Sedan 1999

Trovärdiga nyheter och recensioner

26

år

det bästa från den brittiska teaterscenen

Officiella biljetter

Välj dina platser

Sedan 1999

Trovärdiga nyheter och recensioner

26

år

det bästa från den brittiska teaterscenen

Officiella biljetter

Välj dina platser

  • Sedan 1999

    Trovärdiga nyheter och recensioner

  • 26

    år

    det bästa från den brittiska teaterscenen

  • Officiella biljetter

  • Välj dina platser

NYHETER

RECENSION: Chess, London Coliseum ✭✭✭✭✭

Publicerat

Av

Paul Davies

Share

Paul T Davies recenserar musikalen Chess som nu njuter av en stjärnfylld femveckorsnypremiär på London Coliseum.

Tim Howar, Michael Ball och Cedric Neal i Chess. Foto: Brinkhoff Mogenburg. Chess

London Coliseum

1 maj 2018

5 stjärnor

Boka här

”Varje schackparti innebär en variation mindre att spela.” Så inleds The Story of Chess i Tim Rices text. Nu bör det tilläggas att varje uppsättning av Chess innebär ytterligare en variation att njuta av. Kraftigt omarbetad från originalalbumet 1984, via West End och Broadway, och med en frostig relation mellan öst och väst som går in i ett nytt kallt krig, är den stora frågan: ”Är detta den uppsättning av Chess som vi har väntat på i 32 år?”

Michael Ball som Anatolij i musikalen Chess. Foto: Brinkhoff Mogenburg

Coliseum är den perfekta arenan för kraften och komplexiteten i detta partitur, och föreställningens verkliga stjärnor är ENO-orkestern och kören under ledning av John Rigby – verket har aldrig låtit bättre. Regissören Laurence Connor skapar en produktion full av liv och förstår klokt nog att musikalen ger huvudrollsinnehavarna gyllene tillfällen att verkligen ta plats. Jag minns originaluppsättningen i West End som något stram, främst i svartvitt, men här skapar scenografen Matt Kinley en neonfylld färgexplosion där projektioner ger en användbar bakgrund till kalla krigets historia och politik, vilket hjälper till att rama in berättelsens svåraste del – det politiska spelet. (Kärlekshistorien är faktiskt ganska enkel). Ensemblen projiceras till och med på skärmar under solon och duetter, och även om det ibland för tankarna till en popkonsert passar det perfekt i en lokal av denna storlek – faktum är att ju längre ifrån händelsernas centrum du sitter, desto bättre blir skådespelet.

Cassidy Janson som Florence i musikalen Chess. Foto: Brinkhoff Mogenburg

Men det är sången som etsar sig fast, och vilken fantastisk ensemble som har samlats för denna produktion. Michael Ball befäster ytterligare sitt rykte som en av våra främsta musikalstjärnor i rollen som ryssen Anatolij, som hoppar av efter att ha blivit förälskad i Florence. Hans tolkning av den första aktens final, Anthem, ger kalla kårar och förmedlar verkligen den hjärteskärande känslan av exil i en roll som kräver stor känslomässig kontroll.

Tim Howar och ensemblen i musikalen Chess. Foto: Brinkhoff Mogenburg

Som Florence, som slits mellan sina älskare i öst och väst, är Cassidy Janson emotionell och briljant, särskilt i Heaven Help My Heart. Tim Howar briljerar som schackvärldens rockstjärna, amerikanen Freddie Trumper – kaxig och arrogant, men med en sårbar osäkerhet i den fantastiska Pity The Child. Rollen som Svetlana, den svikna ryska hustrun som Anatolij lämnat bakom sig, har utvecklats avsevärt sedan originalet och inkluderar här Someone Else’s Story från Broadway-versionen och He is A Man, He is a Child från den svenska uppsättningen.

Tim Howar och ensemblen i Chess. Foto: Brinkhoff Mogenburg

Alexandra Burke är en kraftfull sångerska, men känns här något felcastad och saknar empati. Det kan bero på rollen som fortfarande känns tvådimensionell, men hennes tolkning av dessa sällan hörda sånger är i sig värd biljettpriset. Phillip Browne är enastående som den ränksmidande Molokov, och Cedric Neal glänser i rollen som Domaren (The Arbiter).

Alexandra Burke i musikalen Chess. Foto: Brinkhoff Mogenburg

Givetvis kan ingen produktion dölja musikalens svagheter helt. För det första handlar det om schack, för det andra är handlingen egentligen ganska enkel – det är de politiska turerna som gör det snårigt på sina ställen – och för det tredje är showen mansdominerad. Jag hade inte riktigt reflekterat över hur lång tid det tar innan Florence får ta plats i centrum, och ännu längre för Svetlana. Men här finns många fantastiska nummer (One Night in Bangkok, The Soviet Machine och det underbara Endgame), och det är särskilt i andra akten som ensemblen verkligen tar tillvara på styckets kraft och får taket att lyfta. Svaret på frågan är ja. Detta ÄR den uppsättning av Chess vi har väntat på i 32 år.

BOKA BILJETTER TILL MUSIKALEN CHESS NU

Share this post:

Share this post:

Få det bästa från den brittiska teatervärlden direkt till din inkorg

Var först med de bästa biljetterna, exklusiva erbjudanden och de senaste nyheterna från West End.

Du kan nu00e4r som helst avsluta din prenumeration. Integritetspolicy

FÖLJ OSS