RECENSION: High Fidelity, Turbine Theatre London ✭✭✭✭✭

Ray Rackham recenserar musikalen High Fidelity av Tom Kitt, Amanda Green och David Lindsay-Abaire, baserad på Nick Hornbys roman och nu aktuell på The Turbine Theatre i Battersea.

Ensemblen i High Fidelity. Foto: Mark Senior. Om jag skriver eller twittrar om jämförelsevis få musikaler dagen efter att jag sett dem, så är det för att jag anser att vi bara verkligen kan låta hjärtat lyfta när något är riktigt bra. Dessutom blir vi bara bättre människor av det exceptionella. Se den här recensionen som ett kärleksbrev till High Fidelity; eller snarare ett mixtape av hyllningar till en sannerligen enastående föreställning på den nya Turbine Theatre.

Broadway-uppsättningen av den här showen, som spelades drygt en vecka för ett decennium sedan, fick ett svalt mottagande och föll i princip i glömska. När man ser denna Londons-premiär kan man inte för sitt liv förstå varför. High Fidelity är en vackert formgiven, tonsäker och originell musikal som känns både bekant och uppfriskande ny. Det är en rolig och hjärtvärmande A-sida av brilliance, med en fantastisk ensemble och lysande prestationer rakt igenom; den här recensenten blev helt förtrollad redan under de första sexton takterna av öppningsnumret.

Ensemblen i High Fidelity. Foto: Mark Senior

En charmig scenisk tolkning av Nick Hornbys roman från 1995 och filmversionen från 2000 – High Fidelity hade lätt kunnat bli en ordinär jukeboxmusikal med B-sidor från mitten av 90-talet. Men Tom Kitts rockiga musik och Amanda Greens kvicka, konverserande texter fångar tidserans puls på ett övertygande sätt, med kärleksfulla pastischer på populärkulturella giganter – från Aretha Franklin till Nirvana, via Neil Young och ”The Boss” själv, Bruce Springsteen. David Lindsay-Abaires manus har fått en välbehövlig post-Metoo-uppdatering av Vikki Stone, som framgångsrikt flyttar tillbaka musikalen från Brooklyn till bokens Holloway Road, och slipar ner de värsta kanterna av den giftiga maskulinitet som präglade Broadway-originalet.

Bobbie Little (Liz), Robbie Durham (Barry) och Robert Tripolino (Ian). Foto: Mark Senior

Här möter vi den slöe Rob (en enormt charmig Oliver Ormson) som navigerar genom livet genom att betrakta det snarare än att leva det. Han spenderar sin tid med att nördigt sammanställa topp fem-listor i sin skivbutik i norra London (utsökt scenografi av David Shields) tillsammans med sina minst lika hopplösa kollegor (en härligt busig Carl Au som Dick och en ljuvligt drumlig Robbie Durham som Barry). När vi tidigt får veta att Robs tålmodiga flickvän Laura (spelad med stort hjärta av Shanay Holmes) har bestämt sig för att lämna honom, påbörjar vi Robs resa mot självinsikt; en nystning i åratal av självcentrerad och hopplös projektion kring hans tidigare förlorade kärlekar. Det är 2019 års blick på denna resa som fungerar så väl, tillsammans med Tom Jackson Greaves uppfinningsrika koreografi i ett antal fantasisekvenser som involverar Robs topp fem-ex. Den mest underhållande bjöd på den perfekta kombinationen av en humoristisk låt, genialisk iscensättning och klockren prestation när Laura och ex-flickvännerna (biträdda av heliumballonger i regnbågens alla färger) invaderar Robs psyke i ”Number Five With a Bullet”. Fantasielementet bjuder in publiken att bli medbrottslingar i Robs process, vilket ger en djupare insikt och hopp om hans personliga upprättelse.

Carl Au (Dick) och Oliver Ormson (Rob). Foto: Mark Senior

Och svårare än så är det inte. En historia om hur pojke förlorar flicka och lär sig något av det. Det som räddar den här reviderade versionen av High Fidelity från att bli medioker är förmågan att skildra karaktärerna som ofullkomliga människor, gestaltade av en rakt igenom briljant ensemble. Vi ser Ormsons Rob när han är som lägst i en dråplig fantasisekvens med Lauras nya pojkvän Ian, en självutnämnd New Age-guru spelad till perfektion av Robert Tripolino. Vi ser Bobbie Littles fantastiska Liz misslyckas kapitalt med att förbli neutral (hennes ”She Goes” är en av höjdpunkterna i akt ett). Vi skäms när skivbutikens ”män till pojkar” fortsätter klumpa sig igenom möten med omvärlden och potentiella flörtar.

Shanay Holmes (Laura) och Robert Tripolino (Ian). Foto: Mark Senior

I vad som kanske var föreställningens mest gripande ögonblick får vi i början av andra akten se en scen delad mellan Rob och Laura med deras nya partners. Deras liv är fortfarande så lika, och ändå är de så långt ifrån varandra både bokstavligt och bildligt; en känsla som understryks vackert i låten ”I Slept with Someone...”.

High Fidelity må ha floppat på Broadway, men det är en given hit på Batterseas topplista. En perfekt produktion från en av Londons nyaste teatrar, som höjer den redan höga ribban för Off-West End-scenen.