RECENSION: Christine Pedi, The Seth Concert Series Online ✭✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Christine Pedi tillsammans med Seth Rudetsky i det senaste avsnittet av Seths streamade konsertserie.

Christine Pedi The Seth Concert Series med Christine Pedi och Seth Rudetsky

Live online söndag 9 maj, repris måndag 10 maj

5 stjärnor

Seth Concert Series hemsida

'A Spoonful of Sugar' (bröderna Sherman) var den sockersöta öppningen på denna senaste upplaga av Seths ombonade kabaréer i form av en chattshow vid datorn.  Vad antydde det om i vilken riktning de kommande 90 minuterna skulle ta oss?  Din gissning är lika god som min.

Pedi är, bör noteras, veteran på många kabaréescener, inklusive den ledande produktionen 'Forbidden Broadway' – ett franchise som har pågått ännu längre än Seths, och som bygger sin framgång på en konsekvent och sammanhållen inställning till sina offer: att håna Broadway-musikaler genom överdrivna och ogenerat simpla imitationer.  Hon vet med andra ord precis hur sådant här ska dras i hamn.

Förklarar det varför vi härnäst fick höra 'Mama, A Rainbow' från Larry Grossmans och Hal Hackadys partitur till 'Minnie's Boys', en musikal som är en välkommen raritet i den här serien (där en mer standardbetonad repertoar brukar föredras)?  Kopplingen är 'Mother's Day' (den amerikanska motsvarigheten till vår Mors dag).  Det är ett ämne, men är det ett tema?  Eller är det en 'attityd'?  Döm själva.  Dagens spellista gav oss sedan Harry Nilssons 'The Puppy Song', som är ganska söt och harmlös, men egentligen inget mer än så.  Om du lyckades höra en röd tråd i den här sekvensen låg du långt före mig. Gore Vidal har i en av sina mer minnesvärda fraser – som inte var menad som en komplimang – sagt att ingen amerikansk president någonsin har blivit vald som inte älskade sin mor (och, i fallande betydelse, hennes äppelpaj och sin hund).  Det, menar han, beskriver den genomsnittliga topografin i det amerikanska politiska systemet.  Om du anser att konstens syfte är att klappa samhället på axeln, så visst.  Men om du tror att konst faktiskt kan bättre än så, förväntar du dig nog mer.

Saker och ting förbättrades – och det rejält! – med en plötslig dos av 'Forbidden Broadway', som visade upp sin lysande parodi på 'The Atchison, Topeka and the Santa Fe' (Warren/Mercer) från 'The Harvey Girls': 'The Ashkebad, Tbilisi and the Kiev Express'. Gerard Alessandrini, varumärkets grundare och den outtröttliga författaren bakom dess skoningslösa attacker mot amerikansk självgodhet, ger här röst åt vad Anna Karenina KANSKE hade sjungit i en musikal baserad på den roman Lev Tolstoj skrev om henne (om du undrar över kopplingen har Anna en affär som inte går så bra, och hon tar livet av sig genom att kasta sig framför ett tåg).  Det här var en frisk fläkt av det slag som den här showen sällan får andas in.

Därefter fick vi se Pedi göra Bette Midler som gör 'Who's Gay In Hollywood', ännu en FB-parodi (på 'Hooray For Hollywood', Richard Whiting/Johnny Mercer).  Den satt som en smäck och kändes inte det minsta daterad, eftersom amerikansk media – representerad av sina filmfabriker – fortfarande har en lång väg kvar när det gäller sanningen i hur man porträtterar minoriteter.  Pedi är en begåvad imitatör och hon glänste verkligen i den här rollen.  Något mindre gnistrande var dock den efterföljande genomgången av Rick Croms 'Mother Nature' från hans nästan autuer-aktiga 'Newsical' (ännu en rapp New York-variant på dagsaktuell revy); denna gav en betydligt mindre sockrad bild av vad som händer när man förargar den största av alla mammor.

Kabaré kan – och bör – vara ambitiös, och nu var showen helt klart på väg i rätt riktning.  Åtminstone vad gäller låtarna.  Mellansnacket var mindre fängslande och ekade av den vanliga stilen av anekdoter – 'Och så hade jag bara två veckor på mig att förbereda för att hoppa in i...', vilken knappast skulle passera hos ALLA de författare jag krediterat ovan.  Mer pålitligt material kom i Kander och Ebbs bedrägligt enkla 'When You're Good To Mama' från deras bitande satir 'Chicago', med sina lätt kväljande erotiska bilder som inbjuder till alla möjliga obehagliga konnotationer (som vi tilläts skratta åt, snarare än att våndas över).  Attityd, ni vet.  Antingen har man det, eller så har man det inte.

'You Mustn't Feel Discouraged' (med sylvass text av Betty Comden och Adolph Green, musik av Jules Styne, från deras show 'Fade Out/Fade In') höll oss kvar vid en stadigt pessimistisk syn på USA.  Och sedan kom en röstmässigt fängslande lyteskomik på Barbra Streisand (framförd med kirurgisk precision) i ett nummer så bedövande långsamt att det knappt gick att identifiera.

Veckans tävlingsmoment överträffade dock allt med en pole dancing-final som möjliggjorde en välkommen återkomst för koreografi (minns ni koreografi?) på den digitala kabaréescenen.  Och Pedi är en svår akt att bräcka.  Ändå gjorde hon ett försök med sin replik, en Blossom Dearie-doftande 'The Lady Is A Tramp' (Rodgers och Hart), till vilken Seth riffade fram en utsökt kontrapunkt.  Risk och fara får publiken att vakna till, och det var precis vad vi gjorde.

Äntligen.

Därefter bar det av mot det stora mega-finalnumret.  'Les Mis' som sjunker under vågorna av sin egen självgodhet, med Pedi som riktar sina giftiga vokala akrobatiövningar mot ett helt gäng stjärnor, magnifikt felcastade i en rad opassande Schoenberg/Boublil-roller.  Resultat: jubel, applåder och med all sannolikhet ett hopp upp ur den ergonomiska kontorsstolen – allt kändes personhistoriskt oundvikligt.

Så, som helhet var showen kanske inte perfekt; men vem behöver perfektion när man har genialitet?  Vi älskade det.