RECENSION: Blood Brothers 2017, New Victoria Theatre i Woking (Nationalturné) ✭✭✭✭

Ensemblen i Blood Brothers (tidigare rollsättning) Blood Brothers

New Victoria Theatre, Woking

Just nu på turné

17 januari 2017

4 stjärnor

Turnéinformation – Boka nu Det finns en anledning till att Blood Brothers är den tredje mest långlivade föreställningen i West Ends historia, och till dess fortsatta framgångar på turné (visst vet nog bara Bill Kenwright och Willy Russell exakt hur länge den här uppsättningen har varit ute på vägarna!). Det är också därför varenda person i den fullsatta salongen i Woking i kväll reste sig upp i slutet – det här är en musikal utan onödiga krusiduller som verkligen träffar en i hjärtat.

Det var intressant för mig att se denna klassiker i kväll tillsammans med någon som aldrig sett Blood Brothers förut. Ibland måste man påminna sig själv om att det faktiskt finns folk som har missat den här pärlan. För att inte förstöra upplevelsen med för många spoilers tänker jag inte gå in på handlingen på djupet, utan fokusera på prestationerna och produktionens kvalitet.

Blood Brothers står och faller med ett par avgörande faktorer. Slarvar man med dessa är man sänkt innan man ens börjat. För det första måste man köpa skådespelarnas porträtt av barn, eftersom de flesta spelar allt från 7 till ca 28 års ålder. För det tredje får sanningen och intensiteten i dramat aldrig falna (alltid en utmaning för långkörare på turné), och slutligen är timingen allt – den här föreställningen har tidernas final, men om tajmingen brister faller allt platt.

Den här ensemblen har verkligen prickat rätt i de barnsliga aspekterna som rollerna kräver. Deras kroppsspråk, nyanserade reaktioner och försiktiga kaxighet fick publiken att vika sig av skratt. Det är vackert hanterat, och tack vare en välavvägd regi är den första aktens ungdomliga energi en ren fröjd. Adam Search som Sammy, Alison Crawford som Linda, Joanne McShane som Brenda och Henry Regan som Perkins (aj!) var helt fantastiska.

Tidigare rollsättning: Sean Jones & Simon Willmont

Som tvillingarna var Sean Jones (Mickey) och Mark Hutchinson (Eddie) klockrena i utforskandet av arv kontra miljö i Thatchers Storbritannien. Stabila insatser genomgående och ett genuint band gjorde detta till en av de bättre kombinationer jag upplevt i rollerna.

Rollen som berättaren, spelad av Dean Chisnall, är en knepig uppgift. Berättaren i Blood Brothers är sanningens förkroppsligande. Han finns alltid där, trots förnekelse och låtsaslekar, och konfronterar huvudpersonerna i deras mest sårbara stunder medan han leder publiken genom den mörka historien. Chisnall gör det lysande – sval och elegant men samtidigt hotfull och ständigt närvarande. En fräsch tolkning av en karaktär som annars lätt kan blekna bort i skuggorna.

Denna uppsättning av Blood Brothers är också välsignad med Tim Churchill som Mr Lyons, Graham Martin vars förvandling från privatskolerektor till utarbetad lärare i kommunala skolan var enastående, och Sarah Jane Buckley vars Mrs Lyons flödade av paranoia – aldrig överspelat, men pyrande under ytan tills hon utan ett ord kokade över och satte igång historiens tragiska final. Det är en talangfull ensemble av stora skådespelare.

Tidigare rollsättning med Lyn Paul som Mrs Johnstone

Och så har vi givetvis den fantastiska Lyn Paul som Mrs Johnstone. Det här är en prestation som sprudlar av sanning, erfarenhet och ren talang. Paul lyckas utstråla en sådan mängd moderskärlek att den känns hela vägen ut i den stora salongen. Mot slutet kan man verkligen se det bleka ansiktet hos en mor i sorg. Perfektion.

Jag älskar att se Blood Brothers med en publik av tonåringar. Man vet att de inte accepterar något som är dåligt. Under kvällens föreställning var de knäpptysta, skrattade sedan, drogs med i dramat och efteråt jublade de innan de samlades i gråtande smågrupper. Sådan är kraften i riktigt bra berättande. Bob Tomson och Bill Kenwright (regi), Phil Gostelow (kapellmästare), Andy Walmsley (scenografi), Nick Riching (ljus) och Dan Samson (ljud) förtjänar alla gratulationer för att de håller föreställningen fräsch, levande och relevant för en ung teaterpublik.

Mina två favoritögonblick i kväll var ”Miss Jones” och numren ”Shoes Upon The Table/Madman”. I ett ekonomiskt pressat Storbritannien slog ”Miss Jones” och scenen med arbetslöshetskön an en extra sträng.

När det gäller den precision jag nämnde rörande slutet av föreställningen, satt den precis där den skulle. Det nervösa tystnaden från en publik i chock hördes precis som den ska.

Om du inte har sett Blood Brothers, se till att pricka in den nuvarande turnén. Men med tanke på att föreställningen kan fylla en teater en tisdagkväll, lär du få skynda dig!

LÄS MER OM BLOOD BROTHERS UK-TURNÉ

Vi ber om ursäkt för att nytagna bilder på den aktuella ensemblen inte fanns tillgängliga när recensionen publicerades.