RECENSION: Go!, Camden Fringe på The Phoenix Artist Club ✭✭✭

Go! Camden Fringe på Phoenix Artist Club 20 augusti 2014 3 stjärnor

Medan Edinburgh Festival sprakar för fullt i Skottland och kritikerkårens blickar vilar där, får programmet på Camden Fringe alldeles för lite uppmärksamhet. Men på Phoenix Artist Club, mitt i West End, erbjuds en eklektisk och varierad repertoar som utan problem kan mäta sig med vad som helst på scenerna i Edinburgh.

Fringe-festivaler är fulla av möjligheter. Här kan man hitta precis vad som helst: mogna, fullödiga prestationer baserade på svagt material; trevande utforskningar av nya former; utmanande verk för såväl utövare som publik; lättsmälta publikfriare; usla musikaler med hoppfulla talanger som inspirerats av (eller skapats i) program som X-Factor; starkt material som slarvas bort av osäkra händer; och, i sällsynta fall, en oupptäckt stjärna som gör något dristigt och effektfullt.

På festivaler är det ofta först när ridån faller som man faktiskt vet vad för sorts upplevelse man har varit med om.

Detta gäller dock inte Go!, en "mini-katastrofmusikal" skriven och framförd av Nikki Aitken, som nu har premiär på Camden Fringe i regi av Christopher Hurrell.

Från det ögonblick Aitken kliver ut på scenen och ljuset tänds står det klart att det här är på riktigt: en välrepad och genomtänkt uppsättning av ett nytt och originellt musikdramatiskt verk.

Utmaningarna ligger helt hos Aitken och Hurrell; publiken får bara njuta av resan och lyfta i en färgstark farkost fylld av lekfullhet och camp-melodram.

Upplägget är enkelt. Flyget GO999 lyfter med en märkligt omaka grupp förstaklasspassagerare, en effektiv flygvärdinna med full kontroll (Martina), en bitsk och prålig biträdande steward med siktet inställt på piloten (och kanske andrepiloten) samt en fripassagerare. Planet når aldrig sin okända destination, och anledningen till det... tja, det vore att avslöja för mycket. (Men det är fantastiskt roligt!)

Det stora dragplåstret och det smarta greppet här är att alla dessa karaktärer spelas av Aitken i en femtio minuter lång tour-de-force. Hon gör allt från att peppa passagerarna till att fria på en toalett, reflektera över spruckna äktenskap och ge röst åt den svarta lådan som sitter på svaret om varför flygningen går snett.

Aitken är ett riktigt kraftpaket. Hon har en otroligt rörlig röst med enormt tryck, som hon använder både ledigt och storslaget. Hon sprider ren glädje, besitter en utmärkt komisk tajming och har den sällsynta förmågan att spela flera karaktärer i ett och samma stora ensemblenummer utan att publiken blir förvirrad över vem som sjunger när.

Hurrell styr förloppet med beundransvärd tydlighet, och det finns inspirerade val kring iscensättning och rekvisita som lockar till egna skratt. Allt är fokuserat och tjänar till att lyfta fram texten.

Det finns ögonblick då komiken är direkt gapskrattframkallande, och andra där Aitkens vokala leverans av tekniskt mycket svåra sånger är helt magisk.

Allt är förstås inte perfekt. Vissa låtar är inte lika fängslande som andra, och lite för mycket går i samma tonart eller använder liknande moduleringsmönster. Men det finns inget i partituret som inte skulle kunna lyftas ytterligare med lite varsam klippning och fylligare orkestrering. Det är en mycket lovvärd musikal med höga ambitioner, och kapellmästaren Michael Roulston gör den rättvisa.

Den homosexuella stewarden är Aitkens minst framgångsrika karaktär, men några av de andra är så skarpt observerade – även om de är karikatyrer eller halvkarikatyrer – att detta lätt kan förlåtas.

Det här är den sortens uppsättning som skulle bli en snackis i Edinburgh. Den är inte felfri, men den framförs och regisseras med passion, skicklighet och ett genuint engagemang.

Och precis som de flesta flygresor så lyfter och landar den väl.

Gå och se en stjärna i vardande i en musikal i vardande – det är ju trots allt det Fringe-festivaler är till för.

För mer information om Go, besök Camden Fringes webbplats