RECENSION: I Love You, You're Perfect, Now Change, Above The Arts ✭✭✭

Foto: Piers Foley I Love You, You're Perfect, Now Change

Above the Arts

3 juli 2015

3 stjärnor

När ensemblen tackade för sig efter premiärföreställningen vände sig Julie Atherton mot publiken och formade orden "It's fucking hot!" Precis som i allt annat hon levererade under kvällen var timingen oklanderlig och repliken landade med maximal effekt. Den jublande publiken höll med till fullo och applåderade hennes ärlighet med extra frenesi.

Oavsett vad temperaturen råkade vara på gatorna i centrala London, så kändes det som Sahara vid lunchtid inne i Above the Arts salong: varmt och fuktigt, med en fläkt som mest bara flyttade runt den varma luften. Den trevliga teaterpersonalen erbjöd generöst med vatten, vilket var välkommet, men atmosfären var ändå mattande.

Men även om det måste ha varit oändligt mycket värre för de fyra på scenen – med tanke på att de genomförde rutiner, snabba klädbyten och presterade under strålkastarljus – så sviktade ingen eller gav minsta tecken på att de inte var helt svala och avslappnade. Detta var professionalism med stort P.

I Love You, You're Perfect, Now Change, som nu väckts till liv igen av Kirk Jameson på Above the Arts, är en Off-Broadway-musikal i sketchformat från 1996. Det är en serie löst sammanhängande scener på temat heterosexuella relationer, varvat med sång. I samma anda som Gilbert och Sullivan eller vissa verk av Shakespeare har den ibland en alternativ titel: "Allt du i hemlighet har tänkt om dejting, romantik, äktenskap, älskare, makar, fruar och svärföräldrar, men aldrig vågat erkänna."

Med manus och text av Joe DiPietro och musik av Jimmy Roberts är stycket en (oftast) cynisk betraktelse över de typer av män och kvinnor man kan stöta på i New York (därav flera sketcher som bygger på judiska troper). Den snuddar vid nästan varje tänkbar kliché om uppvaktning, tvåsamhet och könens kamp. Det är osofistikerat, kryddat med sexuella anspelningar, genuint roligt på sina ställen och oväntat rörande på andra.

Musiken är trevlig men sätter sig inte, och trots att det knappt har gått en timme sedan föreställningen slutade ringer ingen musikalisk fras kvar i huvudet. Här finns inga öronmärken, men å andra sidan betyder sådana kanske inte allt. Att en melodi måste gå att nynna på direkt är ofta överskattat. Intrycket partituret lämnar är snarare som den där känslan efter en dry martini gjord på billiga ingredienser: helt okej så länge det varade, men efteråt finns en längtan efter något bättre.

Foto: Piers Foley

Ett par låtar sticker ut: "Why? Cos I'm A Guy", "He Called Me", "Always A Bridesmaid" och "Shouldn't I Be Less In Love With You?". Vid närmare eftertanke handlar det dock mer om framförandena än om själva grundmaterialet.

Och där har vi i ett nötskal showens både styrka och svaghet. Den är egentligen bara av marginellt intresse och har inget nytt eller djupsinnigt att erbjuda, men den kan – som i det här fallet – fungera som en fantastisk scen för fyra exceptionella artister. Här visar regissören Jameson prov på sin fingertoppskänsla: rollsättningen är mästerlig.

När man ser Julie Atherton, Simon Lipkin, Gina Beck och Samuel Holmes göra sin magi, både individuellt och som kvartett, är det svårt att inte undra om det finns något material som dessa fyra inte skulle kunna blåsa liv i och få att lyfta högre än det förtjänar. De ger sannerligen I Love You, You're Perfect, Now Change en energi, en entusiasm och en obeskrivlig glädje som vida överträffar dess uppenbara potential.

