RECENSION: The Importance Of Being Earnest, Mercury Theatre ✭✭✭

Paul T Davies recenserar Oscar Wildes Miste vi mer än vi fick (The Importance of Being Earnest) på Mercury Theatre i Colchester.

Foto: Pamela Raith Miste vi mer än vi fick.

Mercury Theatre, Colchester.

7 mars 2024

3 stjärnor

Mercury Theatres webbplats

Det är få pjäser som verkligen förtjänar epitetet ”tidlös”, men Oscar Wildes kvicka sedekomedi är definitivt en av dem. Repliker som gnistrar av träffsäkra klassobservationer avlöser varandra i ett tempo som gör att man ofta missar nästa poäng medan publiken skrattar. Ryan McBrydes eleganta uppsättning på Mercury försöker klokt nog inte uppfinna hjulet på nytt, utan flyttar istället fram handlingen till 1950-talet. Eftersom karaktärerna och situationerna lämnas intakta ger tidshoppet egentligen inte så mycket mer än Katie Lias fantastiska scenografi och kostym. Skådespelarna tar i ordentligt och varje kvickhet betonas kraftigt – själv anser jag att tricket med Wilde ofta är att leverera replikerna i förbifarten, som en naturlig del av vardagssamtalet.

Foto: Pamela Raith

Ensemblen njuter verkligen av att få spela ut komiken. Richard David-Caine som Jack och Mateo Oxley som Algernon kombinerar sin suveräna fysik för att skapa ett glädjefyllt radarpar; deras gemensamma scener och käbbel är en av föreställningens absoluta höjdpunkter.

Foto: Pamela Raith

Scenen mellan Cecily (Claire Lee Shenfield) och Gwendoline (Harrie Hayes), där de artigt grälar om vad de tror är samma man, är ett underverk av behärskat fräsande – även om de hade kunnat driva artigheten ännu längre och visa styrka genom att förbli orubbligt lugna. Martin Miller är dråplig som den nästan exploderande pastor Chausible, Elizabeth Bower stjäl varje scen som Miss Prism – i en fantastisk peruk – och Susannah Van Den Berg ser ut att ha riktigt roligt i dubbelrollen som tjänarna Lane och Merriman. Naturligtvis är det Lady Bracknell som kastar längst skugga, mycket tack vare Edith Evans klassiska filmtolkning, och Gillian Bevan dundrar ut vokalerna så att man nästan vill stämma in i repliken om ”a handbag” (en handväska!), men jag upplevde henne inte riktigt så dominant som rollen tillåter.

Foto: Pamela Raith

Faktum är att produktionen skulle lyfta ännu mer om skådespelarna slutade markera varje poäng och istället litade på naturligheten i Wildes dialog. Men det är en mycket underhållande kväll, och sättet som Wilde väver samman allt mot den ikoniska slutrepliken – som publiken glatt fyllde i – är en ren fröjd.