RECENSION: Guys and Dolls Live in Concert, Royal Albert Hall ✭✭✭✭✭

Mark Ludmon recenserar Guys and Dolls Live In Concert, regisserad av Stephen Mear på Royal Albert Hall.

Ensemblen i Guys and Dolls Live In Concert på Royal Albert Hall Guys and Dolls Royal Albert Hall, London

Fem stjärnor

Storbritannien har bjudit på flera fenomenala uppsättningar av Broadway-klassikern Guys and Dolls genom åren, från Richard Eyres oförglömliga version på National Theatre 1982 till den hyllade uppsättningen på Chichester Festival Theatre för fyra år sedan. Men trots allt ös och all glädje har de saknat en sak: en hel orkester som lyfter Frank Loessers musik till nya höjder.

Meow Meow som Miss Adelaide i Guys and Dolls. Foto: Roy Tan

Tillsammans med Royal Philharmonic Concert Orchestra har koreografen och regissören Stephen Mear skapat en halvscenisk produktion som destillerar berättelsen – med karaktärer och komik intakt – samtidigt som den betonar musikens melodiska rikedom. Under ledning av kapellmästare James McKeon kombinerar arrangemangen mässingens jazziga swing med stråkarnas drivande uttryckskraft för att skapa det perfekta soundet för denna urbana fabel från förra seklets mitt.

Clive Rowe som Nicely Nicely Johnson i Guys and Dolls. Foto: Roy Tan

En stor del av koreografin från en fullskalig uppsättning har oundvikligen gått förlorad, trots att scenen är tätt befolkad av en ensemble på 30 personer. Men med ett proffs som Mear vid rodret bjuds vi tack och lov på några fantastiska dansnummer, främst av de 16 tärningsspelarna i balettsekvensen till Luck Be a Lady. Med en speltid på omkring två timmar exklusive paus kompletteras den förkortade handlingen av berättaren Stephen Mangan, som fyller i luckorna med en bred New York-accent i samma stil som Damon Runyon, vars noveller ligger till grund för musikalen.

Adrian Lester, Lara Pulver, Jason Manford och Meow Meow i Guys and Dolls. Foto: Roy Tan

Tidsandan fångas vackert av designern Morgan Larges skarpa, glittrande kostymer och Richard Mawbeys peruker och hår, som frammanar 40-talets Broadway på en nästan rekvisitafri scen. Världen av spelare och gansters har förvandlats till romantik genom Jo Swerlings och Abe Burrows manus, och får liv med robust charm av den fantastiska ensemblen. Adrian Lester är den karismatiske Sky Masterson, en proffsspelare som möter sitt motstycke i den känslomässigt reserverade Frälsningsarmé-flickan Sarah Brown, spelad av Lara Pulver. Medan deras komplicerade romans blommar ut försöker spelaren Nathan Detroit manövrera sig genom staden för att arrangera ett illegalt tärningsspel, samtidigt som han till varje pris vill undvika att gifta sig med Adelaide efter 14 års förlovning. Hans sätt att behandla fästmön skulle kunna uppfattas som grymt, men i komikern Jason Manfords händer blir han en älskvärd skojare. Kabarestjärnan Meow Meow är en uppenbarelse som Miss Adelaide – oerhört rolig och ofta hjärtskärande i sin djupa hängivenhet till mannen hon älskar. Detta märks särskilt i paradnumret Adelaide's Lament som verkligen visar hennes röstresurser. Andra höjdpunkter är hennes glittrande, piffiga framträdanden på klubben Hot Box i A Bushel and a Peck och Take Back Your Mink. Handlingen må vara mansdominerad, men Mear ser till att Adelaide och Sarah framstår som hela, självständiga kvinnor med egna historier.

Adrian Lester som Sky Masterson i Guys and Dolls. Foto: Roy Tan

Clive Rowe briljerar som Nicely Nicely Johnson, särskilt i showstoppern Sit Down You're Rockin' the Boat, medan Sharon D Clarke glänser i den mindre rollen som general Cartwright. Med Paul Nicholas som Sarahs morfar Arvide Abernathy, Joe Stilgoe som Benny Southstreet och andra begåvade musikalartister i rollistan, fyller varje karaktär sin funktion i denna mästerliga produktion. Som alltid med Royal Albert Halls musikalkonserter är det bara synd att det bara blev tre föreställningar.