Vad har Playdays, End of the Rainbow och Finsbury Park gemensamt?

Dramatikern Peter Quilter Inför den efterlängtade brittiska premiären av 4000 Days träffar BritishTheatre.com West End- och Broadway-dramatikern Peter Quilter för att snacka om pjäsens månadslånga spelperiod på Park Theatre – samt den kommande UK-turnén av hans succéföreställning End of the Rainbow. Du började din karriär som skådespelare och programledare – i inget mindre än Playdays! – Vad fick dig att ta steget från skådespeleri till skrivande? Jag slog mig ihop med en liten grupp skådespelarvänner och vi bestämde oss för att vi behövde ett showcase för att locka rollsättare. Så jag skrev en pjäs för oss tre om Oscar Wilde med titeln Mirror of the Moon. Vi satte upp den på Fringe-scenen och en kväll dök en representant från Royal Court upp och sa att jag borde arbeta som dramatiker på heltid. De bjöd in mig till sin Young Writers Group för att delta i workshops, seminarier och läsningar. Detta var under tiden då Stephen Daldry ledde teatern. Det fick mig att ta mitt skrivande på allvar, och allt tog fart därifrån. Det var ett rejält miljöombyte från att presentera barnprogram på BBC! Vad inspirerade dig att skriva 4000 Days – historien om Michael och hans minnesförlust?

Märkligt nog var det en dröm jag hade. Jag drömde att jag låg i en sjukhussäng omgiven av högar med gamla tidningar. Läkaren sa till mig att jag var tvungen att läsa igenom dem alla för att komma ikapp de elva år jag hade missat. Det var det märkligaste. Nästa dag klev jag upp ur sängen och började skriva pjäsen.

Taglinen för pjäsen är: Vad skulle du göra om du glömde det senaste decenniet av ditt liv…? Vad skulle DU göra? Tja, min karriär tog fart för precis elva år sedan, så det vore ju ganska olyckligt... Jag tror jag skulle vilja göra om alltihop. Det har varit en fantastisk resa som började 2005 när jag hade premiär för Glorious på Duchess Theatre i West End samtidigt som End of the Rainbow hade världspremiär på Sydney Opera House i Australien. Jag har rest så mycket under det senaste decenniet och haft så många fantastiska och skrämmande teaterupplevelser. Så ja, jag skulle hoppa på berg-och-dalbanan igen.

Maggie Ollerenshaw, Alistair McGowan och Daniel Weyman i 4000 Days. Foto: Rory Lindsay Rollbesättningen för 4000 Days är briljant med Alistair McGowan, Maggie Ollerenshaw och Daniel Weyman. Vad hoppas du att dessa skådespelare ska tillföra dina karaktärer?

Jag är genuint begeistrad över den här ensemblen. De är alla väldigt olika som människor och som skådespelare, så var och en tillför sin egen personliga tolkning av karaktärerna. Det finns en känslighet hos dem alla, matchad med intelligens och humor. De kommer att bli fantastiska.

Och varför föll valet på just Park Theatre i Finsbury Park för pjäsens brittiska premiär?

Jag tycker att det är den sexigaste teatern i London. Den är ung, modern, utmanande och har den där underbara intimiteten som kastar publiken rakt in i händelsernas centrum. Jag kan inte tänka mig en mer perfekt plats att lansera en ny pjäs på.

Du har nominerats till både Olivier- och Tony-priser tidigare; tror du att 4000 Days kan bli den stora vinnaren? Varför i så fall? Och bryr du dig ens?

Det känns som att jag alltid är tärnan snarare än bruden vid dessa prisutdelningar. Jag är inte säker på varför jag alltid faller på målsnöret. Fast ofta får jag näst flest röster, vilket jag antar är något att hålla fast vid. Man måste skriva det man skriver och inte oroa sig för sånt. Om man satte sig ner med målet att skriva en prisvinnare skulle det sluta med en förfärlig pjäs. Men visst, jag skulle vilja ha en liten trofé i huset någon gång. Att vara dramatiker är en tuff bransch och ens självförtroende får ofta törnar, så en liten skulptur på spiselkransen vore hjälpsamt de dagar man sitter och dunkar huvudet i skrivbordet i desperation.

Efter utsålda säsonger i West End och på Broadway ska End of the Rainbow – föreställningen som du förmodligen är mest känd för – ut på UK-turné med start den 12 februari. Berättelsen om Judy Garland tycks ha exploderat i popularitet; varför tror du att det har blivit så?

Den lever sitt eget liv nu och jag hinner knappt med. Den har spelats i omkring 27 länder och det planeras även för en film. Jag tror helt enkelt att vi alla underskattade dragningskraften i Judy Garlands historia. Hon var en så fascinerande, fängslande, intensiv, rolig och charmig person. Publiken blir helt förälskad i henne, trots hennes beteende både på och utanför scenen. Dessutom är musiken tidlös och vacker. Vi har en fantastisk ensemble för den nya sex månader långa UK-turnén – Lisa Maxwell, Sam Attwater och Gary Wilmot. Det kommer att bli en underbar teaterkväll med det här gänget.

Kunde du föreställa dig föreställningens framgång när du skrev den?

Alla sa till mig att det var en dålig idé. Så nej, inte alls. Jag tror alla förväntade sig att jag skulle skriva en slags hyllningsshow. Men jag var mer intresserad av karaktärerna och känslorna, den totala kraschen av allt som pågick bakom kulisserna. Framgången var en enorm överraskning. Den första föreställningen var en torsdag i Northampton, regnigt och kallt ute, och med bara halvfull salong. Men när det var slut reste sig alla och jublade i oändlighet. Vi kunde inte tro våra ögon. Från det ögonblicket har den bara fortsatt att rulla på.

Jobbar du på något nytt? Jag har just avslutat en pjäs om den beryktade operastjärnan Mario Lanza, som jag nu presenterar för producenter. Dessutom har jag en annan ny pjäs som öppnar på Park Theatre senare i år. Det är en komedi med titeln Saving Jason som har premiär på Park i november. Och slutligen, vad är ditt ”guilty pleasure” inom teater?

Jag älskar musikaler, särskilt Sondheim. När jag ser en pjäs kommer jag på mig själv med att analysera den – strukturen och så vidare. Men när jag ser en musikal glömmer jag allt det där, lutar mig tillbaka och bara njuter.

4000 Days spelas på Park Theatre till den 13 februari 2016. Boka nu. End Of The Rainbow turnerar i Storbritannien under 2016. Boka nu