RECENSION: Goats, Royal Court Theatre ✭✭

Ali Barouti, Ethan Kai och Adnan Mustafa i Goats. Foto: Johan Persson Goats

Royal Court Theatre

2 stjärnor

Boka nu Goats är ett omfattande nytt verk av dramatikern och dokumentärfilmaren Liwaa Yazji i samarbete med Royal Court. Berättelsen utspelar sig i en liten syrisk stad där ett nytt statligt initiativ innebär att varje martyr ersätts av en get, vilket leder till vad som bäst kan beskrivas som klövburet kaos. Det finns tveklöst en viss spänning i att se skådespelare dela scen med ett gäng otroligt karismatiska getter, men nyhetens behag lägger sig snabbt och blottar en pjäs som tyvärr är ungefär lika dramatiskt sofistikerad som en 4H-gård.

Souad Faress och Isabella Nefar i Goats. Foto: Johan Persson

Inledningsscenen är förbryllande vacker; ljus MDF, chockrosa belysning och ljusblå tyger draperade över stora rektangulära kistor som dominerar scenen. Pråliga guldramar hyllar de nyligen avlidna, och vita kransar och girlanger blomstrar i ett syntetiskt och chockerande skådespel. Från första början ger Goats oss en känsla av dödens karnevalisering. I den här pjäsens värld är döden brutalt bekant och rutinmässig.

Sirine Saba och Amer Hlehel i Goats. Foto: Johan Persson

Regissören Hamish Pirie gör några intressanta val genom att använda mobiltelefoner och livekameror som sänder händelseförloppet direkt till stora monitorer ovanför scenen. Effekten är oroväckande och innebär att historien knappt hinner utvecklas förrän den detaljstyrs och paketeras av en nitisk tv-presentatör, vars enda uppdrag är att se till att allt medieinnehåll förherrligar de fallna martyrerna, hyllar den ädla regeringen och svartmålar den osynliga fienden. I centrum för denna något spretiga historia står Abu Firas, spelad med stor inlevelse av Carlos Chahine – en far som nyligen förlorat sin son i konflikten men som vägrar acceptera den version av verkligheten som staten serverar. Han gör sitt yttersta för att avtäcka sanningen men motarbetas vid varje steg. Han vill inte ha sin get.

Ali Barouti, Adnan Mustafa och Carlos Chahine i Goats. Foto: Johan Persson

Det är en omfattande och invecklad handling med mängder av bikaraktärer som ser till att vi får höra en balans av åsikter, till synes bara för att understryka poängen att situationen i Syrien är komplex. Ensemblearbetet är dock ojämnt, för att inte säga svagt, och det bjuds på otaliga tappade repliker och felsägningar. Detta är helt enkelt inte acceptabelt på en scen som Royal Court, och det gör att pjäsen ofta tappar den fart och det momentum som varken dånande syrisk grime eller strålkastarljus riktat rakt mot publiken kan dölja. Sirine Saba har en fantastisk röst och är fängslande som den skoningslösa presentatören och senare som Imm al-Tayyib, men hennes energi och ansträngningar tycks försvinna ut i ett vakuum. Ibland kändes det som om hennes frustration som den svikna hustrun till en korrupt politiker snarare var en frustrerad skådespelerska som fick väldigt lite gensvar från sina motspelare.

Ethan Kai i Goats. Foto: Johan Persson

Det finns definitivt humor i Yazjis manus; den sorten som får en att fnissa till lite stumt. Men det är något allvarligt fel på en uppsättning när de mest närvarande och fängslande prestationerna kommer från boskap. Royal Court gjorde rätt i att våga och satsa på denna säregna pjäs. Och de gjorde rätt i att välja något som belyser det barbariska våldet och det grymma elände som drabbar så många i Syrien. Det är uppfriskande att se något utan uppenbara moralpredikningar, men jag kan inte påstå att jag njöt av upplevelsen. Ingen dans på rosor, direkt.

BOKA BILJETTER TILL GOATS