RECENSION: The Grinning Man, Trafalgar Studios 1 ✭✭✭✭✭

Rollbesättningen i The Grinning Man på Trafalgar Studios. Foto: Helen Maybanks The Grinning Man.

Trafalgar Studios

19 december 2017

5 stjärnor

Vem hade anat att Victor Hugo skulle erbjuda en så tacksam grund för musikalbearbetningar? Bristol Old Vics uppsättning kommer sannolikt alltid att stå i skuggan av den världserövrande, barrikadstormande Les Misérables, men The Grinning Man är i sig självt ett makabert, melodramatiskt och gotiskt mästerverk. Tom Morris, medskaparen till en annan global succé, War Horse, har skapat en fantastiskt uppfinningsrik och vacker produktion som förmedlar hela Bristol Old Vics energi till London. Scenografen Jon Bausor hämtar inspiration från music hall och karnevaler och expanderar sin värld ända ut i salongen och korridorerna; Bob Caseys ljusdesign är fenomenal, och Finn Caldwells och Toby Olies dockdesign och regi är enastående, häpnadsväckande och djupt fängslande.

Ensemblen i The Grinning Man. Foto: Helen Maybanks

På scenen utspelar sig en berättelse om överlevnad och sökandet efter identitet som verkligen resonerar med vår egen tid. Vår hjälte Grinpayne fick sitt ansikte hemskt vanställt som barn, med ett permanent leende inskuret i kinderna. Han räddas, tillsammans med den blinda flickan Dea, av en godhjärtad man som uppfostrar dem som sina egna, och de växer upp som attraktioner på en karnevals freakshow. Kungligheter dundrar in i deras liv på Trafalgar Fair, och handlingen fokuserar på Grinpaynes jakt på hämnd mot mannen som stympade honom. Han blir en sorts helig gestalt; de som ser hans obandagerade ansikte fylls av hänryckning. Det bjuds på drunkningsolyckor till sjöss, döden som ständigt närvarande, tortyr och moraliserande – så långt är allt enligt Hugos tradition.

Julian Bleach som Barkilphedro i The Grinning Man. Foto: Helen Maybanks

Julian Bleach är helt i sitt essä som berättare, clown och skurk i form av Barkilphedro. Hans fantastiska röst fyller hela salongen och hans fysikalitet är häpnadsväckande – en prestation som är lika delar hotfull och komisk. Som Grinpayne är Louis Maskell strålande med en stark sångröst och en vackert sårbar karaktär, medan Sanne Den Besten är gripande och bräcklig som Dea. De kungliga – Julie Atherton som den hårda drottning Angelica, Sophia Mackay som den sexuellt besatta Quake och Mark Anderson som den naive Moir – är alla fängslande. Faktum är att det inte finns en enda svag länk i ensemblen, där Sean Kingsley gör en kraftfull insats som surrogatpappan Ursus. Men det är dockorna som imponerar mest, särskilt hunden Mojo, en suverän skapelse som kräver både uppmärksamhet och respekt, samt de vackra dockversionerna av huvudkaraktärerna som barn – inklusive en fin sekvens där de i sin tur spelar med dockor.

Louis Maskell som Grinpayne och Sanne den Besten som Dea i musikalen The Grinning Man. Foto: Helen Maybanks Partituret och manuset av Carl Grose, med musik av Tim Phillips och Marc Teitler, är drivet, suggestivt och effektivt. Det kommer knappast att ge upphov till några listettor, men det spelar mindre roll då det kondenserar Hugos tegelsten till en sammanhängande berättelse. Det finns stunder, särskilt i första akten när flera historier återges parallellt, då det blir lite väl mycket berättande där man hellre hade sett mer handling, och föreställningen hade kunnat kortas med några minuter. Men detta är en fascinerande dos av det makabra, där influenser från Tolvskillingsoperan, Pelle Snusk, skuggspel och Kneehigh smälter samman till en perfekt teaterkväll – en uppsättning som sannerligen förtjänade sina stående ovationer. Med King’s Heads respektlösa La Bohème i Studio 2 är Trafalgar Studios det självklara stället att besöka de kommande veckorna! Bara gå och se det!