Atherton är enastående på att skapa lätt udda, originella men enormt charmiga kvinnoporträtt. Det brokiga galleri av karaktärer hon tar sig an här är ljuvligt. Hennes komiska ådra är briljant, och särskilt lyckad var hennes fascistiska "trygghet-för-barnet-mamma". Samtidigt lyckas hon visa upp en bräcklig och bitter sårbarhet i en monolog där hennes karaktär spelar in en dejtingvideo: "The Very First Dating Video of Rose Ritz". Hon är en artist som alltid kör på högsta växel och är ständigt vaken för stundens möjligheter.

Lipkin är livlig och kraftfull, och han tillför en spännande känsla av oförutsägbarhet i allt han gör. Han gör val som är långt ifrån självklara, vilket leder till genuin komisk fröjd såväl som dramatiska skiften i ton och karaktär på ett ögonblick. Han är en av de där skådespelarna som agerar med hela kroppen, orädd och engagerande. Gosig, likgiltig, beräknande, kärleksfull, uttråkad, desperat, febrig eller förfärad – röst, ansikte, ögon, hållning och gångstil samverkar för att enkelt frammana vilken bild han än önskar. Som en överraskande smällkaramell bidrar han med färg och djup i varje ögonblick.

Gina Beck är samlad och stilsäker rakt igenom och ser ut att stortrivas. Från den cocktail-sippande karriärkvinnan som vill rusa genom alla förhållandets faser på första dejten till den judiska änkan som låter sig raggas upp av en främling med en salamimacka på en begravning, skapar Beck en rad fängslande och äkta karaktärer. Hon sätter deras särdrag med laserprecision. Hennes prestation får replikerna i manuset att sjunga även när det inte är musik. Hon står för kvällens solonummer – "Always A Bridesmaid" – och levererar det med en kaxig, sensuell trötthet som är superb.

Foto: Piers Foley

Medan Lipkin tar hand om de stora, grabbiga rollerna, glänser Holmes i de mer strikta och vältaliga karaktärerna. Med en medveten, pillemarisk och distinkt stil frossar hans karaktärer i ångest och beslutsångest. Detta gör att Holmes utgör en perfekt kontrast till de andra karaktärerna. Pedantisk, lätt plågad och emellanåt lite ytlig skapar Holmes stor humor, oavsett om han spelar den bilälskande nördpappan, den neurotiske mannen inför en första dejt eller den robotliknande pappan som är besatt av bildspel. Allt sitter som det ska.

Utöver skådespeleriet har de fyra artisterna fantastiska röster, och deras gemensamma harmonier är pricksäkra och förtrollande. Det är svårt att tänka sig att detta partitur någonsin har sjungits bättre än här, så en stor eloge till Scott Morgan för den musikaliska ledningen.

Sam Spencer-Lane står för en lekfull och fräsch koreografi; det enda problemet är att det inte finns tillräckligt av den. Vissa nummer praktiskt taget skrek efter mer rörelse. Men det som finns fungerar extremt väl och ensemblen hanterar allt med lätthet och pondus.

Kirk Jamesons regi ser till att hålla intresset uppe, och tempot är passande nog närmast furiöst. Samtidigt tillåts lugnet i "stormens öga" att kontrastera mot den oundvikliga rusningen mot finalen, vilket bara är positivt. Man tycks dock inte ha tänkt på teaterns praktiska brister – bortsett från värmen ligger scenen på samma nivå som sittplatserna, vilket gör att en stor del av det som händer helt skyms. Här krävs omedelbara åtgärder.

Det här är en uppsättning av I Love You, You're Perfect, Now Change som är betydligt bättre rollsatt, framförd och sjungen än vad materialet egentligen förtjänar. Stycket känns daterat och lite blekt; ungefär som en skrynklig ballong som sett sina bästa dagar. Tricket är att den här talangfulla ensemblen blåser in sitt eget syre i den, så att den sväller över alla förväntningar, nästan till bristningsgränsen.

Nästan.

Bravo till ensemblen.

I Love You, You're Perfect, Now Change spelas på Above The Arts fram till den 18 juli 2015