RECENSION: The Wars Of The Roses: Richard III, Rose Theatre ✭✭✭

Laurence Spellman och Richard Sheehan i The Wars Of The Roses. Foto: Mark Douet Rosornas krig - Richard III

03/10/15

Rose Theatre, Kingston

3 stjärnor

Boka biljetter ”Därhän har rättvisans gång nu svängt, och lämnat dig som ett rov åt tiden; man har inget annat än tanken på vad du var, för att plåga dig mer genom vad du är.” Kanske var vi alla slutkörda efter en hel dags teatergång; kanske var ensemblen, med all rätt, matt efter att ha spelat olika roller i de två föregående delarna av trilogin, men oavsett förklaring kändes Richard III som något av ett antiklimax snarare än den naturliga kulmen på denna betydande nypremiär av Barton/Halls The Wars of the Roses.

Vi är vana vid att se denna pjäs fristående snarare än som slutet på en längre historia, med fokus helt på kungens karaktär och hans cyniska men modiga trots mot allt och alla. Genom att närma oss honom via en mer indirekt väg blir intrycken annorlunda. Richards briljanta monologer överraskar mindre eftersom vi redan sett dem i föregående pjäs. Vi har sett honom växa i självförtroende och ondskefull elegans, så han känns bekant snarare än chockerande. Dessutom har vi redan ”vadat så djupt i blod” att händelserna i själva pjäsen har mindre slagkraft än vanligt, särskilt när Barton utelämnar beskrivningen av morden på prinsarna i Towern. Det är enligt min mening ett misstag, då det är just i det brottet som Richard går för långt – längre än de många förbrytarna i tidigare pjäser. Den poängen behöver markeras, inte tonas ned.

Robert Sheehan i Richard III. Foto: Mark Douet I den ursprungliga uppsättningen bröt Ian Holm med den storslagna Olivier-traditionen och presenterade Richard på ett mycket mer lågmält, machiavelliskt sätt. Robert Sheehans tolkning är likaledes dämpad men på ett lite annat sätt. Jag var genuint imponerad av hans insats i Edward IV där kombinationen av fysiskt mod, soldatskicklighet och cynisk charm var vinnande och faktiskt gick hem hos publiken. Hans kroppsspråk hjälpte också till. Han använde sin funktionsnedsättning (benet i skena) för att antyda en krabbliknande gång som speglade hans distans till övriga karaktärer, men det saknades varken kraft eller spänst i hans krigande. Här lyckas dock hans prestation inte växa mycket mer. Hans bästa scener är de där den persona han utvecklat tidigare ges fritt spelrum – hans världsvana, cyniska förakt mot Lady Anne (Imogen Daines) och drottning Elisabet (Alexandra Gilbreath) gör deras slutgiltiga kapitulation inför hans krav mer rimlig än den ofta verkar. Likaså är hans flörtiga spel inför Londons borgmästare och folk inför kröningen en fin och rentav komisk tablå precis innan paus: det avslutande kastet av hans hycklande radband in i publiken var ett väl avvägt ögonblick av hån. Resten av prestationen var dock väldigt generaliserad och i viss mån oengagerad, åtminstone vad gäller textbehandlingen. Med tanke på den suveräna standarden på texttolkning i resten av trilogin kan jag bara tillskriva detta tidsbrist eller energiförlust i slutskedet av repetitionerna. Kanske fördjupas tolkningen under spelperioden.

Detta innebar att det skådespelarmässiga initiativet gick över till andra, och det finns faktiskt några utmärkta prestationer att lyfta fram, särskilt från de som redan bidragit stort i de tidigare pjäserna. Alexander Hanson var en anmärkningsvärt energisk Buckingham som verkligen styrde rikets affärer under pjäsens mittdel, helt i fas med sin karaktärs glättiga men listiga PR-retorik. I början av pjäsen dominerade Clarence (Michael Xavier) handlingen, och hans dödsscen i Towern var precis den njutning av språk och spänning som den ska vara. De unga prinsarna tog chansen att håna Richard föredömligt väl, och som deras olycksalige far, Edward IV, gjorde Kåre Conradi sitt bästa med en ganska otacksam roll – en av flera i trilogin som präglas av långvarig sjukdom och död.

