1930-talets fascism inspirerar Tracy-Ann Obermans tolkning av Shylock

Tracy-Ann Oberman om att spela Shylock som en matriark från East End i den kommande turnén av Köpmannen i Venedig

Tracy-Ann Oberman har alltid hatat Shakespeares Köpmannen i Venedig. Ända sedan hon läste pjäsen i skolan har hon varit djupt besvärad av karaktärernas extrema antisemitism, både i deras språkbruk och i deras bemötande av den judiska penningutlånaren Shylock. ”Jag tyckte det var obehagligt när alla skrattade åt ’Mina dukater, min dotter’ och gick runt och härmade hur Shylock gnuggade sina händer”, minns hon, ”och att de sedan skrattade i slutet när den gamle mannen fick sitt skägg avrakat och släpades ut efter att ha förlorat allt.”

Trots sin motvilja har Oberman bestämt sig för att ta sig an denna problematiska pjäs och hitta ett nytt sätt att närma sig dess antisemitism – med sig själv i rollen som Shylock. Hon har samarbetat med regissören Brigid Larmour kring ett koncept där Shylock blir en arbetarklassmatriark i Londons East End under 1930-talet, en tid då Oswald Mosleys fascistparti British Union of Fascists angrep judar som en spegling av vad som hände i Nazityskland. ”Jag ville se vad som hände om man tog en stark, arg kvinna som kämpar för att överleva och som har en dotter, Jessica, som hon vill ge ett bättre liv samtidigt som hon kämpar mot 1930-talets antisemitism.”

Uppsättningen har premiär på Nuffield Southampton Theatres i september innan den går vidare till Liverpool Playhouse, Watford Palace Theatre, Leeds Playhouse och slutligen Rose Theatre i Kingston upon Thames i södra London i november. Turnén sammanfaller med årsdagen av Slaget vid Cable Street, då arbetarsamhällen i östra London gick samman den 4 oktober 1936 för att stoppa en protestmarsch av Mosleys fascistiska svartskjortor. Uppskattningsvis 20 000 personer slog tillbaka dem med hjälp av stolsben, ruttna grönsaker och andra provisoriska vapen – och bland dem fanns Obermans egen familj. ”Berättelserna jag växte upp med handlade om de starka matriarkerna som stod i frontlinjen med sina döttrar och söner, välte lastbilar och kastade stenkulor från fönstren”, berättar hon.

Hennes farmorsmor Annie hade flytt pogrammen i Belarus för att slå sig ner i Cable Street-området med sin man Isaac, där hon drev familjens klädföretag ”med järnhand”. Där fanns också två mostrar, ”Machine Gun” Molly som också drev firman, och Sarah Portugal som ”bar skarpt rött läppstift och rökte pipa”. Dessa ”väldigt starka matriarkala figurer” har inspirerat Oberman genom hela livet och nu även i hennes porträtt av en kvinnlig Shylock.

Hennes familj var också livslånga socialister, poängterar Oberman. ”De var en stor del i bildandet av fackföreningsrörelsen och Labour Party.” Detta har gett bränsle åt hennes ilska över partiets misslyckande med att hantera antisemitism i de egna leden, något som lett till att hon – tillsammans med andra som Rachel Riley – blivit måltavla för hatiskt förtal på Twitter. ”Min förtvivlan grundade sig i att detta var mitt parti, mitt arv, min historia och min familj.” Hon noterar att hatet också var djupt misogynt och främst riktat mot kvinnor. Men hennes erfarenheter har gjort henne starkare i sin aktivism och med tanke på den ökande antisemitismen i dagens Storbritannien är hennes nya tolkning av Köpmannen i Venedig mer aktuell än någonsin. ”Den här pjäsen har verkligen talat till mig som aktivist de senaste åren, eftersom jag själv hamnat i frontlinjen, särskilt på sociala medier, genom att protestera mot en växande våg av antisemitism.”

En viktig del av turnén är dess utbildningsprogram med planer på att belysa hur populär fascismen var i 1930-talets Storbritannien, särskilt inom aristokratin. Detta inkluderar aktiviteter vid Leeds Playhouse för att uppmärksamma en annan nyckelhändelse: Slaget vid Holbeck Moor den 27 september, bara en vecka före Cable Street. Händelsen blev föga omskriven då, men innebar att British Union of Fascists marscherade från centrala Leeds mot ett möte i Holbeck Moor söder om staden, där de möttes av omkring 30 000 personer som var beslutna att stoppa dem. Mosley själv skadades lindrigt efter att ha träffats i huvudet av en sten. Oberman konstaterar att hennes unga dotters generation får lära sig allt om medborgarrättsrörelsen i USA men inget om den i Storbritannien. ”Ingen av dem vet något om händelsen vid Cable Street när Oswald Mosley lät sina fascister tåga på gatorna med ett judefientligt budskap och alla arbetarsamhällen stod enade och sa ’hit men inte längre’. Det fina med det här projektet är att det blir ett stort utbildningsinitiativ som påminner landet om vår egen medborgarrättsrörelse, när arbetarklassen reste sig för att gemensamt stå emot överklassfascism.”

Larmour, som är konstnärlig ledare för Watford Palace Theatre, hoppas också att uppsättningen ska påminna folk om ”hur stark fascismen nästan blev i det här landet på 30-talet. Det är farligt att glömma.” Hon är också entusiastisk över hur Obermans koncept har ”öppnat upp” en pjäs där köpmannen Antonio och hjältinnan Portia går in för att besegra en judisk affärsman med en ung dotter. ”När Tracy sa att hon föreställde sig denna matriark från East End som Shylock, tänkte jag: ’Underbart, detta ger mig en väg in i Antonio och Portia’, som för mig alltid varit problematiska karaktärer. Jag tänkte att vi kunde prata om brittisk fascism, om Oswald Mosley och om det aristokratiska stödet för fascismen som föll i glömska i krigshistorien. Så jag ser Antonio som en slags Mosley-figur – karismatisk – och Portia som en kanske ännu mer välutbildad Diana Mitford, vilket ger färg åt pjäsen. Dessa karaktärer är förstås glamorösa och fascinerande – vi vill se mer av dem.”

Det är inte första gången regissörer försöker utmana pjäsens antisemitism, som speglade vanliga attityder mot judar i det elisabetanska London. Genom att rollsätta judiska skådespelare som Shylock har moderna uppsättningar betonat tragiken i hans situation och porträtterat honom som ett offer för andras hån och manipulation. Vissa regissörer har också försökt belysa de kristna karaktärernas brister och klandervärda beteende som ett tecken på att Shakespeare själv kan ha ifrågasatt antisemitismen. Oberman är dock besluten att inte göra sin Shylock till ett offer. ”Det spelar ingen roll hur många gånger jag sett en uppsättning av Köpmannen i Venedig, folk antingen tycker synd om honom eller skrattar åt honom, och jag vet inte vilket som är värst.” Med styrkan från sin familj och sin aktivism i ryggen är det tydligt att hennes Shylock inte kommer att vara en ömklig figur, utan ett porträtt av överlevnad.

TURNÉSCHEMA FÖR KÖPMANNEN I VENEDIG