RECENSION: Hadestown, Lyric Theatre London ✭✭✭✭

Tim Hochstrasser recenserar Hadestown, den Tony-belönade Broadwaymusikalen som nu spelas på Lyric Theatre i West End.

Donal Finn och Grace Hodgett Young. Foto: Marc Brenner Hadestown

4 Stjärnor

21 februari 2024

Lyric Theatre

Boka biljetter ”Hadestown” har äntligen landat i West End efter sin enorma succé och prisregn på Broadway, samt ett gästspel på National Theatre under 2018. Även om produktionens höga kvalitet aldrig har ifrågasatts, är kritikerna fortfarande oeniga om verkets sammansättning, och den debatten lär fortsätta även här.

Zachary James och ensemblen. Foto: Marc Brenner

Handlingen väver samman två tunga grekiska myter från underjorden – sagan om Orfeus och Eurydike samt äktenskapet mellan Hades och Persefone. Detta ramas in i en modern kontext med referenser till klimatförändringar, fattigdom, otyglad kapitalism och en kritik av Trump-erans kulturpolitik, även om dessa kopplingar ibland känns något ytliga. Inramningen påminner om en lönnkrog i New Orleans under förbudstiden, ett intryck som förstärks av musiken som främst vilar i jazzen.

Ensemblen i Hadestown. Foto: Marc Brenner

Man kan inte annat än beundra Anaïs Mitchells bedrift och ambition i att förvalta detta koncept under närmare tjugo år av utveckling. Slutprodukten har vuxit kopiöst sedan sin anspråkslösa amatörstart i Vermont, och här finns några riktigt starka nummer med slagkraftiga texter och melodier som sätter sig. Men vissa problem kvarstår. Att klämma in två stora myter i en och samma föreställning gör att den dramatiska utvecklingen blir lidande. Berättandet förlitar sig mycket på att ”förklara” snarare än att ”gestalta”, särskilt i en väl utdragen första akt som stundtals känns mer som ett konceptalbum än ett sammanhållet drama.

Allie Daniel, Bella Brown och Madeline Charlemagne. Foto: Marc Brenner

Men låt oss fokusera på det positiva. Rollbesättningen och det kreativa teamet är i absolut toppklass utan en enda svag länk. Precis som i operavärlden kan en svag insats i musikalteater lätt stjälpa hela verket, men det sker aldrig här. Regissören Rachel Chavkin bemästrar Lyric Theatres begränsade scenyta och bjuder på en show full av fantasifulla rörelser och parallella händelseförlopp. Rachel Haucks scenografi placerar det fantastiska bandet på varsin sida om en trappa som leder upp till en balkong, medan huvudscenen fokuserar på en vridscen i tre delar som kan sänkas ner under golvet. Trots att ensemblen är relativt liten finns här ett konstant driv och flöde av känslor och dynamik som alltid känns tydligt och engagerande.

Ensemblen i Hadestown. Foto: Marc Brenner

Grunden för sången och dansen vilar på två körer, som briljerar både i sin kollektiva styrka och i sina individuella karaktärer. Den större gruppen börjar som gäster på lönnkrogen för att sedan förvandlas till smutsiga fabriksarbetare i Hadestown, vars väg mot självinsikt vi får följa. Vid deras sida finns de kaxiga ”Fates”, tre ödesgudinnor som med skärpa kommenterar handlingen – roller som spelas med bravur av Bella Brown, Madeline Charlemagne och Allie Daniel.

I centrum för händelserna står Melanie La Barrie som Hermes, som äger scenen i en glittrande silvers kostym. Det är mycket mer än en berättarröst – hon tillför värme och röststyrka som håller det spretiga materialet på rätt köl. Som den magnetiska och majestätiska skurken Hades har Zachary James en naturlig auktoritet och en raspig basröst som gör att hans nummer får maximal effekt. Han matchas perfekt av Gloria Onitori i rollen som Persefone. Hennes röst är ett magnifikt instrument som rör sig fritt mellan kraftfullt tryck och sköra nyanser, i en roll där frustrationen över att vara bunden vid sin plats är den dominanta känslan, vilket kan vara svårt att hålla intressant rent dramatiskt.

Gloria Ontiri. Foto: Marc Brenner

Orfeus och Eurydike är något tunt skrivna karaktärer och lider mest av att showen är helt genom-componerad utan dialogscener där man hinner bygga djup och förklara motiv. Men Dónal Finn och Grace Hodgett Young tar vara på varenda musikalisk möjlighet med stil och inlevelse. Finn spelar dessutom gitarr skickligt som substitut för Orfeus lyra. Han kompletterar ett suveränt band bestående av sju solister som verkligen lyfter taket i de stora numren samtidigt som de får briljera i sina egna solopartier. Tarek Merchant leder ensemblen från keyboarden.

Föreställningen lämnar ett blandat intryck. Rent genomförandemässigt är detta en femstjärnig produktion som väl förtjänade sina applåder från en stundtals i överkant entusiastisk premiärpublik. Men själva verket lyckas aldrig helt bli mer än summan av sina delar. Likt Orfeus själv kommer showen aldrig riktigt ur den mentala loopen av sina egna intrikata vändningar.