RECENSION: Visitors, Arcola Theatre ✭✭✭✭✭

Visitors: Robin Soans och Linda Bassett. Foto: Alastair Muir Visitors

Arcola Theatre, inför transfer till West End

29 mars 2014.

5 stjärnor

Mot slutet av den första scenen i andra akten av Barney Norris utsökta nya pjäs, Visitors, vänder sig den underbara farmodern Edie – som sakta tynar bort i demens – mot sin oavsiktligt grymme men obotligt själviske son Stephen. I en störtflod av undertryckta anklagelser säger hon:

Tänk om jag dör och jag har fortfarande inte lyckats ha ett enda riktigt samtal med dig?

I den bråkdel av en sekund av fasa som följer tar demensen kontroll över Edies sinne och hon glömmer helt vad som nyss hänt och vem hon är med. Hennes vrede ersätts plötsligt av osäkerhet, först gnällig, sedan försiktig.

Det är ett förkrossande ögonblick av äkta mänskligt drama, djupt sorgligt, helt begripligt och fullständigt oförglömligt.

Urpremiären av Norris pjäs, i mästerlig regi av Alice Hamilton, turnerar just nu i Storbritannien efter att ha avslutat sin spelperiod på Arcola. Det är utan tvekan en av de bästa uppsättningarna av en ny pjäs som skådats de senaste åren. Den förlitar sig enbart på karaktärer, situationer, fantastiskt manus och exceptionellt skådespeleri. Här finns inga pråliga kulisser, glamorösa kostymer, vridscener eller regitekniska trick.

Det är helt enkelt hederlig gammaldags teateralkemi. Och alldeles underbart.

Pjäsen handlar om ett par som har tillbringat hela sitt gifta liv på en liten gård. Arthur arbetade varje dag på vetefälten eller med att se till hönsen och laga allt som behövdes (motorer, möbler, vad som helst), medan Edie uppfostrade deras son, skötte hushållet, lagade maten och såg till Arthurs bekvämlighet. Ibland åkte de på semester, men inte så ofta som Edie i hemlighet hade önskat.

Sonen Stephen vände föräldrarna ryggen och struntade i deras dröm om att han skulle ta över gården. Han gifte sig, skaffade en karriär inom livförsäkring och skäms uppenbart över sina föräldrars enkla liv. Men när hans äktenskap knakar i fogarna börjar Edie sjunka ner i demens, och Stephen söker lösningar som är bäst för honom själv, alltmedan han skenbart tänker på föräldrarnas välmående. In i bilden kommer Kate, en inneboende vårdare, och hennes närvaro avslöjar fula sanningar.

Det är en pjäs som är fast förankrad i den engelska landsbygden, men dess teman och de insikter den ger i mänsklig bräcklighet och relationer är universella.

Den svåraste rollen i pjäsen, den som vore lättast att porträttera som en karikatyr eller en endimensionell schablon, är sonen, men Simon Mullers prestation är fascinerande, otroligt komplex och mångbottnad; praktiskt taget perfekt på alla sätt. Man ogillar honom, föraktar honom och kommer sedan att förstå honom. Hans rolltolkning är häpnadsväckande, fulländad i sina detaljer och strålar av sanning. Ett detaljerat porträtt av isolering, smärta och social oskicklighet. Muller är helt suverän här.

Han får god hjälp av den lysande Linda Bassett, som följer upp sin bejublade insats i Donmars Roots med denna helt annorlunda studie av en annan enkel kvinna som levt sitt liv på landet. Även hon är helt rätt i varje aspekt; hon finner den milda humorn i Edies glimt i ögat, den rena glädjen i relationen med Arthur och en osentimental förmåga att acceptera sitt öde med verkligt mod och värdighet – för att inte tala om en hel del råbarkad humor. Ögonblicken då hon retar sin son genom att låtsas ha glömt något är ren magi.

Hon har så många briljanta stunder att alla inte kan nämnas, men två som verkligen berör är: den innerliga godnattkyssen till maken, en kyss som helt sammanfattar deras livslånga kärlek och den eviga naturen i deras gemenskap (ett djupt rörande ögonblick); och stunden då hon sträcker ut handen för att röra vid sonens rygg med ömhet och moderskärlek, vilket visar att hon trots hans handlingar inte kan låta bli att älska honom. En helt fantastisk prestation.

Robin Soans Arthur matchar Bassetts Edie på alla sätt. De är totalt synkade med varandra, ett genuint harmoniskt samspel. Man ser hur de läser av varandra, förstår varandra utan ord; de har samma tankar, samma förståelse, samma ideal. Det är vackert att se, en lyhörd gestaltning av delade liv och gemensamma insikter. Hans relation med sonen är annorlunda utmejslad: den är kärv men öm, och mer präglad av besvikelse. Det finns ett fint ögonblick då Soans menar att män aldrig vill prata med varandra, och ett annat där han sörjer att det är Edie och inte han själv som drabbats av demensen. Det är ännu en fyllig, mogen och helt övertygande rolltolkning.

Den sista ensemblenmedlemmen, Eleanor Wyld, är också superb och har på visst sätt den svåraste uppgiften. Hennes roll är inte lika rikt skriven, varken i dialog eller beskrivning, som de andras – men Wyld gör sin utomstående karaktär, vårdaren som kort avbryter deras liv med förståelse och vänlighet, levande och komplett. Hennes scener med Edie är ljuvliga och hennes smärtsamma interaktioner med Stephen präglas av vaksamhet, osäkerhet och rädsla.

Det finns absolut inget att anmärka på här. Francesca Reidys enkla men effektiva scenografi etablerar varsamt men bestämt Arthurs och Edies liv, gårdens läge och de enkla men rejäla tider de upplevt tillsammans.

Norris bedrift kan inte understrykas nog. Språket är ofta praktfullt poetiskt och det finns suggestiva partier som rör skönhet, sinnets bräcklighet, de mänskliga relationernas komplexitet och den fasa som demens innebär. Det är också insiktsfullt, särskilt när Edie undrar vad skillnaden är mellan demens och det vanliga livet: är det demens att inte minnas namnen på alla som satt nära en i skolan?

Detta är en extraordinär pjäs som framförs och regisseras med fulländad skicklighet och otrolig insikt. Den borde definitivt flyttas till West End och ses av alla som har en familj.

Slutrepliken kommer att dröja kvar hos mig länge:

Och du finns i alla mina drömmar för du fanns där i mitt liv också.