RECENSION: City of Angels, Donmar Warehouse ✭✭✭✭

City of Angels

Donmar Warehouse

19 december 2014

4 stjärnor

Men vad nu? Är det en vridscen på Donmar? Jajamän. En vridscen inbyggd i ett antikt trägolv. Det finns en spiraltrappa också, som leder från den nedre nivån till den övre där det uppenbart kommer att hända saker. Den övre sektionen har en bakgrund av travar med papper och manus – det är författarens domän. Den nedre sektionen har en bakgrund av filmrullar; ett studioarkiv med gamla succéer, där de skrikiga titlarna är omsorgsfullt textade på sidan av varje plåtburk. Och allt går i svart, vitt och grått.

Robert Jones ger med ett skickligt handlag publiken som kliver in på Donmar Warehouse en tydlig förståelse för vad de ska få uppleva i Josie Rourkes uppsättning av det bortglömda mästerverket City of Angels: två sammanflätade världar, författarens verkliga liv och den fiktiva värld han skapar; två världar där det kommer att ske överlämningar, vändningar och revolverdueller. Bara genom att se på scenografin förstår publiken att det här inte är någon vanlig musikal – man måste vara uppmärksam. De kan känna på sig vad som väntar.

Jones hjälper dem dock på traven – författarens värld går i färg, medan den fiktiva filmvärlden är helt i svartvitt för att spegla andan i de stora noir-klassikerna som verket både hyllar och driver med. Howard Harrisons föredömliga och inspirerande ljusdesign hjälper avsevärt till att skilja världarna åt. Donmar har sällan sett så bra ut som här, tack vare Jones och Harrison.

City of Angels har en fläckfri stamtavla – manus av Larry Gelbart, sångtexter av David Zippel och ett fylligt, brassigt partitur av Cy Coleman. Det ger stort utrymme för sexiga skämt, spänning och överraskningar. Och fantastisk sång.

Det är två parallella historier som vävs samman. Stine är en författare, gift men otrogen, som ständigt kämpar med filmstudion för att bevara den konstnärliga integriteten i sin bok som han håller på att adaptera för filmduken. Han måste hantera sina egna tillkortakommanden såväl som de befängda kraven från sin kulturfientliga producent och regissör, Buddy Fidler, och de löften mannen ger till olika skådespelerskor han har affärer med. Vi ser den färgstarka värld han skapar för sina karaktärer, främst Stone, ex-polisen som blivit privatdetektiv – musikalens motsvarighet till Humphrey Bogart – och ser hur Stine skriver och skriver om deras öden.

Ganska uppenbart är Stone Stines inre machohjälte, namnet är lite av en vink i sig. Det bjuds på mycket humor kring Stines omskrivningar och den absolut bästa aspekten av regin i denna uppsättning är hur ensemblen hanterar dessa revideringar – de agerar baklänges fram till den punkt där Stone börjar skriva om scenen. Det slutar aldrig att vara roligt. Det är värt att se föreställningen bara för dessa sekvenser.

I många andra avseenden lämnar dock Rourkes regi en del att önska. Detta är ett av de sexigaste och mest sensuella partituren i Broadways repertoar, men Rourke levererar en närmast steril och kysk version. Det har inget med musiken att göra, som spelas med enorm entusiasm och stil av den skickliga orkestern under ledning av begåvade Gareth Valentine; inte heller har det med iscensättningen av musikalnumren att göra, där Stephen Mear är i bländande form – kvickt, överraskande och glädjefyllt.

Nej, problemen ligger i rollsättningen och regin. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med glöd i den här staden, änglarna är inte änglalika nog, sexet är inte utmanande nog och karaktärerna, särskilt de fiktiva, är inte tillräckligt extrema. Det är ett hav av missade möjligheter.

Kvällens prestation står Marc Elliott för, som spelar den relativt lilla rollen som Munoz (Stones fiktiva poliskollega som med serietidningsaktig iver vill sätta dit Stone för ett brott han felaktigt tror att han begått) och Pancho, den flamboyante flickidolen som ska spela Munoz i filmen. Elliott är häpnadsväckande bra; han tar tillvara på varje sekund rollen erbjuder och gör mycket av materialet. Faktum är att den första akten inte riktigt vaknar till liv när det gäller skådespeleri och sång förrän han levererar sitt paradnummer, den färgstarka tour de force-insatsen ”All Ya Have To Do Is Wait”. Mear bjuder på spektakulär koreografi och Elliott tar chansen och kör hela vägen hem. Showen är aldrig bättre än i detta nummer.

Vilket är anmärkningsvärt, eftersom det inte på långa vägar är det bästa numret i partituret. Åsikterna går isär om vilket som är det bästa, men numret som följer efter Elliotts, ”You’re Nothing Without Me”, är definitivt topp 5. Här är det iscensättningen som gör det elektriskt. Stone och Stine har något av en musikalisk duell där båda strävar efter dominans över den andre.

