RECENSION: Hotel For Criminals, New Wimbledon Studio ✭✭✭✭✭

Hotel For Criminals

New Wimbledon Studio

20 oktober 2016

5 stjärnor

Boka nu

Redan från första stund, när du går uppför trappan till New Wimbledon Studio och möts av den öronbedövande 'uvertyren' – det låter som en blandning av Varèse och Xenakis, men är i själva verket ljudet av planetoiden Plutos rörelser – som upprepas om och om igen, verkar det tydliga syftet med denna så kallade 'musikal' vara att skrämma och hota.  Nåväl, eftersom Stephen Sondheim menar att syftet med 'Sweeney Todd' är att skrämma folk och att den inte har något annat syfte än så, tycks detta vara ett gott mål som något.  Så du tar ditt program – en äkta Playbill – och går in i studion.  Där är den sjudande, aggressiva ljudbilden mer påträngande än någonsin, och hela rummet, upplyst i ett hårt vitt ljus, attackerar ditt synsinne med sin slagkraftiga svartvita dazzle-design.  För att förstärka känslan av konfrontation och hot skiljer ett kravallstaket scenen från publiken, och ovanför hänger en triptyk av plexiglaspaneler där föreställningens titel klottrats ner.  Samma grovt förstorade klotter pryder fonden och sidorna av spelplatsen.  En stämning av brutal högtidlighet råder.  En märkligt klädd, nästan mumifierad karaktär befinner sig redan på scen och skriver blint i en anteckningsbok. Sedan, en efter en, rör sig figurer i sena belle époque-kostymer in likt automater och börjar med märkligt syfteslösa, mekaniskt härmande rörelser eller ställer sig i klumpiga, aviga poser – ansiktena gömda bakom glansiga plastmasker eller målade med platt, groteskt smink.  Det känns som om vi har snubblat in på en nihilistisk cirkus.  Och det – kära läsare – är precis vad vi har framför oss.

När publiken har samlats (jag tror inte att 'kommit till ro' är rätt ord i denna djupt märkliga och oroande atmosfär), tonas ljuset ner (vilket sker om och om igen under föreställningen, i exakt samma hastighet, likt de tidiga 'dissolves' i stumfilmens barndom).  När den dånande modernistiska orkestrala melismen klingar ut för sista gången, ljuder ett hemskt signalhorn, och vi hör en mänsklig, men knappast lugnande, röst: detta är berättaren, och vi kommer att få höra ifrån honom, och hornet, igen.  Och igen.  Han berättar med en dyster, nästan smaskigt dröjande röst, att det vi ska bevittna bygger på serien av populära detektivfilmer utspelade i Paris före första världskriget, med den extraordinäre kommissarie Judex i huvudrollen (han som envisas med att bära en dräkt av svarta fjädrar och en skrämmande fågelnäbb, och är en obeveklig skipare av rättvisa – snabb och orubblig).  Denna karaktär och flera andra i föreställningen är kända för den brittiska publiken – om alls – från nyinspelningarna i färg från 1960-talet: 'Judex' och 'Fantômas'.

De kommande 75 minuterna tar oss genom ett specifikt äventyr, skildrat via en följd (snarare än sekvens) av styckvis integrerade scener, vissa korta som en haiku, andra mer utarbetade, där de groteska gestalterna i denna värld – alla mer eller mindre gäster eller anställda på det titulära värdshuset – styltigt rör sig genom grunddragen i en 'handling' som verkar handla om hur ett gäng skurkar lurar in den oskyldige i en fälla.  Men en tydlig narrativ leverans är verkligen inte vad denna teaterstil handlar om.  Wanderlust Productions, som håller på att bygga upp en trogen och passionerad publik med sina vilt spretiga och intellektuellt stringenta uppsättningar (de sågs senast på denna adress när de tolkade Tjechov som en skrikig 70-talssitcom), bjuder inte in dig för att höra en saga berättas.  Varje abrupt scen fryses till en melodramatisk 'tableau', och vid varje långsam ljustoning som suger färgen ur bilden framför oss dånar det där signalhornet igen i mörkret, och vi växlar till nästa scenbygge.  (Teaterkritikern Fiona Mountford kommer att älska det här!)

