RECENSION: Guy The Musical, King's Head Theatre ✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar musikalen Guy som just nu spelas på King's Head Theatre.

Guy the musical King's Head Theatre,

31 augusti 2018

4 stjärnor

Det här är ett riktigt spännande nytt verk av ett ungt radpar: manusförfattaren och textförfattaren Leoe Mercer och kompositören/arrangören Stephen Hyde. De båda Oxford-vännerna tog nyligen examen med målet att förnya musikalgenren på ett uppfriskande och förtrollande vis med sina synth-pop-nummer i albumformat. Det här är talanger som lika gärna skulle kunna skriva för popbranschen, och det dröjer nog inte länge förrän de gör det – de har fingret på samtiden och talar direkt till hjärtat med sina skickligt utformade och smittande vackra låtar.

Skaparna möttes under studietiden i Oxford (filosofi och teologi för Leoe, musik för Stephen) och insåg snabbt att detta var deras kall. Förra året lanserade de sin första musikal, 'The Marriage of Kim K' (ja, den handlar om fru Kardashian), som blev en stor succé och som nu ska sättas upp i Australien. I november förra året bestämde de sig för att utforska en annan sida av den moderna populärkulturen: dejtingappar för homosexuella (vilket ofta används som en eufemism – alla som sett 'Chicago' vet skillnaden mellan att 'vänslas' och att 'ligga runt', så låt oss vara ärliga). Resultatet blev en samling låtar som påminner om ett konceptalbum; dessa hittade via en festival för ny dramatik till Bunker Theatre i Southwark i maj i år, där de gjorde stort intryck. En turné följde, bland annat till Hope Mill i Manchester och Buxton. Recensionerna strömmade in, många var entusiastiska och bidrog med hjälpsamma förslag. Leoe och Hyde tog till sig kritiken och omarbetade – eller snarare skrev om – drygt 80 % av föreställningen. Det är denna senaste inkarnation vi nu får se på King's Head i Angel. Den moderna tonen, deras vilja att ständigt förbättra materialet och tempot de arbetar i borde verkligen fånga intresset hos producenter och teatrar runt om i landet.

Foto: Toriabrightside

Det är på tiden, för hittills har de gjort nästan allt själva. Allt har hittills skapats på en mycket improviserad nivå. Hela musiken har till exempel vuxit fram på Stephens Mac. Det skriker efter mer resurser och investeringar. På samma sätt står Leoe själv för regin, och han gör ett beundransvärt jobb med vad som i praktiken är en produktion utan dekor. Några enstaka kostymdetaljer och rekvisita dyker upp och försvinner, men det är i princip en naken scen. Ljussättningen av Rajiv Pattani är något mer sofistikerad, och ljuddesignen (tack vare producenten och teknikchefen Dan Mawson) är exemplarisk: balansen mellan rösterna på scen och bakgrundsmusiken är snudd på perfekt och aldrig påträngande.

Foto: Simon J Webb

Ett område där ensemblen verkligen imponerar är rollbesättningen. Brendan Matthew (som vi alltmer lärt känna som en djärv och innovativ regissör) spelar huvudrollen som en kille som letar efter äkta kärlek i en värld av snabba kickar på gay-appar. Han bjuder på en fantastisk hög röst som sömlöst rör sig mellan tenor och falsett och skapar en nästan eterisk effekt. Han får suveränt stöd av en trio medspelare. Först ut är Seann Miley-Moore (känd från X-Factor) som den asiatiske atleten Aziz; hans tolkning av 'Suppression Effect' är oförglömlig – han har en osviklig känsla för timing och rör sig som en dröm. Hans motpart spelas av Adam Braidley (Joe/Dom), en maskulin och energisk kraftkälla vars komiska ådra och blixtsnabba karaktärsbyten är en av kvällens höjdpunkter. Och så har vi rumskompisen Tyler, spelad av Steve Banks, som är precis lika sportig som de andra två. Vad han gör i samma lägenhet som den träningsskygga Guy är en av de frågor som manuset ännu inte hunnit utforska. Trots det ger alla fyra stjärnor allt i sina roller och visar ett enormt engagemang för projektets utveckling. Yukiko Masuis originalkoreografi har återupplivats med finess, liksom mycket av regin.

Jag är säker på att upphovsmännen med tiden kommer att gräva ännu djupare i dessa sympatiska karaktärer och ge dem mer substans. Tiden är mogen för det. Föreställningen har nu växt till två akter och känns mer genomarbetad. En större budget och mer tid skulle naturligtvis tillåta mer teatermagi, men som det är nu får vi ändå en stark kontakt med karaktärerna och bryr oss om dem. Jag vill veta mycket mer om dem. Jag är övertygad om att dessa kreativa talanger kommer att besvara våra frågor på sätt som vi inte kan förutse – de är helt enkelt för bra för att ge oss det förväntade. Det de ger oss är något speciellt. Men innan dess har de redan gått vidare till nästa projekt, 'Queueue', en musikal om millenniegenerationens internetberoende.

Håll dig uppdaterad om deras framtida arbete via deras webbplats. Och kom ihåg, surfa ansvarsfullt.

Spelas till 1 augusti 2018

BOKA BILJETTER TILL GUY NU