RECENSION: Boom Bang-A-Bang, Above The Stag ✭✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Jonathan Harveys komedi Boom Bang-A-Bang, som nu spelas på Above The Stag Theatre i Vauxhall.

Boom Bang-a-BangAbove The Stag 7 maj 2019 5 stjärnor Boka nu Denna klockrena treaktskomedi av Jonathan Harvey har planerats perfekt för att sammanfalla med den årliga Eurovision Song Contest-festen (den går av stapeln den 18:e den här månaden, för den som råkat missa det). Vi förflyttas tillbaka till mitten av 90-talet för en djupdykning i hur relationer – då som nu – kan gå alldeles underbart fel. Detta är hans sjätte pjäs och det är ett anmärkningsvärt skickligt, för att inte säga sprudlande, prov på hur man tar den klassiska treaktsformen och planterar den mitt i en samtida miljö med dess specifika moral. Det påminner starkt om Ayckbourns formella och strukturella kontroll, men rejält kryddat med den berusande och skarpa humor som präglar hans egen livssyn.  Pjäsen är fullproppad med de mest precisa och fräscha oneliners man kan tänka sig. Det är en njutning för öronen när karaktärerna i tur och ordning attackerar sin omgivning med en oslagbar kombination av kvickhet och cynism; skämten avlöser varandra i ett tempo som får en att tro att det inte kan komma fler... men det gör det. Andrew Beckett, en välbekant regissör på denna adress, regisserar med en graciös naturlighet (som återigen för tankarna till mästaren från Scarborough) och har även designat sin egen – fläckfria – box-set-scenografi. Här fungerar alla dörrar och fönster med utsökt precision och inredningen vittnar om en värld av fattig förfining: cognac står i en glaskaraff på en plywoodhylla; klubbkläder hänger på tork på ett torkstativ vid ett element. I ett av Harveys första dramatiska genidrag bärs den välbehövliga extrastolen in av den hjälpsamma men genuint vidriga grannen Norman (Joshua Coley i en av ensemblens många succékarakteriseringar – han gör honom komisk och oroväckande obehaglig på samma gång).  Samtidigt har snacks ställts fram i små skålar på soffbordet (komplett med 90-talsaskfat).  En fest ska just börja: Eurovision-ritualerna ska iakttas. Och som de iakttas!  Värden, Lee (Adam McCoy, som gör sitt sympatiska yttersta), håller liv i en gammal tradition efter sin pojkväns – mycket omdiskuterade – bortgång.  Han är det närmaste vi kommer en motvikt till den parad av lokala särlingar som fyller scenen.  Hans bästa vän, Wendy, spelas av Tori Hargreaves med suverän säkerhet: hon tycks vara den enda med en sparsmakad personlig resa att berätta om, men vid närmare bekantskap upptäcker man att det finns något djupt och överraskande under ytan.  Vi möter även den aspirerande partydrottningen Roy, som – genom Sean Huddlestans charmiga tolkning – verkar vara den sista personen i världen man skulle förvänta sig tar både E och ladd (några små linor som plikttroget sniffas från soffbordet – jag sa ju det var fattig finess).  Trots det lyckas han starta en eld (ingen spoiler, man ser det komma långt i förväg – men det är bara roligt eftersom Roy inte gör det!). Ännu mer explosivt blir det i sällskap med John Hoggs sofistikerade, privatskoleutbildade och nästan ständigt arbetslösa skådespelare, Nick, och hans snart blivande ex-flickvän, den skräckinjagande Tania. Den senare är Florence Odumosus skapelse, och hon verkar ha precis lika roligt med sin högljudda och bossiga personlighet som vi har.  Slutligen har vi Christopher Lanes giftigt bitchiga partydrottning Steph, en tvångsmässig kvinnotjusare (utan några som helst krav) som hamnar på kant med alla, men ändå lyckas behålla sin plats i detta dystra menageri av förlorade själar. Det återstår bara att säga att Robert Draper har klätt dem alla i passande kläder, Andy Hill ljussätter allt med mjuk fingertoppskänsla, och hans ljuddesign gör underverk för att lyfta oss i nackskinnet och släppa ner oss i den värld som fortfarande existerade precis före allt blev digitalt.  Det bjuds till och med på en härlig explosion, och även om storbranden kanske inte blir exakt allt man hoppats på, så är inte heller liven för de karaktärer vi tillbringar två värdefulla timmar med det. Vi önskar bara att vi fick stanna hos dem för alltid.

BOKA BILJETTER TILL BOOM BANG-A-BANG

Foton: PBG Studios