RECENSION: Fool For Love, Samuel J Friedman Theatre ✭✭✭✭✭

Fool For Love

Samuel J Friedman Theatre

7 oktober 2015

5 stjärnor

Boka biljetter

Ett hotellrum någonstans i västern. Solkigt. Mojaveöknen känns påtaglig.

Hon ligger på sängen, bland skrynkliga lakan som vittnar om nylig passion. Hennes hår faller ner över ansiktet och döljer hennes drag. Han vilar i en stol, som en kärnreaktor av sexuell energi på tomgång; cowboyhatten är neddragen och döljer hans ansikte, de bruna bootsen utstrålar maskulinitet, makt och mystik.

Ju mer man tittar på rummet, desto mer förfallet ter det sig. Det finns märkliga fläckar på väggarna. Lasson och rep ligger utspridda. Ljussättningen är lika spänd som de mänskliga kropparna. Ljudbilden är stark, genomträngande, gnisslande och explosiv.

En man, en gammal man, sitter i en stol till höger. Om han är en del av scenen eller inte är oklart. Det klarnar inte heller ju längre pjäsen lider. Är han en produkt av mannens fantasi? Eller är det den gamle mannen som föreställer sig handlingen som utspelar sig? Eller pågår något helt annat?

Oavsett sanningen så stinker, dunkar, bultar och utstrålar scenen en djup sensuell och sexuell energi. Det finns en lusta i spel här som är både fängslande och skrämmande. Vilka är de här människorna och varför befinner de sig i det här rummet? Och när han väl dyker upp, vilken plats har inkräktaren i allt detta?

Detta är Daniel Aukins strama och fullkomligt gripande nyuppsättning av Sam Shepards pjäs Fool For Love från 1983, som nu spelas på Manhattan Theatre Clubs Samuel J Friedman Theatre. Det är 80 minuter av obeveklig, brutal och sexuellt laddad scenisk intensitet.

Kärnan i pjäsen är två före detta älskare, Eddie och May. Tja, ”före detta” kan kanske diskuteras. Oavsett vilket har de haft sex. De vill ha sex. Och de är uppenbarligen halvsyskon. Insikten om deras släktskap minskar inte den obevekliga kraften i deras attraktion; eggen försvinner aldrig från deras lusta. Inte ens närvaron av Mays nuvarande flamma, den enfaldige men alltigenom vanlige Martin, lyckas dämpa styrkan i deras känslor – oavsett konsekvenserna.

Shepard använder en sparsmakad, suggestiv prosa för att väcka berättelsen till liv. När man lyssnar på hans ord i denna klockrena produktion slås man av att Shepard verkligen borde ha en högre status än han tycks åtnjuta. Hans skoningslösa och råa vokabulär här är minst lika bra som något Pinter skrivit, och betydligt vassare än mycket av det som Mamet ständigt hyllas för.

Medan språket är korthugget och explosivt i vissa delar, är det lyriskt och fantastiskt engagerande i andra. När mannen återger historien om natten då hans far tog honom över fälten för att möta sitt öde, finns där en magnifik sekvens om ugglor som sveper ner i sin jakt på föda. De kontrasterande bilderna av familj och jakt är ömsinta men samtidigt levande och skakande. Man känner pojkens andhämtning, rädd för ugglorna men dragen till huset dit fadern tar honom och människorna som bor där.

Det är gott om monologer och staccato-liknande partier. Detta kan vara krävande för en publik – men inte här. Diktion, precision och en bitande intensitet säkerställer att varje ord tar sin plats i en allt uppslukande symfoni. Till exempel, när fadersfiguren till slut talar/skriker/exploderar, blir resultatet hisnande.

Medan språkets tarantella spelas ut, medan väggar boxas, sängar används, lasson viner, hagelgevär svingas och det outtalade sägs högt, är spänningen och rädslan vulkanisk. Den sexuella attraktionens väsen blottläggs helt.

