma livliga pubatmosfär.  Simon Devenport står för 'ljuddesign', men jag saknade verkligen mikrofoner i den här miljön: om det någonsin funnits en föreställning som skriker efter en kraftfull karaoke-stämning så är det denna.  Jag tror att förstärkning här skulle ha lyft Sains låtskrivande till sin fulla potential.

Emma Kinney (Wendy). Foto: Jack Sain

Som det är nu, även om hans meriter är imponerande, tror jag att han kan ha tagit på sig ett lite för stort lass i sin första musikal. Andra, med mer erfarna öron och ögon, hade kunnat hjälpa till att göra detta till en starkare debut.  Resten av ensemblen lämnas därför att kämpa med ett manus som håller betydligt lägre kvalitet än musiken: boken saknar den originella fräschör och udd som finns i de bästa låtarna, och saknar nästan helt den innerliga värme som emellanåt glimtar till i partituret.  En del av ansvaret för detta kan ligga hos biträdande regissör och dramaturg Hannah Hauer-King.  Samtidigt verkar William Bullivants kapellmästarinsats, även om den är kompetent, begränsas av den nästan uteslutande akustiska paletten av piano, cello, gitarr, mandolin och saxofon, toppat med bara en gnutta elbas.  Jag är ledsen, men den här 'unplugged'-känslan hjälper mig inte direkt att känna showens rock'n'roll-attityd och sorglösa etos.

Harry F Brown (Toby). Foto: Jack Sain

Därför låter Emma Whittaker som 'Unga Jo' (som har en härlig öppningslåt men sedan försvinner ur manuset alldeles för länge!), David Perkins Daniel med sin varma röst, Harry F Browns mer intensiva bartender Toby, och Emma Kinneys klara sopran Wendy, alla lite för välartade och medelklass för det de förväntas sjunga.  Närmare målet kommer Georgina Hellier i en fantastiskt energisk rollprestation som titelkaraktären – en sorts övernaturlig varelse möter före detta bästa vän som blivit Hollywood-stjärna (försök hänga med nu).  Men ibland är mindre definitivt mer, och jag kan bara hoppas att man en dag skalar av showen till dess poppiga rötter och låter den leva det liv DEN vill, och skickar det nuvarande ganska stela och kyliga 'konceptet' på porten.  Då kanske fler människor får uppleva och hylla musiken alla styrkor, istället för att fortfarande prata om Alex Lewers magnifika ljussättning långt efter att de kommit hem!

Spelas till 23 november 2019

BOKA BILJETTER TILL THE GREEN FAIRY