RECENSION: As You Like It, RSC Barbican Theatre ✭✭✭

Helena Payne recenserar Royal Shakespeare Companys uppsättning av William Shakespeares Som ni vill ha det (As You Like It), som just nu spelas på Barbican Centre.

Sophie Khan Levy och Lucy Phelps. Foto: Topher McGrillis (c) RSC Som ni vill ha det

Royal Shakespeare Company

Barbican Theatre London

3 stjärnor

Boka biljetter

Det är alltid en glädje att bli inbjuden till en av Royal Shakespeare Companys uppsättningar av ens favoritkomedier, så med höga förväntningar slog jag mig ner i den stora grottliknande hörsalen på Barbican. Tidigare erfarenheter av den här pjäsen har fått mig att vika mig av skratt, men en brist på sammanhängande tanke hos det kreativa teamet gällande deras intentioner gjorde att denna version av Som ni vill ha det kändes rörig och ojämn med stora brister i historieberättandet.

Lucy Phelps och Amelia Donkor. Foto: Topher McGrillis (c) RSC

Scenografin var märkbart enkel; en cirkelformad matta av konstgräs och en sprucken disk som bakgrund, medan Orlando, spelad av David Adjao, satt hopsjunken på en överdimensionerad gunga. Hovet är en mörk och dyster värld, ledd av den kyliga Antony Byrne som hertig Fredrik. Hovmännen bär olika varianter av illa sittande kritstrecksrandiga plagg och ljussättningen är karg i den bemärkelsen att det finns väldigt lite av den – allt består av skarpa strålkastare medan resten är ett kvävande mörker. Detta leder oss till ett av de mest vågade kreativa besluten i pjäsen: väl framme i Ardennerskogen tänds salongsbelysningen i teatern igen, vilket efter hovets dunkel blir helt överväldigande. Känslan av obehag och oro från publiken är påtaglig. Efter att ha läst programbladet efter föreställningen motiverades detta med att publiken på Shakespeares tid var synlig för skådespelarna, och i deras mer autentiska teaterhus i Stratford kan det säkert ha varit effektivt, men i den enorma Barbican-salen fungerar det helt enkelt inte. Efter att ha inlett pjäsen med ett annat grepp raseras vår illusion totalt och det skapar några obekväma timmar på teatern. Kanske var beslutet inspirerat av Shaffers berömda Black Comedy, men detta är helt enkelt varken pjäsen eller platsen för en sådan idé.

Sophie Stanton. Foto: Topher McGrillis (C) RSC

Trots de spretiga kreativa besluten finns det fina prestationer från en hårt arbetande ensemble. Lucy Phelps är en dynamisk och innerlig Rosalind och en sprallig Ganymedes. När hon väl kastat av sig kvinnokläderna verkar hon mycket mer frigjord, och hennes replikskiften med Orlando i akt 3, scen 2, är svindlande och roliga. David Adjao är en karismatisk Orlando, även om deras kemi inte fullt ut övertygar. Betydligt mer rörande är systerskapen och värmen mellan Celia, spelad av Sophie Khan Levy, och hennes kusin Rosalind. Leo Wan är en uppenbarelse som Orlandos bittre storebror Oliver och hittar både humor och patos i sin vackert framförda första monolog och sin förvandling i slutet av pjäsen. Likaså bjuder Emily Johnstone på fantastisk fysisk komik som fångar den eviga kampen med att försöka gå i klackskor på gräsmatta. Det råder sannerligen ingen brist på talang på scenen, inklusive Sandy Grierson som gör en oförglömlig insats som Touchstone; både vulgär och djup fångar han perfekt den vördnadsfria och vilda framtoningen hos Shakespeares narr utan att förlora mörkret eller faran.

Antony Byrne. Foto: Topher McGrillis (C) RSC

Det mest påtagliga elementet som kändes störande osammanhängande var kostymerna, vilket får stor betydelse i en så pass enkel och rymlig scenografi. Tyvärr kändes det som om designern Bretta Gerecke hade skrapat botten i RSC:s kostymförråd och hittat de mest oförenliga och fula kläder som gick att uppbåda. Hälften av ensemblen såg ut att ha klivit direkt ur en pastoral scen, vissa såg ut att höra hemma i The Mighty Boosh, medan andra såg ut att ha svävat in från en Noël Coward-pjäs eller Bugsy Malone. Kostym och design lyckades inte lyfta produktionen eftersom det var helt förvirrande, och dessutom såg skådespelarna obekväma ut i sina klumpiga och hemska munderingar.

Sophie Khan Levy med ensemblen. Foto: Topher McGrillis (C) RSC

Den här uppsättningen lider av att försöka vara allt för alla och blir i slutändan ingenting för någon. Denna version av Som ni vill ha det, nyckfullt regisserad av Kimberly Sykes, misslyckas med att visa upp sin briljanta ensemble och verkar istället vara ett projekt för ett kreativt team med ett överflöd av idéer som man inte ansträngt sig för att sammanfoga. Kanske kändes uppsättningen ”upprorisk” (riotous) som den beskrevs i pressmaterialet i Stratford, men i London känns den tyvärr bara kaotisk och platt.

Spelas till och med 18 januari 2020