RECENSION: The Audience, Gielgud Theatre ✭✭✭✭

The Audience. Foto: Johan Persson The Audience

Apollo Theatre

19 mars 2013

4 stjärnor

Ibland går man på teatern för att lära sig något; ibland för att få skratta; ibland för att se en lysande stjärna i en roll skräddarsydd för dem; ibland för att konfronteras, utmanas eller för att få något att tänka på; ibland för spänningen; ibland för att få en inblick i något tidigare okänt; ibland för att bli berörd; ibland för att uppleva glädjen i ett briljant manus i händerna på skådespelare som vet exakt vad de gör och varför; och ibland, sällsynt men sant, kan resultatet av en teaterupplevelse vara allt eller inget av detta.

The Audience, skriven av Peter Morgan med Helen Mirren i huvudrollen och i regi av Stephen Daldry, är en av dessa sällsynta teaterupplevelser som omfattar och levererar allt detta i en fyllig, perfekt avvägd och framförd reflektion över den brittiska monarkin, premiärministerämbetet och det brittiska samhällets utveckling. Det är sällan man känner att man skulle kunna lyssna och titta på en dramatikers verk i tolv timmar till, men så var tveklöst fallet här.

Greppet är enkelt: vi får följa tänkta möten mellan Drottningen och hennes premiärministrar vid olika tidpunkter under hennes regeringstid. Alla premiärministrar finns inte representerade, men Drottningens syn på var och en av dem känns ändå tydlig vid kvällens slut. Publiken får se hur den unga monarken blir nedlåtande behandlad av Churchill, hur hon lotsar Major in i statsmannaskapet, hur hon sakta mjuknar inför Wilson, är gemytlig med Callaghan, isig och defensiv mot en spydig Thatcher, nyfiken på Brown, förhör Eden om dårskapen bakom Suezkrisen och är sliten men rakryckt mot en tjatig Cameron. Genom allt detta framgår flera saker tydligt: Drottningens vilja att tjäna men inte bli behandlad som en idiot; hennes skarpa förmåga att känna av folkstämningen; hennes avsky för pressens övertramp; hennes kärlek till samväldet och hat mot rasism; hennes kärlek till familjen; hennes behov av privatliv och, viktigast av allt, hennes vanlighetsgrad – den egenskap hon ser som mest nödvändig för att lyckas som monark.

Mirren är häpnadsväckande; hon rör sig genom årtiondena utan ansträngning och anpassar röst, gång och attityd för varje scen. Liksom en kronjuvel belyser hon varje aspekt av karaktären och vaskar fram varenda gnutta mänsklighet och humor ur rollen. Det är en självsäker och mästerlig prestation av en sann stjärna. Hennes konfrontation med Thatcher (Haydn Gwynne skapar en monstruöst perfekt Thatcher) är genuint spännande, precis som hennes försiktiga men bestämda tillrättavisning av Eden (träffsäkert spelad av Michael Elwyn). Ibland är det svårt att tro att det inte finns två eller tre olika Mirren på scenen, så skickligt gestaltar hon de olika åldrarna.

Rufus Wright är oroväckande fjäskig och trovärdig som Cameron, John Ritter är underbar som den osäkre Major och Nathaniel Parker är en klockren Brown. Edward Fox gjorde en fin, dundrande Churchill (tråkigt att inte få se Robert Hardy i rollen) och David Peart är förtjusande som den bortglömde Callaghan.

Men det är Richard McCabes härligt rättframma och ärliga Wilson som speglar Drottningens egen position på det mest intressanta sättet: först frispråkig och ifrågasättande (som hon var mot Churchill och Eden), sedan hemmastadd men tidvis obekväm (som hon var med Callaghan, Thatcher och Major), för att slutligen bli trött och osäker på hur man fortsätter i skuggan av ålderdom och glömska (som med Brown och Cameron).

Det är ett mycket intelligent och insiktsfullt manus av Morgan, och Daldry ger det liv på ett sätt som tar andan ur en.

Det finns scener där Drottningen minns sig själv som ung flicka och de läxor hon fick lära sig inför sin framtida roll – dessa är varma och värdefulla, och den unga Elizabeth är förtjusande (ikväll spelad av Nell Williams). Geoffrey Beevers är en alldeles förträfflig stallmästare, och Harry Feltham och Matt Plumb visar Downton Abbey-herrarna hur man bär upp en uniform och är själva förkroppsligandet av hovetikett. Charlotte Moore, monarkens stränga och praktiska barnflicka, gör ett minnesvärt avtryck i sin enda men viktiga scen.

Bob Crowley bjuder på en magnifik scenografi och stilsäkra kostymer, ackompanjerat av Rick Fishers strålande ljussättning. Scenen där Beaton fotograferar Drottningen är en oväntad fröjd. Precis som hela kvällen är, i alla avseenden.

Om alla West End-produktioner vore så här bra skulle London gå under av ren njutning.