KOMMANDE: Am Dram A Musical Comedy på The Other Palace

Julian Eaves tar sig en titt på Am Dram, en ny musikalkomedi av Katie Lam och Alex Parker som nyligen hade förhandsvisningar på The Other Palace.

Am Dram: A Musical Comedy The Other Palace

3 februari 2019

Det var en gång när nya låtskrivare kunde börja sina karriärer med att skriva enstaka nummer för revyer. Det gav dem chansen att experimentera med vad som fungerade och inte, för att genom en långsam process av försök och misstag landa i sitt specifika hantverk inom musikteater innan de tog sig an större projekt. Detta tillvägagångssätt resulterade i en hel del mediokra verk, men lade också grunden för många begåvade kreatörer, däribland några av genrens största utövare genom tiderna.

Idag är livet inte lika enkelt. Låtskrivare förväntas dyka upp inte bara med några enstaka sånger, utan med ett fullt fungerande partitur och ett manus med stark dramatisk bärighet. Förväntningen är att man ska producera kompletta musikaler och lyckas på alla fronter – en otroligt tuff utmaning. Framgång kommer sällan i ett enda mästerligt språng; det är oftast produkten av ett stegvist framskridande längs vägen, ofta med intressanta utvikningar på mindre trampade stigar i sökandet efter något nytt och fängslande. Som det ofta sägs: en herrans massa detaljer måste klaffa på exakt samma gång för att en musikal ska bli en succé.

Manusförfattaren och lyricisten Katie Lam och kompositören Alex Parker befinner sig fortfarande i ett relativt tidigt skede av sin resa som kreatörer i denna krävande värld (även om de började skriva ihop redan som åttaåringar; idag är de nyutexaminerade och gör karriär i finansvärlden respektive som kapellmästare). För ett par år sedan recenserade jag deras strålande och tonsäkra 'All Aboard' här på sidan – en screwball-komedi utspelad på en oceanångare som förenade vackert innehåll med en imponerande tidstypisk stil. Detta verk är å andra sidan ett återbesök till ett betydligt tidigare alster, som visar dem i en yngre fas av sin utveckling men som också pekar mot nya och mer känslomässigt starka riktningar som inte var lika framträdande i 'All Aboard'.

Det dramatiska upplägget visar hur Lam spänner sina dramatiska muskler på mer utmanande mark: hon ger oss en berättelse från bakom kulisserna i en amatörteatergrupp som sätter upp en musikal om Katarina den storas liv, vilket skapar paralleller till skådespelarnas och produktionsteamets egna eskapader. Ursprungligen skriven för en stor amatörensemble, är denna version – framtagen med stöd från sponsorn Cunard (som lät dem bo på Queen Mary 2 för ändamålet) – en mer slimmad produktion med endast sju skådespelare och ett mindre band. Nu har det företagsamma paret tagit sin nya version till stora scenen på The Other Palace för två exklusiva föreställningar i London. Ett djärvt drag. Man fick dock känslan av att merparten av publiken bestod av gamla bekanta till originaluppsättningen och reagerade som trogna ”insiders”, snabba på att plocka upp interna referenser och skämt. Det går att diskutera hur givande det faktiskt är att testa nyskriven musikteater inför en så pass välvilligt inställd publik.

Hur som helst fanns det tillräckligt med nya ansikten i salongen (som jag) för att kunna bedöma verket med friska ögon och öron. Och ur vårt perspektiv var kvällens stora behållning chansen att få höra några av de mest spännande nya sångerna på en musikalscen på länge. Tre nummer stack ut ordentligt: själva hjärtat i berättelsen är en hisnande stark trio för de kvinnliga huvudrollerna mot slutet av föreställningen. Den påminner om den berömda trion i 'Rosenkavaljeren', där en äldre kvinna ser tillbaka och lämnar plats åt de yngre rösterna som strävar framåt, medan alla tre stannar upp för att reflektera i 'I should have known'. Detta är en av de vackraste sånger jag hört på mycket länge; få unga skribenter kan utforska kärlekens bittersöta romantik så väl. Om resten av partituret höll samma kvalitet, och manuset gjorde det rättvisa, skulle detta kunna bli en makalös succé.