Det hela görs ännu mer spännande eftersom man aldrig kan vara helt säker på vad som är sanningen. Är älskarna verkligen syskon och bryr sig helt enkelt inte? Eller är det bara vad de har fått veta i ett fåfängt försök att hålla faderns två världar isär? Eller spelar fadern upp sitt dåliga samvete över sin ohämmade lusta i sitt eget inre? Handlingen och skådespelet må vara ambivalent i just detta avseende, men i allt annat är det träffsäkert.

Beroendeframkallande är precis rätt ord.

Centralt för produktionens kraft är den utsökta rollsättningen av de två dömda älskarna, Eddie och May.

Nina Arianda som May i Fool For Love. Foto: Joan Marcus

Nina Arianda, som har älskat den här pjäsen sedan barnsben, är helt suverän som Eddie. Kraftfullt sensuell, oemotståndligt attraktiv, men samtidigt lika jordnära och vanlig, bjuder Arianda på en djupt fysiologisk prestation som tar sig uttryck genom intensiv fysisk teater. Även när hon till synes vilar och observerar är Ariandas Eddie alltid på jakt, alltid i färd med att lista ut nästa steg.

Det är sällan man ser, och det är inte alltid nödvändigt, att skådespelare använder hela sin kropp, från fingertopparna till inälvorna, för att ge liv åt en karaktär – men det är vad som krävs av Arianda här, och hon levererar helhjärtat. Hennes känsla av instängd förtvivlan, resolut trots och glödande underkastelse skulle kunna bränna in ett avtryck på motellväggen, så het och kraftfull är hennes råa, allt uppslukande gestaltning. Glödhett.

Anmärkningsvärt nog matchar Sam Rockwell Ariandas intensitet och höjer den ett snäpp. Han utstrålar en sexuell laddning som är överväldigande, kryddar den med smärta och obeslutsamhet, och lägger sedan över det ett lager av testosteronstinna cowboy-troper som på något sätt känns helt fräscha, äkta och farliga. Den känsla av sann, sammansvetsad intimitet han och Ariadna skapar är häpnadsväckande – man köper absolut deras sexuella attraktion, både dåtid och nutid.

Han går som en cowboy, kastar lasso som en cowboy, dricker som en cowboy, rasar som en cowboy, men samtidigt skriker han tyst efter kvinnan som han tror är hans halvsyster och för vilken han skulle göra vad som helst, inklusive att köra tusentals mil genom ökenlandskap. Rockwell är helt förvandlad i denna roll – briljant, våldsam, mild, fullkomligt förtärd, nästan trasig. Det är en prestation för historieböckerna.

Sam Rockwell som Eddie i Fool For Love. Foto: Joan Marcus

Gordon Joseph Weiss är fantastiskt kärv som den möjligen ondskefulle gamle mannen, fadern som på ett eller annat sätt är orsaken till den smärta som Eddie och May delar – men naturligtvis också njutningen. Weiss balanserar sin butterhet perfekt och tillför fara och hämndlystnad i noggrant avmätta doser.

Gott arbete ser vi även från Tom Pelphrey, Mays nuvarande kille som bara vill gå på bio med henne, men plötsligt inser att han kan behöva duellera med den ilskne Eddie. Han förmedlar publikens känsla av att bli överväldigad av Eddie och Mays relation med stor lätthet.

Varje aspekt av den kreativa designen stöder Aukins intensivt specifika vision. Dane Laffreys solkiga scenografi utstrålar hettan från öknen, kärnrelationen och minnet. Den är både vardaglig och farlig. Justin Townsends intrikata ljussättning förstärker också värmen, samtidigt som den ständigt understryker skuggorna som rör sig i berättelsens utkanter och som förföljer/motiverar Eddie, May och den gamle mannen. Den morrande och explosiva ljuddesignen av Ryan Rumery konkretiserar de underströmmar av begär och konsekvenser som flödar så fritt genom produktionen. Anita Yavichs kostymer är också mitt i prick, helt rätt på pricken.

Detta är extraordinär, intensivt erotisk teater. Ett måste.

Tony-nomineringar borde vara en självklarhet.

Boka biljetter till Fool For Love