RECENSION: Trois Ruptures / Three Ruptures, Chelsea Theatre ✭✭✭

Trois Ruptures / Tre uppbrott

Chelsea Theatre

22 januari 2015

3 stjärnor

I en stil som påminner om Ionescos verk är Trois Ruptures en triptyk av uppbrott – relationer som tar slut av olika anledningar: utmattning, undertryckt homosexualitet och rent näthatsliknande förakt, alla med varierande grader av våldsamma utgångar.

Pjäsen för även tankarna till Caryl Churchills senaste verk med sin rappa, repetitiva dialog som väver samman styckets eftertänksamma men vulgära humor med en tydlig bild av den galenskap som kan uppstå när en relation rämnar.

Edith Vernes och Chris Campbell bjuder båda på stabila prestationer. Deras komiska tajming är utmärkt.

Scenografin är enkel men elegant, bestående av endast ett bord och ridåer som även fungerar som filmdukar. Marianne Badrichani har skapat en tydlig vision, och film- och ljuddesignen kompletterar skådespelet på scenen på ett mycket fint sätt.

Trots de utmärkta rollprestationerna lämnas man som åskådare något oberörd. Man förstår de intellektuella motiven bakom dramatikern Rémi De Vos val, men texten känns mer som en produkt av hjärnan än av hjärtat.

Trois Ruptures bjuder absolut på en underhållande teaterkväll. Den är obehaglig, men saknar den narrativa drivkraft som krävs för att helt rättfärdiga sitt mörker.

Samtidigt är teater som väcker tankar alltid värd att se.

Recension av James Garden