Harrisons ljus går här upp i högvarv och skapar ett riktigt spännande ”coup de théâtre”. Det är fantastiskt att se Stone (Tam Mutu) och Stine (Hadley Fraser) kämpa i Mear/Harrisons krigszon, men sången hamnar på en tydlig tredjeplats efter rörelse och ljus. Så medan detta musikaliskt sett kan vara en extraordinär duett, blir den här spännande av andra skäl. Frasers sista ton är perfekt i både pitch och klang och avslutar första akten på topp, men till skillnad från i Elliotts nummer får musiken inte riktigt den uppmärksamhet den förtjänar.

Vissa nummer fungerar dock mycket väl. Rosalie Craig levererar ”It Needs Work” med pondus och stil; Samantha Barks är strålande i sitt stora, souliga nummer ”Lost and Found”; Rebecca Trehearn utstrålar helt rätt sensualitet och stil i ”You Can Always Count On Me”; Mutu, Fraser och Craig avslutar alla showen med stor vokal glöd i finalen ”I'm Nothing Without You”.

Annat material klarar sig sämre. Tim Walton är helt fel för rollen som Jimmy Powers; rollen kräver en smidig crooner med lätt röst, typ Johnny Ray. ”Stay With Me” missar målet eftersom Walton inte kan, eller inte väljer att, sjunga smörigt nog. Peter Polycarpou, som tycks bli rollsatt så fort en äldre man behövs i en musikal (och även när det inte behövs en), är alldeles för slätstruken som Buddy och båda hans nummer saknar vitalitet, hotfullhet och intresse. Craig lyckas överraskande nog inte få in någon sexighet eller passion i den fantastiska fackelsången ”With Every Breath I Take”, så även om hon sätter tonerna saknas låtens smärta och darrande storhet helt.

Katherine Kelly missbedömer sin dubbelroll helt; hon är för mjäkig och saknar Lauren Bacall-sting i sin framtoning. Detta berövar Mutus Stone på många möjligheter till noir-aktiga scener som en ”bad boy”-kvinnotjusare. Han går genom momenten, men det känns inte som att hjärtat eller kroppen är med. Kelly lyckas inte heller med karaktärens komiska aspekter. Hon är en stor besvikelse.

Kvartetten som utgör Angel City Four harmoniserar inte alls tillräckligt bra för att deras gemensamma ögonblick ska bli förtrollande; individuellt får de fler poäng – särskilt Sandra Marvin gör det väldigt bra i sina solopartier. Cameron Cuffe har en utmärkt röst som han använder väl, men hans roll som snyggingen Peter Kingsley bjuder på lite sång. Han har dock inga problem med att vara den snyggaste i ensemblen (nästintill orimligt så) och han spelar mycket övertygande. Ett namn att hålla ögonen på.

Fraser och Craig är gifta i verkligheten, men trots det (eller kanske på grund av det) saknar de en slående kemi på scenen. Det gör det svårt att förstå varför Stine är beredd att ge upp sin karriär för Craigs Gabby. Dessutom finns det för mycket av en ”geek”-aura över Frasers tolkning; Stine har aldrig slagit mig som särskilt nördig. Han är en författare – han dricker, jagar kvinnor och skriver. Fraser kan göra allt det och borde vara kapabel till en mer kraftfull, mer okontrollerad Stine än vad han visar här.

De två nivåer som Rourke använder i Donmars lilla lokal gör det svårt för publiken på parkett, åtminstone, att se allt som händer. Detta är verkligen oförlåtligt; som konstnärlig ledare borde Rourke känna till teaterns begränsningar. Det finns ofta en känsla av onödig röra på scenen; nästan som om produktionen var avsedd för en större scen. Det finns stunder då Rourkes regi gör att ensemblen bokstavligen riskerar att snubbla över varandra.

Icke desto mindre driver den rena kreativiteten bakom manus, musik och text föreställningen framåt. Colemans musik är berusande, och även om den utan tvekan kunde och borde ha förvaltats bättre av Rourkes vision och det arbete hon fick ut av sin ensemble, behåller den sin charm och kraft. Trots att den varken är så rolig eller sexig som den skulle kunna vara, är Rourkes version av City of Angels fortfarande enormt underhållande.

Det beror till stor del på den samlade magin från Robert Jones, Howard Harrison, Gareth Valentine och – i synnerhet – den outtröttlige Stephen Mear. Rörelserna, scenografin och det musikaliska stödet till ensemblen är andlöst bra. Lägg därtill utmärkta insatser från Marc Elliott, Samantha Barks, Rebecca Trehearn, Sandra Marvin och Cameron Cuffe, samt mestadels gott arbete från Tam Mutu, Hadley Fraser och Rosalie Craig, så kan man ha överseende med bristerna hos andra i rollistan. Det här är en stabil uppsättning av City of Angels.

Problemet är bara att den borde ha varit sensationell.