RECENSION: An Inspector Calls, Playhouse Theatre ✭✭✭✭✭

Rollbesättningen i An Inspector Calls. Foto: Mark Douet An Inspector Calls

Playhouse Theatre

10 november 2016

Fem stjärnor

Boka biljetter

Vi möter familjen Birling, en välbärgad medelklassfamilj med stora sociala ambitioner. En kväll, mitt under firandet av dottern Sheilas förlovning med den aristokratiske Gerald Croft, får de ett oväntat besök. ”Ursäkta herrn”, säger familjens tjänsteflicka Edna, ”en inspektör har kommit.” In kliver kommissarie Goole, och så börjar en natt av avslöjanden. En ung kvinna, Eva Smith, har tagit sitt liv och lämnat efter sig en dagbok som genom en serie omständigheter och social utsatthet pekar ut hela familjen.

J.B. Priestleys drama har länge varit en hörnsten i den brittiska skolans litteraturlistor och amatörteaterns repertoar. Denna uppsättning från National Theatre, som nu spelas på Playhouse Theatre och beskrivs som en milstolpe i marknadsföringen, vänder upp och ner på pjäsen genom att begränsa 1912-miljön till familjen Birlings slutna värld – ett steg utanför huset tar oss istället till en kullerstensgata märkt av Blitzen. Hela stycket utspelar sig i en teater som tycks ha använts för något slags edvardianskt sällskapsdrama innan den föll offer för bombningar. Nu är det en lekplats för kvarterets barn, som smyger in under ett flyglarm för att utforska rasmassorna innan de dras in i dramat.

Hamish Riddle, Camela Corbett och Clive Francis i An Inspector Calls. Foto: Mark Douet

Familjen Birlings hem tronar ovanför gatans ruiner, en relik från den förlorade edvardianska eran som sedan dess har utplånats av två världskrig. Det här husliga dramat kan mycket väl ha hänt i just detta hus, på just denna gata, men det har för länge sedan blåst bort och glömts.

Ian MacNeils scenografi är tveklöst enastående; ridån går upp till ett ösregn som kontrasterar mot den glödande värmen inne i familjen Birlings residens. Inledningsvis är huset avskärmat från oss, och genom fönstren får publiken bara korta glimtar av familjen kring middagsbordet. Vi hör brottstycken av samtal och skrattsalvor, men vi är exkluderade. Världen inuti huset är en välmående värld som publiken, 1940-talsgatubarnen som tassar runt på scenen och i synnerhet Eva Smith, inte tillåts vara en del av. Huset öppnas snart upp som ett dockskåp och blottar familjens inre liv. Det står klart att vi inte är välkomna, och rollfigurerna stiger (bokstavligen) ned från sina elfenbenstorn först när Goole tvingar dem. Hela scenografin är full av överraskningar och är lika mycket en stjärna i föreställningen som någon av skådespelarna.

Barbara Marten i An Inspector Calls. Foto: Mark Douet

Det bjuds på utmärkta prestationer över hela linjen, och regissören Stephen Daldrey har med stor framgång skapat nya tolkningar av dessa karaktärer. Clive Francis, i rollen som familjeöverhuvudet Arthur Birling, är full av skryt och högmod. Han klamrar sig fast vid en tid där han är herre på täppan, där de rika är rika, de fattiga fattiga och de där ”originalen” (som han kallar dem) hålls på tryggt avstånd utomlands. Barbara Marten är magnifik som hustrun Sybil, då hon med sina grandiosa gester omedvetet orkestrerar sitt eget fall. Det är omöjligt att titta bort när hennes slutliga och förkrossande avräkning till sist kommer.

Carmela Corbett gör en strålande insats som Sheila, som tillsammans med sin bror Eric (Hamish Biddle) och fästmannen Gerald (Matthew Douglas) inleder kvällen som en osmaklig trio som skrattar hånfullt åt nyheten om självmordet. Hennes gradvisa insikt att hennes fars värld inte är framtidens värld skildras konstnärligt och opretentiöst.

Rollbesättningen i An Inspector Calls. Foto: Mark Douet

Slutligen presenterar Liam Brennan en imponerande och oförglömlig kommissarie Goole. Långt ifrån den bistra och stoiska gestalt som ofta ses i andra tolkningar, låter Brennan Gooles dialog bölja fram. Han tvekar, funderar och undrar vid ett tillfälle: ”vad heter ordet...”. Detta är en betydligt mer mänsklig Goole än vi är vana vid. Hans mänsklighet lyser också igenom i hans växande frustration över familjen Birling.

Men det vilar ändå något av en dockmästare över honom. Här är Goole inte bara en allvetande poliskommissarie – han är regissör, sceninspektör och koreograf. Vid sitt första inträde rör han sig nästan ursäktande längs främsta raden. När Eric stormar ut ur huset mitt i kvällen rusar Goole in i kulisserna för att försöka hitta honom, likt en skådespelare som gått vilse. När händelserna blir våldsamma avbryter han förloppet med en snabb signal till sitt osynliga scenteknikerteam och vänder sig direkt till publiken. Denna raserade teater är Gooles domän, och alla män och kvinnor är blott skådespelare.

Hela produktionen är en fascinerande tolkning och lever till fullo upp till sitt rykte som en milstolpe inom teatern. I dessa tider av politiska omvälvningar är Priestleys påminnelse om att ”vi bär ansvar för varandra” inte bara aktuell, utan tidlös. Efter ett turbulent 2016 är An Inspector Calls ett absolut måste.

BOKA BILJETTER TILL AN INSPECTOR CALLS PÅ PLAYHOUSE THEATRE