RECENSION: The House of Bernarda Alba, National Theatre ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Lorcas Bernarda Albas hus på National Theatre.

Harriet Walter. Foto: Marc Brenner Bernarda Albas hus. National Theatre.

28 november 2023

4 stjärnor

Handlingen tar sin början på maken begravningsdag, då Bernarda Alba utropar åtta års sorg och låser in sig själv och sina fem döttrar i deras kvävande hem. Lorcas sista mästerverk, iscensatt bara veckor före hans död genom arkebusering, ses ofta som en metafor för spansk fascism och inbördeskriget 1936. Merle Hensels scenografi skapar bokstavligen ett fängelse i tre våningar, där varje rum i praktiken är en cell och ingenting är dolt. Det känns som en korsning mellan Lorca och Kvinnofängelset. För mig är detta produktionens största svaghet. Rebecca Frecknall, tidens regissör (Cabaret, Linje Lusta), kastar bokstavligen ett fluorescerande ljus på saker och känslor som vanligtvis hålls dolda, antyds eller är subtila. I vanliga fall syns inga män alls, och byborna befinner sig utanför scenen. Här väljer Frecknall att ta in byns hingst Pepe El Romano på scenen från första början – han som är förlovad med den äldre systern Angustias i ett rent resonemangsparti tack vare hennes arv, men som varje natt ligger med den yngre systern Adela – dansande likt den kåta hingsten i tredje akten. Han, och byborna som söker hämnd på den stackars flickan som mördat sitt utomäktenskapliga barn, löper som en röd tråd genom produktionen, vilket känns onödigt. Pjäsen börjar berätta för oss vad vi ska känna, snarare än att visa vad karaktärerna känner.

Bernarda Albas hus. Foto: Marc Brenner

För mig skapar det en klyfta i produktionen, för samtidigt som regissörens grepp distraherar, är skådespelarna helt enastående. Ämnet och förtrycket känns skrämmande aktuellt, och i spetsen för ensemblen ser vi en magnifik rollprestation av Harriet Walter som Bernarda. Alltför ofta riskerar Bernarda att framställas som en ren tyran, endimensionell i sin grymhet. Men inte här. Fördelen med den öppna scenografin är att vi ser hennes privata ångest när hon inte är inför sina döttrar eller tjänare, och vi ser den press hon lagt på sig själv likväl som samhällets förväntningar. Hennes första och sista ord i pjäsen är ”Tystnad”, och hon gör något med den slutgiltiga tystnaden som jag aldrig sett en skådespelare göra tidigare. Det är hjärtskärande och ett av årets stora teaterögonblick. Hon matchas av Thusitha Jayasunderos suveräna Poncia, den tålmodiga tjänarinnan som vigt sitt liv åt hushållet och fungerar som döttrarnas extramamma. Hon roar dem med sina vågade historier om sin make, samtidigt som hon ser tragedin nystas upp trots att Bernarda är blind för den. Eileen Nicholsson är nära att stjäla showen som Bernardas demenssjuka moder, Maria Josefa – hushållets friaste medlem som talar sanning om döttrarna medan hon sörjer förlusten av sin son och bristen på män i huset. Döttrarna är genomgående utmärkta; den tryckkokare de befinner sig i gör dem till varandras fångvaktare, och jag hade varit lika fängslad om de så hade spelat på en tom scen.

Foto: Marc Brenner

Alice Birchs version, möjligen inspirerad av hennes arbete med Clean Break, kryddar manuset med det engelska f-ordet, vilket känns väldigt malplacerat i munnen på dessa förtryckta 1930-talskvinnor, även om det understryker enformigheten i deras situation. För mig fördjupar det dikotomin i hjärtat av produktionen. Skådespeleriet är onekligen uppfinningsrikt och så kraftfullt att produktionen ofta drar fokus från helheten.