Det fanns mycket trovärdigt stöd även från Andrew Woodall som earlen av Derby, inte minst genom en utmärkt accent, och Oliver Cotton dramatiserade lord Hastings tvekan och kluvna lojaliteter med vigör. Jag bör också nämna Geoff Leesley som tystlåtet och konsekvent gav råd till alla kungar i pjäserna som hertigen av Exeter, och mirakulöst nog lyckades överleva både historien och Shakespeares dramaturgi med livet och sina ägor i behåll. Laurence Spellman var en mycket mer karaktärsfull Richmond än vanligt, även om han såg mer ut som en stilig ung Henrik VIII än sin mindre tilltalande far. Det fanns bara ett rollsättningsmisstag: att låta Alex Waldmann dyka upp både som Henrik VI:s vålnad och som mördaren Tyrell. Den senare rollen blev helt otrovärdig när han dessförinnan synts som Henrik med en så minnesvärd, helgonlik utstrålning.

Robert Sheehan som Richard III. Foto: Mark Douet

Barton behåller klokt nog scenen där alla centrala kvinnor i den dynastiska striden samlas för att förbanna Richard. Jag förstår inte varför den scenen så ofta stryks då den erbjuder en viktig sammanfattning för dem som inte kan förhistorien, och ger drottning Margareta (Joely Richardson) ett sista effektfullt framträdande, fortfarande fylld av minnesvärda invektiv. Framför allt påminner scenen om att det i varje skede av detta drama finns kraftfulla kvinnor som formar händelseförloppet lika mycket som de lider av det, ofta mer beslutsamt och hänsynslöst än männen.

Bartons och Halls kreativa drivkraft var framför allt att rädda Henrik VI-pjäserna från glömska, och de lyckas sannerligen med det. Jag kan inte tänka mig att se dessa pjäser igen i någon annan version än de vi fått se här. De verkar dock ha fått slut på ånga när de kom till Richard III, vilket märks mer i denna nypremiär än det gjorde på sin tid. Det finns helt enkelt inte samma öga för detaljer, varken i text eller produktion, som utmärker de första två delarna. Trevor Nunns regi, trots sin följsamma och eleganta form, har för lite att säga här i jämförelse med andra uppsättningar i London eller Stratford. Med det sagt så rättfärdigar denna nypremiär av trilogin som helhet sig själv mer än väl. Precis som i Wagners Nibelungens ring och andra epos finns det inkonsekvenser och svackor under nio timmars teater, men det väsentliga fungerar fortfarande formidabelt. Dramat är fängslande och pjäserna visar en subtil förmåga att skildra händelser i mytologiska termer fyllda av paralleller till dagens politik och statskonst, precis som Barton/Hall – och Shakespeare – avsett. Jag var rädd att jag skulle behöva tänka på senare satirer – oavsett om det var Svarte Orm eller Monty Pythons parodier – men det tippade aldrig över i självparodi.

Visst är intresset för den brechtianska dramaturgiska stil som var på modet på 60-talet inte längre banbrytande, men det rör sig om yta, inte substans. Det kan man notera och sedan bortse ifrån. Kärnan i det hela är det sätt att läsa och spela Shakespeare som gjort Barton och Hall berömda, vilket förvaltas och väcks till liv här på ett sätt som känns precis lika fräscht som någonsin. Det är den största och viktigaste segern av alla. Jag hoppas därför innerligt att man kan finna en sponsor för en film- eller tv-version som kan bevara denna suveräna ensembles bedrift för framtida skådespelare och eftervärlden, precis som skedde på 60-talet.

Läs Tims recension av Henrik VI Läs Tims recension av Edward IV BOKA BILJETTER TILL RICHARD III PÅ ROSE THEATRE, KINGSTON