Amerikanske Richard Foreman är verkets dramatiska skapare: han har skrivit manus och sångtexter till Stanley Silvermans stilistiskt rastlösa och kosmopolitiska modernistiska musik; tillsammans har de skapat ett dussintal nummer som läxar upp dessa förenklade karaktärers narrativ.  Musiken liknar inget annat på teaterscenen just nu, med undantag för – signifikant nog – ‘Adding Machine’ på The Finborough.  Både musik och text har sina rötter i avantgardet, i den seriösa men ändå folkliga konst som förknippas med vänstra strandens intellektuella, progressiva 'salonger' och bohemiska sofistikerade kretsar.  Det är långt ifrån West End-underhållning, men musiken är betydligt mer melodiös och minnesvärd än det mesta som hörs på den kommersiella scenen idag.  Stilen hoppar och studsar mellan Satie och Lully, via Offenbach och Chabrier, med blinkningar till Mistinguetts och Piafs kataloger, och drar in element från Auric, Weill, Stravinskij, Honegger och otaliga andra; med marscher, one-steps, two-steps, galopper och barockkoraler.  Men alltid med en disciplinerad ekonomi och lätt handlag.  Bandet, under ledning av Kieran Stallard, består av Nathan Harding, Caroline Scott, Becky Hughes, Connor Smith och Nic Jones, och de framför de aldrig helt enkla styckena med minutiös precision.

Stanley Silverman flög in från USA för att hedra premiären – verkets brittiska urpremiär.  En smidig 78-åring som ger ett elegant och aristokratiskt intryck: lång, med fint grått hår, örnliknande drag och en skarpsinnig intellektuell distans till sin omgivning.  Hans CV inkluderar samarbeten med Anthony Burgess, Arthur Penn, Mike Nichols, och han har skrivit musiken till Arthur Millers enda musikal, 'Up From Paradise' (som sattes upp av detta kompani för inte så länge sedan), vars övriga premiärer inkluderar den nyligen producerade 'Dr Selavy's Magic Theater'.  Hans verk har framförts av Pierre Boulez och Michael Tilson Thomas, James Taylor och Sting, och han har även arbetat med Paul Simon, Joseph Papp och många fler.  Att en sådan tungviktare får sitt verk presenterat av ett (fortfarande) litet kompani i en studioteater på 'fringen' säger mycket om honom och mycket om spelplatsen och dess besökare.

Wanderlusts ensemble är väl skickad att möta verkets alla kluriga utmaningar och tar sig igenom dess överraskande vändningar med en rejäl nypa 'devil-may-care'-attityd: den varmröstade Niccolo Curradi som manipulatören Fantômas; den fantastiska Kate Baxter, direkt från USA, som femme fatale par excellence, vampyren Irma Vep (när hon inte är inkognito som fransk hembiträde) med spektakulär röstförmåga; den silverröstade lyriska tenoren Alistair Frederick (med ett astronomiskt högt register) som den möjligtvis – eller möjligtvis inte – fängslade journalisten Max; den rappa och intensiva koloratursopranen Madelaine Jennings som den inte-så-oskyldiga Helene; samt skurkarna spelade av Ben Rawlings (Julot), Nick Brittain (Gaston), Louis Rayneau (Duchamp) och den underbart Grand Guignol-doftande Tom Whalley (Lacloche).  Men vem spelar Judex?  I programbladet är rutan för hans uppgifter överstruken!  Hans mysterium lever vidare.

Vad vi dock inte får veta är att denna historia bara är första akten i ett mycket större narrativ, där Fantômas och Irma Vep fortsätter sin kampanj av brutal rättvisa under jakt av den oförtröttlige – och kusligt oförstörbare – Judex.  Uppföljaren tar handlingen till Amerika, breddar perspektivet och kräver större resurser för att sättas upp.  Låt oss hoppas att vi inte behöver vänta alltför länge på att få se den.

Produktionsteamet består av de uppenbart kompetenta Caroline Fox (biträdande producent), Rob Cook (castingassistent) och Robert Wainman (produktionsassistent).  Men timmens hjälte är utan tvekan den häpnadsväckande energiske, beslutsamme och fantasifulle Patrick Kennedy.  Producent, regissör, scenograf, koreograf (och jag slår vad om att han även gjort ljus och ljud), denne man kan – och gör – praktiskt taget allt.  Vi står i stor tacksamhetsskuld till honom – och fylls av beundran – över att han på sin fritid från en ansvarsfull karriär på reklambyrån Dewynters lägger all sin kraft på att samla ihop och presentera verk av sådan originalitet, fräschör och bisarr charm på Londons scener.  Vem kommer att plocka upp honom och ge honom en större budget och mer marknadsföring?  Det förtjänar han verkligen.

Spelas till och med 29 oktober 2016

BOKA BILJETTER TILL HOTEL FOR CRIMINALS