RECENSION: Blurred Lines, The Shed Theatre på National Theatre ✭✭✭✭✭

Ensemblen i Blurred Lines. Foto: Simon Kane Blurred Lines

The Shed Theatre, National Theatre

22 februari 2014

Ibland kan teatern vara ren underhållning. Ibland kan den vara chockerande. Ibland kan den vara tidsenlig. Ibland kan den vara fängslande. Ibland kan den vara skrämmande. Ibland kan den vara rå. Ibland kan den vara kraftfull. Ibland kan den vara lärorik. Ibland kan den vara elegant. Ibland kan den vara överväldigande. Ibland kan den vara inspirerande. Ibland kan den förändra världen. Ibland kan den vara fånig. Ibland kan den vara varsam. Ibland kan den vara radikal. Ibland kan den vara politisk. Ibland kan den påminna dig om varför teatern är en så genomgripande och viktig del av varje kultur.

Ytterst sällan kan teatern vara allt detta på en och samma gång.

Blurred Lines, som avslutade sin spelperiod på National Theatres scen The Shed i går, var ett av dessa sällsynta tillfällen. Sjuttio minuter av raseri, vältalig argumentation, bravuranummer, isande insikt och en knivskarp belysning av en av vår tids grundläggande fasor: hur kvinnor misshandlas, marginaliseras och objektifieras bara för att de är kvinnor.

Skapad av Nick Payne (en begåvad dramatiker) och Carrie Cracknell (som regisserar här med rask beslutsamhet och spektakulär insikt och tydlighet) ur improvisationsarbete med en ensemble på åtta utmärkta skådespelerskor, allt löst baserat på eller inspirerat av Kat Banyard's bok The Equality Illusion. Blurred Lines är ett vältajmat, kraftfullt och fysiskt drabbande verk som på ett oförsonligt och kompromisslöst sätt ställer viktiga och grundläggande frågor om samhällets misshandel av kvinnor.

I en serie vinjetter och scener undersöker den skickliga ensemblen frågor som sträcker sig från de bedömningar utseende (bland annat av rollbesättare), inbyggd misogyni i mainstreammedia, våldtäkt inom äktenskapet, genuspolitik på arbetsplatsen, skräcken med höga klackar och de grumliga motiveringar män använder för att rättfärdiga sin konsumtion av nätpornografi och prostituerade. Det är svår terräng, men viktig, och trots att ämnena är allvarliga finns det många ögonblick av genuin humor och hela föreställningen är inbäddad i värme och hopp.

Skådespeleriet är modigt, insiktsfullt och fyllt av komplexitet och förståelse. Var och en av de åtta skådespelerskorna är superb, och deras sammanhållning som ensemble är anmärkningsvärd. Marion Bailey, Lorna Brown, Michaela Coel, Bryony Hannah, Sinéad Matthews, Ruth Sheen, Claire Skinner och Susannah Wise: alla briljerar – det finns ingen här som inte behärskar det svåra och skickliga hantverk som krävs.

Särskilt imponerande är hur de åtta växlar mellan olika karaktärer. Publiken går aldrig vilse i malströmmen av rollbyten – allt är specifikt och perfekt avvägt. En av de mest häpnadsväckande bedrifterna sker när flera av skådespelerskorna gestaltar män – de gör det med en sömlös enkelhet som är bländande. Susannah Wise som maken som rättfärdigar sitt nyttjande av prostituerade, Ruth Sheen som den ryggradslöse manlige kollegan som är oförmögen eller ovillig att stoppa uppenbar sexuell diskriminering, Marion Bailey som den vidriga, principlösa och exploaterande regissören som lugnt motiverar sitt skamlösa utnyttjande av sin glamorösa kvinnliga stjärna: varje porträtt av manlig monstruositet är suveränt gestaltat.

Särskilt intressanta är de stunder då kvinnors delaktighet i misshandeln av andra kvinnor undersöks. Bryony Hannah (bättre än hon någonsin varit på scen tidigare) är genuint skrämmande som den kvinnliga chefen som läxar upp sin deltidsanställda enbart för hennes engagemang för sina barn, och ögonblicket när Michaela Coels attackerade anställda anklagar henne för att förvandlas till en man är både elektriskt och pricksäkert.

Coel är också magnifik i scenen där hon stöter på Ruth Sheens karaktär – mamman till dotterns pojkvän – i stormarknaden och försöker undvika ett svårt samtal om dotterns försök att få pojkvännen dömd för våldtäkt i en nära relation. Coel är briljant här, men det är även Sheen, som envist och beslutsamt spinner sonens version av historien och obevekligen vägrar tro att han skulle ha gjort något fel. Båda mödrarna är fast beslutna att få rättvisa för sitt barn – men bara den ena utgår från att dottern samtyckt eftersom "de hade gjort det förut". Det är ett otroligt kraftfullt ordutbyte som kommer att förfölja publiken långt efter att de kommit hem till tryggheten.

Men, enligt fin tradition, sparas den bästa scenen till sist när Bailey, Coel och den lysande Sinéad Matthews genomför en frågestund inför publik efter en visning av ett verk som Baileys osmakliga regissör av den gamla skolan har "skapat tillsammans med" Matthews glamorösa stjärna. Hannah, i rollen som publikmedlem, ställer en fråga om varför Baileys regissör tyckte det var okej att objektifiera Matthews karaktär i en avgörande sovrumsscen där fokus låg på Matthews kropp och underkläder. Bailey viftar bort Hannahs frågor men hon framhärdar, och Baileys svar blir alltmer glättiga, överlägsna, nedlåtande och ytliga. Under processens gång inser Matthews karaktär att hon har blivit lurad, förrådd och förnedrad, och kort efter att Hannah släppt mikrofonen och lämnat sessionen, följd av andra i publiken, lämnar även Matthews scenen, skakad ända in i märgen.

Precis som Matthews karaktär darrade, gjorde varje medlem i publiken det också. Scenen skonade ingen och lämnade ett outplånligt intryck av smärta, misogyni och den mäktige mannens trubbiga självgodhet. Det var, i ordets alla bemärkelser, magnifikt.

The Sheds scenrum har utformats för att passa pjäsen. Det är intimt och episkt på samma gång. Scenografen Bunny Christie bjuder på en lysande vit trappa som omedelbart för tankarna till nattklubbsliv såväl som till de svårigheter kvinnor har att klättra på samhällsstegen. Dess närvaro belyser på ett mycket konkret sätt de inneboende svårigheterna med höga klackar, en utmaning kvinnor ständigt tvingas hantera. Ljussättningen (Lucy Carter) är effektiv och stämningsfull, ofta lika hård som ämnet kräver.

Blurred Lines är något av det bästa som spelats på National Theatre under de senaste sex åren. Det är ett betydelsefullt och provocerande verk med stor räckvidd och omfattning.

Allvarligt talat, varje man i världen borde se den; tonåringar borde tvingas se den innan de tar studenten eller går ut skolan. Den borde spelas under lång tid och ses överallt där det finns teatrar. Den är faktiskt så viktig.