RECENSION: Bat Out Of Hell, Dominion Theatre ✭✭✭✭

Douglas Mayo recenserar Jim Steinmans Bat Out Of Hell The Musical som återvänder till London på Dominion Theatre.

Andrew Polec som Strat i Bat Out Of Hell. Foto: Specular. Bat Out Of Hell

Dominion Theatre

19 april 2018

4 stjärnor

BOKA BILJETTER

Jag minns en tv-film för länge sedan som skildrade mötet mellan en ung Jim Steinman och en ung Meat Loaf. Den visade de prövningar och motgångar de mötte när de skrev Bat Out Of Hell, och hur nästan vartenda skivbolag refuserade materialet. Ingen förstod riktigt Steinmans vision om att skapa episka berättelser i varje låt, drivna av intensiteten i hans helt egna form av makalös rock 'n' roll. Det är till hans ära att hans vision om att förvandla dessa numera klassiska låtar till ett scenverk har blivit verklighet 40 år och två uppföljaralbum senare – och det är verkligen en upplevelse.

Precis som Ben Eltons manus till We Will Rock You inspirerades av legenden om kung Arthur, och hans Tonight’s The Night ogenerat lånade från Faust, så använder Steinmans Bat Out Of Hell J.M. Barries klassiker för att placera musikalen i en dystopisk Peter Pan-miljö. Här tar Strat och Raven rollerna som en modern Peter och Wendy, omgivna av ett gäng udda existenser (Lost Boys) som blivit kemiskt frysta vid arton års ålder för att aldrig åldras. Det finns till och med en karaktär som heter Tink, och ett tag trodde jag att vi skulle behöva ropa att vi tror på féer – lyckligtvis gick det aldrig så långt.

Christina Bennington (Raven) och Andrew Polec (Strat) i musikalen Bat Out Of Hell. Foto: Specular. Det är fantastiskt att Dominion Theatre äntligen har hittat en föreställning som fyller dess enorma volym. Lokalen slukade och spottade skoningslöst ut den småskaliga produktionen av An American In Paris nyligen, men här sträcker sig Jon Bausors scenografi ända ut i publiken. En förlängd scen gör att man hamnar mitt i händelsernas centrum i en show där de stora scenerna är magnifika och de intima ögonblicken fungerar magiskt på en scen som påminner om en storopera, tack vare regissören Jay Schiebs fingertoppskänsla. Som Strat är Andrew Polec ett otroligt fynd. Hans gängliga, bleka uppsyn och bångstyriga hår döljer en röst som är klippt och skuren för Steinmans krävande partitur. Varifrån den rösten kommer lär jag aldrig förstå, men han levererar en felfri insats med en vokal skicklighet som jag sällan skådat i en rockmusikal. Faktum är att hela ensemblen består av några av de mest begåvade sångarna just nu. Rob Fowlers machismo strålar från scenen när han river av Paradise By The Dashboard Light tillsammans med Sharon Sexton i rollen som hans fru. Danielle Steers är magnifik som den sensuella men kaxiga Sahara, Giovanni Spanos Ledoux tar i med en röst som fyller hela rummet med lätthet, och Wayne Robinsons brinnande rocktenor kompletterar Danielle Steers perfekt. Jonathan Cordins Blake var tyvärr något underutnyttjad men bidrog med skådespelarmässig ärlighet och röstlig klarhet. Dessa episka talanger balanserades snyggt av de mjukare, lyriska stunderna från Alex Thomas-Smiths Tink och Christina Benningtons Raven. Precis som Polec är Bennington ett namn att hålla ögonen på; hennes förmåga att leverera Steinmans klassiker gav välbehövliga stunder av eftertanke i denna maxade produktion. Ensemblen är inget annat än perfekt, även om de tvingas arbeta med en av de märkligaste koreografierna jag sett. Emma Portners bisarra steg i scener som Paradise by the Dashboard Light kändes mer distraherande än stämningshöjande.

Danielle Steers (Zahara) och Wayne Robinson (Jagwire) i musikalen Bat Out Of Hell. Foto: Specular

Trots detta finns det detaljer i produktionen som inte riktigt når fram, främst Gareth Owens ljuddesign. Från min plats på rad B på balkongen var texterna helt omöjliga att tyda i alla nummer som involverade mer än en duett. Om showen ska överleva och locka en publik som inte redan kan Steinmans material utantill måste man lösa den grötiga ljudmixen, vilket för mig var kvällens största besvikelse.

Det finns också en märkbar obalans mellan musikalnumren och de längre talade scenerna. Det beror på kontrasten mellan låtarnas musikaliska sprängkraft och den totala tystnaden kring dialogen. Det är nästan synd att man inte lagt in lite stämningsmusik för att bära fram dessa scener. I andra akten, när Sloane återvänder till Falco, används bakgrundsmusik för ett kort ögonblick och skillnaden är slående.

Robert Emerys rockorkester på elva man ger liv åt Steve Sidwells arrangemang på ett sätt som verkligen känns, och Emery gör till och med ett kort inhopp på scenen som får publiken att jubla.

Precis som i tidigare musikaler av samma slag är handlingen tunn, men om ljudet väl ordnas till har Bat Out Of Hell potential att bli en långkörare i Londons West End och den perfekta showen för Dominion Theatre.

BOKA BILJETTER TILL BAT OUT OF HELL THE MUSICAL NU