RECENSION: The Welkin, National Theatre ✭✭

Danny Coleman-Cooke recenserar Lucy Kirkwoods pjäs The Welkin som just nu spelas på Lyttelton Theatre vid National Theatre i London.

The Welkin

National Theatre

22 januari 2020

2 stjärnor

Boka biljetter

Grundidén bakom The Welkin är briljant. En helt kvinnlig jury tvingas pröva fallet mot en annan kvinna; en sorts ”Twelve Angry Women”, utspelad århundraden innan Henry Fonda ens var påtänkt.

Berättelsen bygger på en återuppväckt men sedan länge bortglömd tradition: en ”jury av matronor”. Detta var de kvinnor som fick den otacksamma uppgiften att avgöra om en fånge var gravid – ett beslut som innebar skillnaden mellan galgen eller landsförvisning till dåtidens kolonier.

Det är dock en snårig och svårhanterlig uppsättning som brottas med alltför många teman och karaktärer. Trots sin ansenliga speltid lyckas den aldrig ge något av dessa den tyngd de förtjänar.

Detta leder till att upplösningen inte känns tillräckligt underbyggd, samtidigt som annat material – som en onödig och anakronistisk sång i andra akten – med fördel hade kunnat bantas ner.

Trots detta ser vi flera berömvärda insatser hos den till största delen kvinnliga ensemblen, även om trovärdigheten i de olika dialekterna skiftade en del.

Ria Zmitrowicz är fängslande i rollen som Sally Poppy, en fräsande tonåring anklagad för att ha mördat ett barn till en jordägande familj. Det finns ett mod i dramatikern Lucy Kirkwoods val att göra karaktären avskyvärd och obångstyrig, snarare än ett offer för ett rättsfel. Det är ett bevis på Zmitrowicz talang att hon lyckas utvinna så mycket empati ur en så problematisk roll.

Maxine Peake levererar också en traditionsenligt strålande insats som den lokala barnmorskan Lizzy, även om hennes karaktär var en av flera som led av en tendens till orealistiska brandtal och väl tungrodd exposition i dialogen.

Bunny Christies scenografi är spektakulär, även om kombinationen av den katedral-liknande rymden och de tidigare nämnda svajiga dialekterna gjorde att flera viktiga repliker försvann ut i intet.

The Welkin är en pjäs med enorm potential, men den kräver en del varsam beskärning för att få ett tydligare fokus och tematisk skärpa. Just nu känns The Welkin som ett verk som är några utkast ifrån att bli ett mästerverk.

Foto: Brinkhoff Moegenburg