RECENSION: Tom Brown's School Days, Union Theatre, London ✭✭

Julian Eaves recenserar Tom Brown's School Days som just nu spelas på Union Theatre i London som en del av Essential Classics-säsongen.

Tom Brown's School Days Union Theatre

8 januari 2020

2 stjärnor

Boka biljetter

Som programmets omslag påminner oss om, tog andra världskriget slut i Europa för 75 år sedan.  Man skulle kunna tro att folk vid det här laget har gått vidare och börjat leva i nuet.  Inte det minsta.  Det här landet — eller åtminstone den brexit-röstande ”Little Englander”-delen — är fortfarande nästan lika besatta av denna avlägsna händelse som när den var färsk i maj 1945.  Man undrar varför.  Kanske av samma anledning som när det gäller ”nyheter”, där man inte tycks kunna tänka på något mer intressant än det senaste dramat inom familjen Windsor.  Så, samtidigt som staden badar i det gälla solnedgångsljuset från storfilmen ”1917”, serverar Union Theatre i London SE1 ännu en skiva av något som känns som ett gammalt unket substitut.  För denna ”nyuppsättning” har regissören och teaterchefen Phil Willmott delvis stöpt om Thomas Hughes gamla 1800-talsklassiker om livet på Rugbyskolan och placerat handlingen i krigets 1940-tal.  I programbladet frågar han: ”Kan vi verkligen fira brexit samtidigt som vi uppmärksammar 75-årsminnet av fredsdagen?” — en fråga som lika gärna kan ställas tvärtom — och detta är den första av tre föreställningar som ältar denna redan väl genomtröskade historia, med Lionel Barts ”Blitz” och Noel Cowards ”Peace In Our Time” som uppföljare.  

Det är förstås en ståndpunkt.  Kanske kändes det som en bra idé att damma av Hughes gamla kioskroman och piffa upp den för en era av swing och ransoneringskuponger.  Möjligen.  Men vi kan inte låta bli att påminna oss om inledningsraden i Hughes förord till den sjätte upplagan av hans bästsäljare: ”Det är inte ofta man på senare år finner någon bok som är så bra som man minns den från sin ungdom.”  Sannerligen.  Även om den här historien blev en godkänd TV-serie på 70-talet, är dess spretiga och episodiska struktur inget annat än en belastning på scen: Willmott lyckas tyvärr inte hitta fokus eller mening i texten, och vi rör oss från en scen till en annan och lunkar igenom det hela med en allt svagare känsla för vart vi är på väg, eller varför.  Kanske är det det som är poängen?  Vem vet.   Han regisserar med en beundransvärd smidighet och flyt, men manuset bjuder på stöt efter stöt, inte minst i det oförklarliga överslätandet av storyns enda riktigt stora ”action” — lärarens självmord — ett förbryllande dramatiskt misstag som bara förvirrar publiken och gör att vi bryr oss ännu mindre om karaktärerna.  

Trots dessa brister gör det kreativa teamet vad de kan för att få det att fungera.  Reuben Speed har skapat en tilltalande scenografi med realistiska vagnar och trovärdiga möbler; och detta ljussätts av Ben Bull med en fantastisk känsla — hans stämningsfulla ljus, som nyttjar olika styrkor och färger, är produktionens främsta visuella bedrift.  Det står en flygel på scenen, och Ralph Warman använder denna för att förstärka handlingen och stötta de många sångnumren som ensemblen framför med charmig sammanhållning: som debut i rollen som kapellmästare är det en stor framgång; personligen är hans arrangemang av öppningspsalmen en verklig pärla.  Penn O’Gara har klätt sällskapet med självförtroende och stil i en naturnära stil.  Det genomgående ”realistiska” anslaget tillåter dock aldrig fantasin att lyfta, utan föreställningen förblir ganska jordbunden hela vägen, och speciellt första akten — på endast 45 minuter — känns betydligt längre.  

Bland skådespelarna är det dessutom bara en som lyckas bemästra materialet.  Ursula Mohan nyttjar sin eminenta komiska förmåga och gör kokerskan Sally till en trovärdig och sympatisk karaktär: hon vet exakt hur hon ska placera och tajma ett skratt samtidigt som hon förblir helt i rollen, utan att någonsin verka ansträngd.  Varje sekund hon är på scen är ett nöje.  Bredvid henne känns tyvärr resten av ensemblen alltid ett steg eller två efter de problem som manuset skapar.  Och det är en stor ensemble också: man undrar hur en så liten teater kan bära fjorton skådespelare för en så kort spelperiod och tre veckors repetitioner!  Sam James Page som East är avslappnad och trygg, med ett ansikte som ständigt antyder ett dolt djup; Mikko Juan är energisk och tydlig som prefekten Brook; Toby Wynn-Davies börjar väl som Grimstead, men hamnar i svårigheter som drabbar många andra: hans roll saknar variation och substans.  Samma sak gäller James Horne som rektor Arnold och Alex McKeon som skolmobbaren Flashman (han som senare fick en egen känd bokserie); de tappar farten då de bara har en endimensionell karaktärsteckning att arbeta med.  När boken fanns med på läroplanen för engelsk litteratur för några år sedan kämpade eleverna med att hitta något minnesvärt i den, och samma dilemma prövar nu dessa skickliga skådespelare.  

Det hela rinner ut i sanden, och i brist på en fantasifull eller förvandlande uppsättning finns det inte mycket som underhåller eller engagerar.  Istället sitter publiken med en växande rastlöshet och finner den gravallvarliga texten ofrivilligt parodisk, och minns istället mer konstnärligt sammanhängande skildringar, som Lindsay Andersons ”If....” eller Michael Palins ”Ripping Yarn: Tomkinson’s Schooldays”.  Nu, vad var det Hughes sa om ungdomens märkvärdiga böcker....?  

Spelas till 2 februari 2020

Foton: Mark Senior