Och det är kanske dit showen är på väg. Det är omöjligt att säga hur den kommer att utvecklas. Samtidigt bjuds vi på andra stora musikaliska ögonblick. Den bossiga konstnärliga ledaren Honoria har en riktig pärla i låten 'Always Me'. I denna semi-staged workshop sjöng Wendy Ferguson rakt in i hjärtat med sin svepande sopran. Det är första aktens bästa låt, men jag måste tyvärr påpeka att den slösas bort på en sidohistoria om en karaktär vi aldrig ens får möta. Det är den typen av dramaturgiska luckor som manuset, i nuvarande form, faller ner i. Ett annat bra nummer är solo-stycket för uppsättningens största namn, Laura Pitt Pulford i rollen som Rose, med den (kanske tongivande) 'Out In The Light'. Hon sjöng den utmärkt, även om Martin Higgins arrangemang för ovanlighetens skull var lite väl tungt och tenderade att dränka hennes röst (ljuddesign av Paul Smith). I övrigt var orkestrering och ljudproduktion strålande. Det fanns också en märklighet i handlingen: Roses karaktär är en professionell skådespelerska som för tillfället saknar jobb men försöker ta sig tillbaka in i branschen. Dessutom är Tom Eddens härligt pretentiösa regissör, Max, också proffs. Så är detta verkligen – för puristerna – riktig amatörteater? Eller är det snarare Pro-Am? Det kan verka som petig kritik, men närvaron av dessa två professionella karaktärer är avgörande för berättelsen. Det finns ett mycket starkt och innerligt tal i andra akten där pjäsens budskap om att ”göra det av ren kärlek till konsten” blir tydligt. Lam kan sitta på något magiskt här; kanske behöver det bara renodlas ytterligare.

Att hitta rätt ton är en ständig utmaning. Medan ”pjäsen i pjäsen” ('The Golden Empress') för tankarna till von Stroheims Dietrich-film 'The Scarlet Empress', för oss ramberättelsen rakt in i Ayckbourn-land och verk likt 'En kör av lögner'. Roses djupt osympatiska (och publikfientliga) drag i slutet av första akten tydliggör detta arv. Lam tvingas sedan konstruera en andra akt där huvudpersonen själv är borta från händelsernas centrum under en lång tid. Hon gör vad hon kan, men måste denna splittring verkligen finnas där? Vi tappar känslan av den kamratanda i ensemblen som så omsorgsfullt byggdes upp i första akten (för ett skolboksexempel på hur detta kan skada ett manus, titta på andra akten av 'Show Boat', som dras med exakt samma problem).

Men, Jordan Lee Davies är här för att sjunga – formidabelt med sin heroiska tenor – och han står även för den tilltalande koreografin. Thea Collings gör en underhållande insats som inte mindre än tre versioner av 'Karen'. Debbie Chazen är en jordnära Elaine, och Denise Hodgkiss spelar den bleknande divan Diane med värdighet och elegans. Alex Parker höll tempot uppe hos musikerna och tog tillvara på de känslomässiga höjdpunkterna i sitt i övrigt medryckande partitur. Det ska dock sägas att det finns en viss klyfta mellan de mer funktionella musikalnummerna (som ett öppningsnummer utan egentlig dramatisk funktion) och de pastischartade soul-numren (som påminner lite väl mycket om 'Dreamgirls' – en stil han behärskar väl, men kanske för lättvindigt för att den ska bära på scen) och den äkta kraften i de ovärderliga sånger som de kvinnliga huvudrollerna får sjunga. Regissören James Robert Moore lät klokt nog de magiska ögonblicken tala för sig själva och höll en låg profil för att låta manus och musik komma fram så tydligt som möjligt.

Och slutintrycket? Även om mycket av tiden tas upp av billiga skämt och glömbart såpoperamanus, är det bestående intrycket för min del den genuint berörande kraften i de sånger som representerar Parker och Lams finaste stunder. Det är fantastiskt! Visst går folk ibland på teater för lättsam underhållning, men på musikalscenen vill publiken oftast ha stora berättelser om stora känslor, även om karaktärerna är precis som du och jag. Som ett nytt team är dessa två bland de bästa jag känner till, och jag ser fram emot att se vad de gör härnäst – särskilt om de väljer att återvända till denna show, kanske med en mer erfaren dramaturg för manuset, för att gräva djupare i den historia som vilar i dess hjärta. För ett hjärta, det har den definitivt. Och det är inte något man alltid, eller ens ofta, kan säga om nyskriven musikteater.

(Som brukligt för verk under utveckling ges inget betyg här.)