RECENSION: Amour, Royal Academy Of Music ✭✭✭✭

Ensemblet i Amour. Fotograf: Hana Zushi-Rhodes, Royal Academy of Music Amour

Royal Academy of Music

4 stjärnor

28 juni 2015

Inom musikalhistorien ses Amour ofta med visst förakt – förpassad till historieböckerna efter en chockerande kort sejour på Broadway, trots musik av den Oscarbelönade kompositören Michel Legrand. Det har blivit något av en musikalisk Bermudatriangel, med ytterst få klipp online. Det var därför med viss bävan jag klev in på Royal Academy of Musics sommaruppsättning av Amour. Som tur var försvann oron snabbt.

Handlingen i Amour är enkel men härligt udda – en anspråkslös tjänsteman arbetar på ett trist kontor i Paris, helt förbisedd av sina lata kollegor. En dag upptäcker han att han kan gå genom väggar och bestämmer sig snart för att använda sin nya kraft till att stjäla från de rika och ge till de fattiga, plåga sin komiskt diktatoriska chef och försöka vinna den vackra, ständigt inlåsta Isabelles hjärta.

Musiken i den här uppsättningen är genuint vacker (som man kan förvänta sig av en Oscarvinnare) och framförs oklanderligt av orkestern (som man kan förvänta sig av Royal Academy of Music!). Sångtexterna, bearbetade av Jeremy Sams, är djävulskt smarta och medryckande, med ordvitsar som påminner om Sondheim när han är som bäst. Musikalen är helt genomkomponerad och det finns betydligt fler träffar än missar; karaktärernas solon och de livliga ensemblenumren lyfter och fängslar hela vägen. Det sägs att tecknet på en bra musikal är när en låt fastnar i huvudet, och jag har haft flera av de återkommande refrängerna (särskilt en som sjöngs av Toby Hines tidningsförsäljare) ringande kvar i öronen i ett halvt dygn nu.

Amour känns nästan som skriven för att visas upp som ett examensprov under sommaren; varenda medlem i den utmärkta ensemblen har minst en köttig roll som ger dem chansen att glänsa. De är alla fantastiska, och ingen av dem skulle kännas malplacerad om de klev in på en professionell scen imorgon. Handlingen är onekligen fånig och bitvis tunn som silkespapper, men energin i framträdandena och iscensättningen gör att man knappt lägger märke till det.

Huvudrollen axlas briljant av Chris McGuigan, som på ett utmärkt sätt fångar protagonistens resa från en grå dussinmänniska till en plågad mediesensation. Josie Richardson är lika förtjusande och tonsäker som den hjälplösa Isabelle; hon har en sagolik röst och hanterade proffsigt ett litet mikrofonproblem under ett av sina stora nummer (farorna med att försöka klä av sig på scen!).

Det bjöds även på en rad imponerande prestationer från de övriga i ensemblen, vilket gav djup och färg åt vad som lätt hade kunnat bli en rad stereotyper (målare, poliser, läkare etc.). Alla satte sina solon perfekt; inte minst Maeve Curry som prostituerad och Toby Hine som nervös advokat plockade ut varenda droppe potential ur sina sånger. Kvällens bästa insats stod dock Alfie Parker för. Med suverän komisk tajming (och förvånansvärt bra danssteg) pendlade han mellan rollerna som läkare, polis och domare – definitivt ett namn att hålla ögonen på.

Adrian Gees minimalistiska scenografi fungerade utmärkt. När man ser de få klipp som finns från den olycksaliga Broadway-uppsättningen ser dekoren ofta för tecknad och skrikig ut, vilket snarare belyser än förhöjer Amours inneboende galenskap. Den här produktionen var enklare och därmed mycket kraftfullare; ”väggarna” utgjordes av ensemblemedlemmar och stolar användes för att skapa allt från bord och podier till fängelseceller.

Ensemblen var ständigt närvarande på scen, vilket tack vare deras aktivitet inte kändes så distraherande som det ibland kan göra. Regissören Hannah Chissick stod för flera skickliga grepp, hela vägen fram till finalen med en mycket smart genomförd ridå. Föreställningen väckte dock den eviga teaterfrågan – varför har pjäser som utspelar sig i Frankrike aldrig fransk brytning? Det förstörde inte pjäsen, men det hade kunnat skilja den från Les Misérables (vilket blev extra tydligt då Les Mis parodieras i ett nummer) – vid ett tillfälle förväntade man sig nästan att Javert skulle kliva upp på scenen och börja skrika på folk.

Matthew Coles koreografi var förstklassig och hade gjort många påkostade West End-produktioner avundsjuka. Rekvisitan kom till god användning i dansnumren, med en fantastisk energifylld sekvens under låten ”The Trial” i andra akten. Dansrutinerna tycktes flörta med andra West End-klassiker; tjänstemännen förde tankarna till de trista revisorerna i The Producers, medan den hopplösa poliskåren fick komiskt klumpiga rörelser som ekade av konstaplarna i A Pirates of Penzance. Allt var skickligt genomfört och gav pjäsen den sprudlande energi och glädje den behövde.

Om kvällens föreställning representerar framtiden för brittisk teater är vi sannerligen i trygga händer. Visst, storyn är ungefär lika substantiell som de väggar som ständigt rasade under pjäsens gång. Men en vacker partitur och förstklassiga prestationer visade att Amour verkligen kan vara ett passionsprojekt. Nu, var kan jag hitta soundtracket?