RECENSION: The Ocean At The End Of The Lane, Dorfman Theatre på National Theatre ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Joel Harwoods dramatisering av Neil Gaimans The Ocean at the End of the Lane som just nu spelas på National Theatre.

Samuel Blenkin och Marli Siu i The Ocean at the End of the Lane. Foto: Manuel Harlan The Ocean at the End of the Lane.

Dorfman Theatre, National Theatre.

11 december 2019

4 stjärnor

West End-flytt – boka biljetter Uppdatering: The Ocean at the End of the Lane flyttar till Duke of York’s Theatre i oktober 2021.

Det fanns en märkbar förväntan i luften vid denna föreställning, främst för att Joel Harwood har adapterat en roman av en av världens mest älskade författare, Neil Gaiman. Nyligen blev hans Good Omens en hyllad tv-serie, och för egen del känner jag främst till honom som manusförfattare till ett av de bästa Doctor Who-avsnitten på senare år, The Doctor’s Wife, där Tardis tar mänsklig gestalt i form av Suranne Jones. Detta är hans mest personliga roman, skriven till hans fru, och är ett verk om barndom, minne och fantasi. Det handlar om det förflutna och vad vi bär med oss, och vad vi förtränger, berättat genom magisk realism där en ankdamm blir ett hav och onda andar kallas för loppor.

Jade Croot och Pippa Nixon i The Ocean at the End of the Lane. Foto: Manuel Harlan

Som man kan förvänta sig av National Theatre ser uppsättningen helt fantastisk ut. Med Paule Constable som återigen briljerar med ljusdesignen, är de verkliga stjärnorna rörelseschemat och fysikaliteten som gör att produktionen flyter fram likt ett hav (Movement Director Steven Hoggett), samt det fantastiska soundtracket av Jherek Bischoff. Samuel Blenkin leder oss genom berättelsen med en fin huvudrollsprestation som Pojken; han är övertygande i sitt berättande, ifrågasättande och cynisk när det behövs, och omfamnar fantasin med passion. Marli Siu spelar dottern i grannfamiljen, en familj med mytiska krafter som spänner över bron mellan verkligheten och den andra världen, och Josie Walker är mycket sevärd som Old Mrs Hempstock – den häxliknande gestalten som är vår ingång till det mytiska, framförd med en välavvägd humor. Justin Salinger är också utmärkt som pappan och den äldre pojken, och förankrar pjäsen i vår världs verklighet och stress.

Samuel Blenkin. Foto: Manuel Harlan

Från de inledande minuterna står det klart att Katy Rudds uppsättning är en visuell fest; det bjuds på så många eleganta och imponerande scenlösningar. Tur är väl det, för ibland tappar narrativet fart och berättelsen pendlar mellan det barnsliga (det finns drag av den elaka styvmodern i ”Loppan”) och stora teman som sorg och förlust, och dessa ögonblick är djupt gripande. Det finns en något utdragen scen i andra akten som involverar en fé-ring som börjar likna en lågbudgetversion av Michael Jacksons Thriller, komplett med viftande armar som triggar ljus- och ljudeffekter. Detta kompenseras dock mer än väl av flera magiska sekvenser, särskilt själva havet, och en del fantastiska scenkonsttricks som håller publiken trollbunden. Jag ska erkänna att detta normalt sett inte är min kopp te, men det här är en fantasifull produktion som erbjuder en utmärkt kväll för alla fans av Gaiman och genren.