RECENSION: The Hand of God (Talking Heads), iPlayer ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Kristin Scott Thomas i Alan Bennetts The Hand Of God, som visas som en del av Talking Heads-serien på BBC iPlayer.

Kristin Scott Thomas i The Hand of God (Talking Heads) Talking Heads: The Hand of God.

Streama nu på BBC iPlayer

4 Stjärnor

Se nu

Jag har alltid betraktat The Hand of God som en av de svagaste delarna i serien, då den känns något lättviktigare än de senare Talking Heads-monologerna. Det beror främst på två saker: dels att Celia är en enormt snobbig och osympatisk karaktär, och dels att jag har svårt att köpa det stora avslöjandet. (Om du aldrig har sett den förut kan den här recensionen innehålla spoilers.) Men Kristin Scott Thomas är så fullkomligt lysande som Celia – där hon spelar lite mot sin vanliga image – att hennes snobbiga och svala yta börjar glida henne genom fingrarna likt en ovärderlig antikvitet.

Celia ser sin antikaffär som sitt eget lilla kungarike av god smak. Hon är hånfull mot kunder som kommer in med föremål och hävdar att de sett liknande värderas högt på Antikrundan, för Celia äger inte ens en tv. Hon säljer gedigna landsortsmöbler, klockor (hennes bortgångne make arbetade med minröjning) och tidsenlig keramik. Hon skulle aldrig drömma om att sälja nallebjörnar eller syssla med sidoverksamheter som chutney och sylt. Hon håller ett hököga på sina konkurrenter och menar att hon minsann genomskådar kunder som försöker sig på ”världens äldsta knep”. Hon får syn på gamla fröken Ventrice genom fönstret och börjar, i linje med monologens tema, rada upp vilka värdesaker hon har lyckats pruta till sig från henne. Hon noterar den vackra kamébrosch fröken Ventrice bär och konstaterar att hon ser bräcklig ut. Innan man vet ordet av står hon vid fröken Ventrices sjukbädd (som hon givetvis granskar med expertblick) och inventerar rummen i hopp om att få lägga vantarna på fler föremål. Så dyker en sedan länge försvunnen brorsdotter upp, ärver allt och ger Celia en låda med ”krimskrams” som tack för besväret. Där hittar hon en fin fotoram med en ful skiss i. Hon säljer den för 100 pund till en ung man och är djupt belåten med affären, samt bonusen att han lovar komma tillbaka för det matsalsbord hon inte lyckats bli av med på ett år. Givetvis är det hon som blivit lurad; skissen är en tidig Michelangelo-studie av Guds hand, värd miljontals pund.

Jag har fortfarande svårt att tro att ett sådant verk skulle ligga i en låda i en gammal dams hus på landet, och att Celia – även om konst inte är hennes specialitet och hon aldrig sett vinjetten till South Bank Show och därmed inte känner igen fingret – inte skulle ha misstänkt dess värde. Men Scott Thomas är briljant i sitt sätt att använda olika leenden för att förmedla Celias fall från den snobbiga piedestalen. Det nedlåtande leendet hon ger kunderna, den genuina glädjen när hon tror att hon sålt bordet och fått en oväntad bonus för teckningen, och det falska, brustna leendet mot kameran när hon inser att miljonerna passerat genom hennes butik. Hon drar i ärmarna på sin dova, lite billiga tröja och blickar bort mot sylten och chutneyn hon nu tvingas sälja. Hennes butik är nu full av folk som bara vill titta på henne. Det är ett utsökt hantverk, fantastiskt scenograferat, och Jonathan Kents regi tonar gradvis ner Celia under slutscenen. Jag underskattade denna pjäs från början, men den här versionen får den verkligen att glänsa. Jag hoppas bara att inte alla antikhandlare är som Celia…

Andra recensioner av Talking Heads Läs vår recension av An Ordinary Woman Läs vår recension av The Shrine Läs vår recension av Soldiering On Läs vår recension av Her Big Chance Läs vår recension av The Outside Dog Läs vår recension av Bed Among The Lentils