RECENSION: End Of The Rainbow, Churchill Theatre Bromley (Turné) ✭✭✭✭✭

Gary Wilmot, Lisa Maxwell och Sam Attwater i End Of The Rainbow. Foto: Pamela Raith End Of The Rainbow

Churchill Theatre Bromley

9 mars 2016

5 stjärnor

Boka biljetter

End Of The Rainbow är Peter Quilters inblick bakom kulisserna hos Judy Garland under hennes hyllade konsertsejour på Londons Talk Of The Town. Bara några veckor in i förhållandet med Mickey Deans ser Garland äntligen en väg mot ekonomiskt oberoende, för första gången befriad från förlamande kontraktsförpliktelser.

Quilters pjäs presenteras som ett intimt kammarspel för fyra roller, vilket speglar Garlands liv där hon själv var universums medelpunkt och allt kretsade kring henne.

Lisa Maxwell i End Of The Rainbow. Foto: Pamela Raith

Lisa Maxwell gestaltar Judy. Det är en prestation som förenar en mängd motsägelser och en känslomässig berg-och-dalbana till en rå, övertygande och helt fängslande rolltolkning. Maxwell står på scen under nästan hela kvällen och är fullkomligt enastående.

Handlingen utspelar sig nästan helt i en hotellsvit i London, men förflyttas då och då till Talk Of The Town där Judy får framföra några av sina legendariska sånger – The Man That Got Away är särskilt effektfull och visar Maxwells förmåga att gå bortom ren imitation för att leverera en dramatisk tolkning med en otrolig känslomässig intensitet.

Sam Attwater gör en stark insats som den yngre fästmannen Mickey Deans. Det råder föga tvivel om att Deans i slutändan prioriterade ekonomisk vinning framför sin relation med Garland (åtminstone i Quilters version), men man kan undra om han verkligen förstod vad kopplingen till henne innebar när han valde att återgå till kontrollerad medicinering så fort det blev för motigt.

Gary Wilmot spelar Anthony Chapman, en sammanslagning av Garlands många ackompanjatörer. Den homosexuella Chapman framstår som stark, uppriktig och djupt förälskad i Garland – han fungerar i pjäsen som den förenade rösten för både allmänheten och hennes mest hängivna fans. Wilmot gör en solid insats fylld av värme och utgör en lugnande influens i kontrast till den labila Garland och den manipulativa Deans.

Quilter har omsorgsfullt mejslat fram rollerna Deans och Chapman i End Of The Rainbow för att visa att oavsett motiv, så var Garland en naturkraft som inte lät sig tämjas. Garland var slutprodukten av en rad exceptionella influenser. Många trodde att de kunde hjälpa henne, men i slutändan var hon sin egen lyckas smed, och pjäsens tragedi ligger i det faktum att ingen kunde förhindra det som skedde.

Lisa Maxwell och Gary Wilmot i End Of The Rainbow. Foto: Pamela Raith

Daniel Buckroyds uppsättning är proffsig och hjälper publiken att navigera genom Garlands känslomässigt utmattande värld. Han får god hjälp av David Shields scenografi som smidigt förflyttar oss mellan olika miljöer.

End Of the Rainbow är inte ett sockersött minnesmärke över den stora Judy Garland; här förekommer ett ganska grovt språk, sexuella anspelningar samt missbruk av droger och alkohol. Det som presenteras är en komplex studie av en av vår tids främsta underhållare.

Strax efter händelserna i End Of The Rainbow gick Garland ur tiden, och en hel värld sörjde en artist som berört så många. Jag fann Wilmotts sista monolog – som beskriver Garlands begravning, betald av Frank Sinatra, och den lilla skaran pianister längst bak i kyrkan – vara en gripande och intressant epilog till kvällens föreställning.

BOKA BILJETTER TILL END OF THE RAINBOW PÅ TURNÉ I STORBRITANNIEN JUST NU