RECENSION: Girl From The North Country, Old Vic Theatre ✭✭✭✭✭

Ensemblen i Girl From The North Country. Foto: Manual Harlan

Girl From The North Country

The Old Vic

26 juli 2017

5 stjärnor

Boka biljetter

Jag har alltid anat en hel del O'Casey i Conor McPherson, skaparen av moderna irländska myter, men när jag nu ser hans uppsättning av sin egen pjäs – inspirerad av Bob Dylans låtskatt – ser jag att där kanske finns ännu mer av Tjechov. Han tar en brokig skara karaktärer, placerar dem i en tillfällig och osäker miljö, och iakttar hur de misslyckas med att bemästra livets utmaningar och, framför allt, hur de misslyckas med att se sig själva för vad de faktiskt är. Det privilegiet unnar han i stället publiken. Samtidigt, som en av de gästande producenterna sa under premiärkvällen: han 'talar om för oss vilka vi är' – ett djupt klokt omdöme. För det är poetens gåva, och i detta nya verk av McPherson bevisar både han och Dylan att det är precis det de besitter.

Sam Reid (Gene Laine) och Ciaran Hinds (Nick Laine) i Girl From The North Country. Foto: Manual Harlan

Vi befinner oss i ett vintrigt Minnesota, 1934, på ett förfallat billighetshotell (skicklig scenografi av Rae Smith, ljuvligt ljussatt av Mark Henderson). Här kämpar ägaren Nick Laine (Ciaran Hinds) envist för att hålla verksamheten flytande under den stora depressionen, medan hans hustru Elizabeth sjunker allt djupare ner i demens och ett oberäkneligt beteende. Något förvirrande spelas hon av den ungdomliga Shirley Henderson, som uppfostrat hittebarnet Marianne (Sheila Atim) som sin egen: här krävs en del av publikens fantasi då Atim tornar upp sig över Henderson när hon rör sig genom hotellet med sin atletiska styrka och särpräglade utstrålning. En av pjäsens centrala trådar handlar om hur hon avvisar den välbeställde men ålderstigne apotekaren Mr Perry (Jim Norton) till förmån för den robuste och maskuline rymlingen Joe Scott (Arinze Kene). Det är ett rejält 'rock'n'roll'-val som, visar det sig, blir den enda verkliga framgångssagan i den trasiga amerikanska dröm som skildras här.

Andra flyktingar från krossade illusioner under familjen Laines tak är paret Burke (Stanley Townsend och Bronagh Gallagher, ett omaka par dömda att förbli tillsammans) och deras barnsligt farlige son Elias (Jack Shalloo, som står för ett av kvällens mest magnifika vokala ögonblick i 'Duquesne Whistle'). Laines har också en son, Gene (Sam Reid, som utstrålar en slags falnad glamour), vars frustrerade litterära ambitioner gör honom till en arketyp för eran – han hade lika gärna kunnat kliva rätt ut ur en pjäs av Cliff Odets eller Eugene O'Neill, särskilt med tanke på hans förkärlek för flaskan. Han har en flamma, Katharine Draper (Claudia Jolly, som växer för varje minut på scen), som till slut väljer bort honom för ett tryggare liv i Boston. Dessutom möter vi Mrs Neilsen (Debbie Kurrup), som introducerar sig med 'Went to See The Gypsy' och som förkroppsligar ensemblens rastlösa vagabondkänsla in i det sista.

Arinze Kene som Joe Scott i Girl From The North Country. Foto: Manual Harlan

Fler offer för besvikelse är kyrkan, representerad av den falske pastor Marlowe (Michael Schaeffer), vars utpressning och stölder stinker av hyckleri, samt läkekonsten genom den maktlöse och sedermera självmordsbenägne doktor Walker (Ron Cook). Ensemblen kompletteras av Kirsty Malpass, Tom Peters och Karl Queensborough – vi får aldrig veta allt om deras liv, men man kan ana att de är lika mycket på flykt som resten av detta gäng av Outsiders. Ibland känns sällskapet så märkligt att det påminner om en scen ur Todd Brownings 'Freaks'. I andra stunder har dialogen en sådan skärpa och bett att vi tycks befinna oss i en mörk film noir, där en påtvingad munterhet döljer ett djupt samhälleligt förfall.

Claudia Jolly (Katherine Draper) och Sam Reid (Gene Laine) i Girl From The North Country. Foto: Manual Harlan

Doktor Walker fungerar för övrigt som en länk mellan scenen och publiken i salongen. Han agerar berättare, placerad bakom en 30-talsmikrofon på samma sätt som låtarna framförs. Han är trygg, lågmäld och – till skillnad från de flesta andra – inte lagd åt självbedrägeri eller självömkan. Han påminner en del om advokaten i 'Utsikt från en bro'. Men McPherson är alldeles för skicklig för att fastna i förutsägbar tragedi; hans vision är mer komplex, närmast Tjechovsk i sitt sätt att se livets helhet. Hans subtila blick rymmer människans oförutsägbarhet och visar empati för alla typer av personligheter och temperament.

Jim Norton (Mr Perry) och Sheila Atim (Marianne Laine) i Girl From The North Country. Foto: Manual Harlan

Kring denna vision vävs musiken (fantastisk ljuddesign av Simon Baker). Under tiden som går från Thanksgiving till advent tågar vi genom en rad Dylan-nummer i underbara nya arrangemang av Simon Hale, med rörelse signerad Lucy Hind. Utöver fyrkvartetten ledd av Alan Berry på piano, hanterar hela ensemblen skickligt olika instrument som om de vore slumpmässigt kvarlämnade i hotellloungen. Det är häpnadsväckande prestationer som ger kalla kårar och lockar fram tårar genom uttryck av en sådan patos och oväntad skönhet att man nästan glömmer att Bob Dylan faktiskt är en av tidernas största låtskrivare. Dessa gamla låtar känns som nya, spännande upptäckter om det mänskliga tillståndet, vars klanger och röster kommer att ringa i huvudet långt efter att du lämnat teatern.

Det är inte för inte som publiken ställer sig upp i en enad ovation vid slutet. De vet att de inte har mött främlingar under föreställningen. De har mött sig själva.

BILJETTER TILL GIRL FROM THE NORTH COUNTRY