RECENSION: An Ideal Husband, Vaudeville Theatre ✭✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Oscar Wildes En idealisk äkta man som nu spelas på Vaudeville Theatre.

Ensemblen i En idealisk äkta man. Foto: Marc Brenner En idealisk äkta man Vaudeville Theatre, 3 maj 2018 5 stjärnor Boka biljetter Vissa klagar på att det ges för många stående ovationer på teatern.  Men efter pressvisningen av denna nya uppsättning av Oscar Wildes komiska drama, eller seriösa komedi, kan jag inte förstå varför man inte gav en.  Föreställningen förtjänar det verkligen. Freddie Fox (Lord Goring) och Edward Fox (Lord Caversham) i En idealisk äkta man. Foto: Marc Brenner En klok person i branschen sa till mig: "Allt du behöver för att sätta upp den här pjäsen är sju av landets bästa skådespelare".  Och det är precis vad vi får.  Edward Fox (som skapar stor humor genom sin perfekta tajming) må ha högsta fakturering, men det är hans avkomma, Freddie, vars föreställning vi verkligen bevittnar.  Fox junior spelar Lord Goring – ett pjästrogen självporträtt av Wilde – som om han vore född till rollen (vilket han kanske var); hans kraftfulla energi driver pjäsens intellektuella kvickhet och munterhet, medan hans slingrande rörelser dansar arabesker runt de andra som fastnat i sina stela, prerafaelitiska tablåer.  Han har en drömlik röst – kapabel till både en trumpets genomträngande signal och en violins svävande pianissimoserenad.  Han är dock utomstående, där för att lösa andras problem.  Hans motståndare är Frances Barbers anmärkningsvärt tecknade äventyrerska, Mrs Cheveley – en kvinna som till en början är fångad i avancerad haute couture designad för att avleda uppmärksamheten från hennes bleknande charm (kostymer signerade den eminente Simon Higlett), men som snabbt förvandlas till en vankande, fräsande kämpe som tar till utpressning och ryktesspridning för att få sin vilja igenom.  Pjäsens tre första akter är i huvudsak deras historia, och denna gudomliga uppsättning av Jonathan Church argumenterar heroiskt för att vi ska placera dem i samma liga som Wildes främsta dramatiska skapelser. Nathaniel Parker (Lord Chiltern) och Frances Barber (Mrs Cheveley) i En idealisk äkta man. Foto: Marc Brenner Om bara författaren haft vett nog att behålla det fokuset in i fjärde akten.  Besviken blir man när all denna drivkraft tas ifrån oss i slutscenen; Mrs Cheveley förvisas från scenen och pjäsen låter sin huvudpoäng vårdslöst glida mellan fingrarna.  Men vem bryr sig?  Fram till dess har vi njutit av drygt två timmar i sällskap med en enastående sammandrabbning mellan teatergiganter, där Barber gör sin Cheveley till den tveklöst mest komplexa och fascinerande karaktären på scen.  Tätt i hälarna följer dock Susan Hampshires överraskande gestaltning av Lady Markby, en till synes menlös varelse, som i händerna på denna teaterns mästarinna blir ett perfekt porträtt av en societetens grande dame vars lugna yttre inte på något sätt döljer de skarpa instinkterna därunder: det var nog ingen slump att hon ensam tågade ut till en applåd efter sitt paradnummer till tal där hon, på det mest förtjusande sätt, sliter Cheveley i stycken. Susan Hampshire (Lady Markby) och Sally Bretton (Lady Chiltern) i En idealisk äkta man. Foto: Marc Brenner Som måltavla för Cheveleys ränksmideri spelar Nathaniel Parker ett helt eget spel.  Han börjar som en fullkomligt intetsägande, självgod och ytlig politiker, men hans resa genom utpressningens stålbad blir transformativ: hans lidande tillåter honom att kasta av sig sitt gamla gipshölje och anta konturerna av en levande, kännande människa.  Om bara detsamma kunde sägas om hans fru!  Förbannelsen med rollen som Lady Chiltern är att hennes prydliga tiara av godhet är allt som återstår för att kröna kvällen när väl Cheveleys juvelskrin har jagats bort.  Varje publikmedlem vet att det är ett dåligt byte, även när Sally Bretton gör allt hon kan för att få oss att tro att hennes avslutande Congreve-doftande scen med maken är vad pjäsen egentligen handlar om. Freddie Fox (Lord Goring) och Faith Omole (Mabel Chiltern) i En idealisk äkta man. Foto: Marc Brenner Det gör den förstås inte.  Jag undrar om Faith Omole, som Mabel Chiltern (som vi förväntas se som Lord G:s hjärtevän), inte också tvivlar på detta?  Hon verkar finna betydligt större glädje i kampen än i att vinna priset. Rebecca Charles (Lady Basildon) och Joanna van Kampen (Lady Marchmont) i En idealisk äkta man. Foto: Marc Brenner Kring dessa charmiga människor kan vi också beundra Rebecca Charles som grevinnan av Basildon och Joanna van Kampen som hennes kumpan i societetslivet, Mrs Marchmont.  Tameka Mortimer gör en bra insats som hertiginnan av Maryborough, Sam Parks trippar runt som Vicomte de Nanjac och Michael Peters är en smidig Mr Montford.  Och så har vi tjänstefolket: Sam Archer som Mason, Sam Barrett som James, Tim Wallers som Phipps och Samuel Martin som Harold (och en mycket skicklig violinist som binder samman akterna med Jason Carrs vackra salonsvit).  Det är en storslagen ensemble på en scen som är fantastisk att skåda och expertmässigt regisserad.  Den centrala berättelsen om korruption på hög nivå – och de krumbukter människor tar till för att antingen (a) sko sig på det eller (b) göra allt för att tysta ner det – känns som om den vore skriven igår.  Inget verkar egentligen ha förändrats.

BOKA NU FÖR EN IDEALISK ÄKTA MAN