RECENSION: The Life I Lead på Park Theatre, London – ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar James Kettles pjäs The Life I Lead om skådespelaren David Tomlinson, som just nu spelas på Park Theatre i London.

Miles Jupp i The Life I Lead. Foto: Piers Foley The Life I Lead.

Park Theatre.

19 mars 2019

4 stjärnor

Flyttar till Wyndham's Theatre i september 2019

Boka biljetter

James Kettles nya pjäs utforskar skådespelaren David Tomlinsons liv, fortfarande mest känd för miljoner som Mr. Banks i Disneys klassiker Mary Poppins från 1964. Programbladet listar vad David Tomlinson, Mr. Banks och artisten Miles Jupp har gemensamt. Det är en lång lista, och lägger man till massor av charm och suverän komisk fingertoppskänsla är listan komplett. Det som riskerar att bli en underhållande men lättviktig kväll får ett djup tack vare Kettles manus och Jupps enormt njutbara prestation. För precis som i alla familjer finns det dolda sanningar, och dessa avslöjas skickligt i en välstrukturerad pjäs.

Miles Jupp i The Life I Lead. Foto: Piers Foley

På en vacker, Magritte-inspirerad scenografi av designern Lee Newby, samtalar Tomlinson med oss – kanske från himlen, kanske från limbo, då detta kan vara natten han dog år 2000. Redan från start får Miles Jupp kontakt med publiken genom att riva den fjärde väggen, och pjäsen har en ironisk självinsikt kring Tomlinsons färdigheter – han kände till sina begränsningar och spelade den "tystlåtne clownen" så väl. Jupp har fångat honom perfekt, både röstmässigt och fysiskt, och på sina ställen känns pjäsen som att sitta i ett logelounge med en härlig gammal skådespelare som underhåller oss med anekdoter från sin karriär – och det finns många, med flera fantastiska poänger!

Miles Jupp i The Life I Lead. Foto: Piers Foley

Men det som ger pjäsen dess tyngd är att den handlar om fäder och söner, särskilt Davids komplicerade relation till sin distanserade, urbrittiske far. Den chockerande upptäckten är att fadern var tvungen att hålla distansen eftersom han var bigamist och levde halva sitt liv med en annan fru och familj. Hur familjen Tomlinson fick reda på det är extraordinärt, och pjäsen fångar verkligen den brittiska stoiska inställningen av att "hålla god min". Sedan har vi relationen mellan David och hans son William, troligen ett av de första barnen som någonsin diagnostiserades med autism. Dessa ögonblick delas vackert, befriade från hysteri och melodrama, och är inte mindre kraftfulla för det. Jupp hanterar tonlägesbytena suveränt, och det ansvar Tomlinson kände för att vara en del av så många barndomsminnen (han hade även stora succéer i Sängknoppar och kvastskaft samt Gasen i botten, Herbie, den mest inkomstbringande brittiska filmen 1969) förmedlas ömsint – man kan inte låta bli att tänka att han måste ha varit en underbar människa.

Om produktionen känns en aning traditionell och av den gamla skolan, så är det i mina ögon dess styrka. Det var faktiskt uppfriskande att se en soloföreställning som inte är överlastad med ångest, utan som hyllar inte bara en stor skådespelare, utan en kärleksfull far och kärleken själv. Filmens magi hyllas också, vilket resulterar i en ganska magisk kväll i sällskap med Mr. Tomlinson.

Till och med 30 mars 2019

BOKA BILJETTER TILL THE LIFE I LEAD PÅ WYNDHAM'S THEATRE