RECENSION: Clarence Darrow, Old Vic Theatre ✭✭✭

Kevin Spacey i Clarence Darrow. Foto: Manuel Harlan Clarence Darrow

Old Vic Theatre

4 juni 2014

3 stjärnor

Andra akten. Kevin Spacey är i högform, gestikulerar vilt och piskar upp en frenesi av rättmätig indignation när han återskapar ett av Clarence Darrows försvarstal inför juryn, ett särskilt passionerat och gripande sådant. Spaceys röst dånar, fylld av fyllig resonans. Sedan, likt en enerverande mygga, tränger ett annat ljud igenom rymden i Old Vics ombyggda arena-scen, och skär märkligt och förvirrande genom Spaceys artikulation. Harmoniserar han på något sätt med sig själv? Sedan blir ljudet högre och högre, antar en bultande, agiterande envishet, och blir till en tjur som rusar genom en porslinsaffär och en operativ sopran med hicka som krossar champagneglas. Det är ett kallt, opersonligt och groteskt ljud som ökar i hastighet och intensitet, i en desperat förhoppning om att någon ska svara i den jävla telefonen så att det otåliga, gälla och vulkaniska skräckljudet kan upphöra.

Men ingen svarar i telefonen.

Exaspererad, efter att ha försökt tappert att fortsätta, att rensa publikens sinnen från allt utom sin egen röst, bryter Spacey sin rytm och vänder sig bort medan han greppar tag i bordet. Samtidigt dör ljudplågan ut och Spacey muttrar: ”Om du inte svarar på den där, så gör jag det”.

Publiken brister ut i skratt, en mycket varm applåd för Spacey-mästaren.

Alla tittar efter vem det är som sträcker sig efter en telefon. Arena-teatrar är skoningslösa för publiken. Men ingen gör det. Och ingen annan som fortfarande har sin jävla telefon påslagen i salongen stänger av sin egen potentiella scenförstörare heller. Så senare ringde telefoner ytterligare två gånger, och minst tre gånger till tog folk emot vad som verkade vara livsviktiga mejl eller meddelanden.

Men bara en gång ingrep Spacey. Och när han väl gjort det, tog han sig tid att vända sig mot den största delen av publiken och flina, och sände ett ”där fick den jäveln”-budskap ut i salongen.

Det intressanta med detta var att Spacey egentligen inte klev ur ”karaktären” i dessa ögonblick. Hur märkligt det än låter var det bara ännu ett ”jury-ögonblick” för Spaceys Darrow.

Clarence Darrow, en pjäs av David W. Rintels baserad på Irving Stones roman Clarence Darrow for the Defense, regisserad av Thea Sharrock och som spelas på Old Vic, var igår kväll scenen för det ”stora Spacey-telefonögonblicket” under sin presspremiär.

Darrow betraktas som en av de främsta, om inte den främsta, amerikanska juristerna genom tiderna. Han var en passionerad estradör som tog sig an impopulära fall och vann, som förändrade arbetslagstiftningen i USA och som genom hela sitt liv var en svuren motståndare till dödsstraffet. Han hade också en son som hette Paul, en kuriositet som kanske intresserar fans av Blake’s 7.

Detta är en monolog, och på många sätt befäster den argumenten mot monologer som en effektiv dramaform. (Det finns visserligen vältaliga argument ”för” också – Eileen Atkins fantastiska kraftprestation som Ellen Terry är ett sådant exempel).

Genom hela pjäsen interagerar Darrow med olika karaktärer, och det är nästan omöjligt att inte landa i slutsatsen att allt hade varit skarpare, renare och mer spännande om andra skådespelare hade funnits där för att ge liv åt dessa karaktärer.

Sharrock och Spacey gör så mycket man rimligen kan förvänta sig för att skapa variation och intresse i iscensättningen, men ett tidigt beslut gör att Spacey spelar minst två versioner av Darrow, kanske fler: Darrow i stunden, när han återskapar någon berömd scen; Darrow i reflekterande läge, när han ser tillbaka på sitt liv och kommenterar det. En underkategori till den senare är de scenstärkande partierna, små historiska föreläsningar om man så vill, som Darrow ger för att bygga upp scenerna i den förstnämnda kategorin.

Spacey spelar inte bara en karaktär; han är Darrow och han betraktar Darrow. Han arbetar inom scenens ramar och krossar den fjärde väggen. Därför kändes telefon-incidenten nästan sömlös.

Problemet är dock att materialet nästan helt säkert är bättre att läsa än att se. Visuellt och dramatiskt är det en ganska slätstruken kväll på teatern.

Delvis beror detta på att Spacey ”spelar” för mycket. Man får aldrig se Darrow som en riktig människa; genomgående är han en Spacey-konstruktion. Det är resolut Kevin Spacey som gör ett paradnummer. Det är mer kabaré än drama.

Detta innebär inte att det saknas värdefulla ögonblick; det gör det inte. Det finns ett särskilt rörande ögonblick när han diskuterar slutet på Darrows första äktenskap, och scenerna där fakta i ett bombmål överväldigar Darrow är förtätat spänningsfyllda. Och Spacey har inga problem att hitta de folkliga dragen i Darrows karaktär.

Men genomgående, och särskilt i avsnittet som handlar om rättegången om undervisning i Darwins evolutionsteori, var allt bara en blek skugga av den teatraliska spänningen i Inherit The Wind (Vad vinden sår), där Spacey spelade den Darrow-liknande karaktären Drummond. Detta beror på att Spacey, till skillnad från Atkins-exemplet, inte spelar en karaktär konsekvent.

Oundvikligen gav publiken Spacey stående ovationer. Om det var för den minnesprestation det innebar, den finess med vilken han hanterade telefon-incidenten eller bara för att han är den där snubben från House of Cards är oklart.

Det var definitivt inte för att detta var den största skådespelarinsats han har gjort.

Joan Plowright satt i publiken, i hatt, och såg bräcklig, liten och tärd ut. Hon log oavbrutet. Hon måste ha föreställt sig vad Olivier skulle ha gjort med en sådan roll på just den teater som var början på National Theatres liv. Eller så visste hon att han inte skulle ha gjort den – eftersom det egentligen inte är teater.