RECENSION: Violet, American Airlines Theatre ✭✭✭✭✭

Foto: Joan Marcus Violet

American Airlines Theatre

10 april 2014

5 stjärnor

När musikaler är som allra bäst kan de åstadkomma fantastiska ting. De kan belysa en specifik tid eller person, hjälpa dig att förstå en kultur, en filosofi eller en tid av förändring, locka till livsbejakande skratt eller helt enkelt bara få dig att vilja dansa. Ibland, och det tål att sägas att det händer sällan, kan en musikal inspirera till förståelse för livets mest fundamentala lärdomar. Next to Normal var ett nyligen aktuellt exempel på en sådan musikal.

Det är även Violet, som just nu spelas på American Airlines Theatre på 42nd Street. Detta är ett kraftfullt och helt enastående verk med manus och sångtexter av Brian Crawley och ett medryckande, stämningsfullt och spännande partitur av Jeanine Tesori.

Berättelsen är enkel nog. Som liten flicka träffades Violet i ansiktet av ett yxhuvud och har sedan dess levt med ett stort ärr. Eller rättare sagt två ärr: den fysiska påminnelsen av yxhugget och det emotionella ärret – den djupt rotade övertygelsen om att hon inte är vacker, inte kan bli älskad och alltid kommer att vara oönskad. Viljestark, beslutsam och självständig finner Violet tröst i tron, och när musikalen börjar ska hon just ge sig ut på en bussresa tvärs över landet för att besöka en tv-predikant för att bli botad från sitt fysiska ärr. Resan visar sig bli oväntad på alla sätt och vis. Vid dess slut har Violet genomgått en inre förvandling.

Varje rationell människa som ser denna suveräna uppsättning, insiktsfullt och distinkt regisserad av Leigh Silverman, bör bli rörd, upplyst och utmanad av upplevelsen. Den är lika provocerande som den är hjärtvärmande. En sann fröjd.

Manuset är knivskarpt, slagfärdigt och fyllt av förståelse för den mänskliga psykets skörhet och krav, om rädslan för omgivningens dömande blickar och de många sätt vi kan vara grymma mot varandra på, avsiktligt eller ej, i vardagen. Musiken matchar manuset med en rad underbara, intensivt passionerade melodier och hymner som ramar in Violets resa i ett flöde av fantastiskt sound och vokal skärpa.

En klockren rollbesättning bidrar till att pjäsen lyfter till skyarna.

Sutton Foster har aldrig varit bättre än hon är här, och då har hon ändå varit magnifik i andra, lättare roller. Hon spelar Violet kompromisslöst, rått och desperat. Hon bär inget smink, så ärret lämnas helt till publikens fantasi, men Fosters precisa, detaljerade och säreget intensiva prestation gör att man ser ärret precis så som hon ser det: vilket tveklöst är mer skräckinjagande än vad det någonsin hade kunnat vara i fysisk form.

Detta visas på ett chockerande vackert sätt i de ögonblick då Violet återvänder till busshållplatsen, övertygad om att hon har blivit botad. Fosters hela kropp, men särskilt hennes ansikte och ögon, utstrålar självförtroende och skönhet. När sedan Colin Donnells karaktär Monty krossar henne genom att berätta att hon i själva verket inte har blivit botad, imploderar Violets ande inför våra ögon. Den hemsökta, förminskade och totalt nedbrutna spillran tar åter kontrollen. Det är ett fenomenalt ögonblick av skådespeleri i världsklass – sanningsenligt, förödande och skrämmande i sin effekt.

Men detsamma gäller hela hennes prestation. Foster räds inte karaktärens mörkaste hörn och visar alla nyanser av Violet, från bottenlös sorg till lycka. Den kvinna som ska lyckas slå henne i kampen om en Tony Award den här säsongen måste vara omänskligt bra.

Precis som vid alla stora prestationer får Foster ett oklanderligt stöd och energi från de övriga i ensemblen, som bjuder på karaktärsstarka och kompletterande insatser.

Som Monty, den oerhört stilige, arrogante, sexige men också ytlige och självcentrerade soldaten som Violet möter på bussen, är Colin Donnell exceptionellt bra. Han ger begreppet "fulhet" en ny innebörd. Det är en fantastisk rolltolkning, full av förföriska nyanser och outtalat självhat. Slutscenen mellan honom och Foster är rent dynamit.

Alexander Gemignani är strålande som Violets enkla far från landsbygden, en man som plågas av förlusten av sin fru och hur han reagerade på dotterns skada. Han låter oss se Violet som han ser henne – som en splittrad spegelbild av sin döda hustru. Det är en finkänslig men helt trovärdig insats, kryddad med ömhet och en faders beslutsamhet att skydda sitt barn. Han är hjärtskärande i "That's What I Could Do".

Annie Golden är suverän som (först) den gamla damen på bussen som blir den första att uppleva Violets mindre charmiga sidor. Hon är perfekt i sitt porträtt av enkel, vardaglig rättrådighet. Sedan dyker hon upp som hotellprostituerad i scenerna i Memphis, där hon är sliten, bortom förtvivlan, drogad och fullkomligt (i dubbel bemärkelse) lysande. Magisk att skåda.

Kvällens prestation står dock Joshua Henry för. Hans Flick, Montys hårt arbetande afroamerikanske officerskamrat, är felfri. I sitt extraordiniära solonummer, "Let It Sing", får han publiken att jubla. De slutliga försonande ögonblicken för Flick och Violet fungerar utomordentligt väl. Han spelar ned mycket av karaktärens känslosamma sidor med stor effekt. Det hade varit lätt för en mindre begåvad skådespelare att överdriva parallellerna mellan Flicks uppfattning av sin hudfärg och Violets uppfattning av sitt utseende, men Henry hittar rätt ton i varje ögonblick. Man kan se hur han har varit Montys vän men samtidigt föraktat honom. Även han blir i det närmaste omöjlig att slå i kampen om en Tony Award.

En av de stora styrkorna här är att det ofta är omöjligt att skilja musiken från dialogen. Sångerna är en sömlös del av berättandet och det finns en musikalitet i varje aspekt av scenarbetet. Det är förverkligandet av total harmoni mellan text och musik.

Ensemblen är liten men exceptionell. Orkestern under ledning av Mark Rafter är dynamisk och medryckande. Mark Bartons skickliga och stämningsskapande ljussättning förvandlar effektivt David Zinns minimalistiska scenografi, och tillsammans frammanar de atmosfären från mitten av sextiotalet till perfektion.

En perfekt liten pärla till musikal, sprungen ur sanning och smärta och slipad till perfektion av kreatörer och artister med enastående skicklighet. Oförglömlig.

Gör vad som helst för att se den.