RECENSION: Musikalen Gatsby, Southwark Playhouse ✭✭

Sophie Adnitt recenserar Gatsby the musical, som presenteras av Ruby In The Dust på Southwark Playhouse.

Jodie Steele (Daisy) och Ross William Wild (Jay Gatsby). Gatsby the musical

The Little, Southwark Playhouse

2 stjärnor

Boka biljetter

Bradley Clarkson (Tom Buchanan). Efter att tidigare ha satts upp som en hyllad streamad konsert, får Ruby in the Dust Theatre’s Gatsby äntligen sin fulla iscensättning på Southwark Playhouse. Med ett respektabelt urval av välkända West End-namn i rollistan och en berömd handling om det glada 20-talets mörka baksida, finns alla lovande element på plats. Men trots höga förväntningar lämnar utförandet en del övrigt att önska.

Oliver Maudsley (Owl Eyes). Det är år 1929 och Daisy Buchanan, Jay Gatsbys förlorade kärlek, har återvänt till den illegala lönnkrog där händelserna i jazzålderns klassiker Den store Gatsby sju år tidigare påverkade liven för de som ofta rörde sig där. Ovetande om hans öde växlar Daisys berättelse mellan 1922 och 1929 för att återge vad som hände och vart hon hoppas ta vägen härnäst. Som berättargrepp känns det en aning onödigt och hade lätt kunnat kapas utan att påverka resten av stycket, inte minst på grund av den förvirring det skapar i de tidiga scenerna kring var vi befinner oss. Det finns också en ganska klumpig referens till ”pandemin” – spanska sjukan i det här fallet, men det väcker ändå ett visst obehag.

Luke Bayer som Nick Carraway

Denna obekvämhet fortsätter genom hela iscensättningen – visserligen hindrad av det begränsade utrymmet på scenen The Little, men det känns ändå glanslöst, med en inte obetydlig mängd slösad potential i den drömlika karaktären av att röra sig mellan de två tidsepokerna. Den stapplande och stela dialogen bidrar till den obekväma känslan och antyder ofta att repliker har glömts bort, eller levereras vid mer än ett tillfälle så snabbt att de som inte känner till historien har svårt att hänga med.

Robert Grose och Jodie Steele.

Det man faktiskt hör gör inte saken mycket bättre, då karaktärer ofta regisseras av scenen av ganska svaga skäl – telefonsamtal eller helt enkelt för att de måste gå (de bara måste, ifrågasätt det inte). Det finns referenser genom hela manuskriptet och sångerna till vingar och drömmar och hur båda dessa krossas, och som ett resultat av detta smälter citaten från originalromanen aldrig riktigt samman med resten.

Gatsby faller också offer för musikalers gemensamma fiende på The Little – att skapa en ordentlig ljudmix är en utmaning i det trånga utrymmet. Som följd går en stor del av texterna (vilka förmodligen är ganska avgörande för att förstå handlingen) förlorade, överröstade av det i övrigt skickliga bandet. Detta kombineras med en tveksam överanvändning av mikrofoner under musikfria dialogscener, vilket gör att det låter som om hälften av skådespelarnas tal spelas upp på en grammofon.

Ollie Mawdsley, Ash Weir, Tristan Pegg, Julie Yammanee, Freddie Love

Dessa brister innebär inte att den begåvade ensemblen inte gör sitt yttersta för att rädda upplevelsen. Julie Yammanee väcker verklig sympati som den tragiska Myrtle, som desperat strävar efter en livsstil som alltid är utom räckhåll. Robert Groses gangster Woolfe tillför en ansträngningslös och elegant stil med en underliggande känsla av fara, och Freddie Love som Jordan Baker är helt enastående – totalt hemma på scenen, en fröjd att se och en riktig blivande stjärna. Oliver Mawdsley som Owl Eyes är också en överraskande höjdpunkt, helt hängiven sitt framträdande och med en mycket uppskattad, tydlig diktion.

Jodie Steele är utmärkt som Daisy och hennes röst kan man inte klaga på, men Linnie Reedmans manus förvandlar henne till någon med betydligt mer integritet än i tidigare versioner. Den verkliga tragiken i Den store Gatsby bör härröra från Daisys ytlighet och vårdslöshet – denna version av henne ges för mycket upprättelse för att fortfarande vara igenkännlig.

Jodie Steele (Daisy) och Ross William Wild (Jay Gatsby). I slutändan är Gatsby en besvikelse. Den suger aldrig riktigt tag i en och det finns lite spänning – scenen där Daisy konfronterar sin buffliga make i ett hotellrum borde hålla alla på helspänn, men här känns den avslagen. När den ständigt omtalade Gatsby gör sin första entré känns det som om det borde vara ett stort avslöjande, men han dyker helt enkelt bara upp. Ett avslöjande i elfte timmen om var Daisy har befunnit sig under alla dessa år borde chockera, men vid det laget är det svårt att bry sig. Med sin fantastiska rollista och sitt högkvalitativa (om än för högljudda) liveband finns det så mycket som borde fungera här, och det är synd att det helt enkelt inte gör det. För lång och missgynnad av sina tekniska element, hindras denna Gatsby av mer än bara ännu en pandemi. Gatsby the musical spelas på Southwark Playhouse till och med den 8 januari