RECENSION: It's Only Life, Union Theatre ✭✭✭

Julian Eaves recenserar It's Only Life – en föreställning med låtar av John Bucchino som nu spelas på Union Theatre.

Ensemblen i It's Only Life på Union Theatre. Foto: Pamela Raith It's Only Life Union Theatre

15 juni 2018

3 stjärnor

Boka biljetter

John Bucchino är en amerikansk låtskrivare som är tämligen okänd här hemma, och utifrån det som presenteras i denna samling med 23 av hans låtar är det ganska lätt att förstå varför. Han uppvisar alla de förtjänster – och synder – inom amerikanskt musikalskrivande som minst uppskattas i Storbritannien, samtidigt som han besitter få av de styrkor som den brittiska publiken beundrar mest inom genren. Trots detta väljer Katy Lipsons Aria Entertainment att ta detta montage av hans verk till den intima Union Theatre, perfekt i tid för att möta efterfrågan på en lättsam försommarfest befriad från obekväma referenser till Brexit, fotbolls-VM eller något som helst som rör vår samtid. Vi skulle lika gärna kunna vara tillbaka i Greenwich Village runt 1958; inte mycket verkar ha förändrats i den världsbild som erbjuds i denna revy. Ursprungligen iscensatt av Daisy Prince – dotter till den legendariske Harold – känns detta som något som kunde ha skapats för en generation eller två sedan. Eftersom hon fortfarande står med som medskapare i programbladet kan man ana att licenskraven gör det nästintill omöjligt för efterföljande produktioner att ändra på det hon och Bucchino själv har skrivit in i kontraktet.

Foto: Pamela Raith

Deras smak lutar tydligt åt förfinade, välskrivna låtar som är oklanderligt städade, sällan med några känslomässiga utsvävningar och med en markerad tendens mot det stillsamt reflekterande. Den långsamma, dämpade tonen föredras, med andlös introspektion och hjärtat utanpå västen. Prince regisserade även urpremiärerna av Jason Robert Browns 'The Last Five Years' och 'Songs For A New World'; Bucchino är en något mindre och mindre prålig variant av samma skola. Han har mästarens förkärlek för utarbetat, nästan symfoniskt pianoackompanjemang (här underbart framfört av MD Nick Barstow som håller ihop allt, trots att han tvingas dirigera bakom ryggen på alla!). Men Bucchino saknar Jason Robert Browns fingertoppskänsla för melodiska krokarna, hans känslomässiga bredd och dramatikerns öga för komiska situationer. Han har inte heller en röst som är lika tydligt definierad; istället för att bana sin egen väg verkar han fast besluten att påminna oss om att han följer i andras fotspår. Detta verkar centralt för hans existensberättigande; det må vara beundransvärt, men det känns aldrig helt fräscht. Vidare verkar Bucchino tagen av sina egna åsikter och övertygelser, vilka tar stor plats i texterna: tänk er en evangelisk Sondheim, så förstår ni vart han vill ta oss. In i bönen. Detta kan säkert vinna över den amerikanska publiken, för vilka Gud ofta är en trevlig granne, men mer skeptiska britter lär nog finna honom lite väl from. Som det är nu känns det mer som en predikan än teater.

Ensemblen i It's Only Life på Union Theatre. Foto: Pamela Raith

Vi får därför se regissören Tania Azevedo som någon som gör sitt bästa med ett material som är ganska motståndskraftigt mot dramatiskt spänning. Azevedo imponerade stort på Londons teaterscen med sin briljanta uppsättning av 'Hello Again' på Hope Theatre för inte så länge sedan – med material av den kvaliteten flyger hon. Bucchino verkar dock vilja hålla sina tolkare på marken, nästan statiska. Värre är att låtsekvensen saknar en tydlig logik, vilket gör det omöjligt för regissören att hitta en teatral form; frustrerande för en regissör vars styrka ligger just där. Även när William Wheltons koreografi injicerar rörelse och energi i handlingen känns det som att han tvingas kämpa mot texterna och partituret hellre än att arbeta med dem. Detta intryck förstärks av ensemblen som kämpar tappert trots flera hinder (mer om det strax). Dessutom, trots att Justin Williams och Jonny Rust gör allt för att återuppfinna scenrummet (de är de mest kreativa scenograferna på denna adress) med en läcker Greenwich-lägenhet i pastellränder och lila Hollywood-golv, gör uppfinningsrikedomen bara att man förväntar sig att mer ska hända än vad som faktiskt sker.

Ensemblen i It's Only Life på Union Theatre. Foto: Pamela Raith

Detsamma gäller prestationerna. Jordan Shaw sammanfattar verkets problem i ett fint nummer framfört från en stol mitt på scenen, ett ögonblick som blir till en händelse tack vare Clancy Flynns ständigt aktiva ljusdesign. Det är ett helt inåtvänt utforskande av en stämning och genom ren viljekraft får han den att kännas nyskriven direkt från hjärtat, men lyssnar man noga på texten är det svårt att hitta något annat än konventionella fraser. En ytterligare komplikation är – återigen – den bisarra akustiken i lokalen. Som många besökare redan noterat verkar artisternas oförstärkta röster (trots att jag satt på andra raden i denna lilla fringe-teater) gå rakt upp i det välvda taket där klangen försvinner. I kontrast dånar ackompanjemanget horisontellt mot oss, vilket gör skådespelarna bitvis ohörbara. Jennifer Harding, som har en fantastisk röst, drabbades också av detta trots att hon gjorde sitt yttersta för att ge liv åt låtarna. Noel Sullivan, med en riktigt mustig rock'n'roll-tyngd i rösten, kämpade för att nå ut – byggnaden verkade bara sluka hans magi. Sammy Graham gick det inte bättre för, trots hennes knivskarpa diktion, och Will Careys mjuka tenor maldes ner till nästan ingenting av ett rum dedikerat till att svälja hans framträdande.

Ensemblen i It's Only Life på Union Theatre. Foto: Pamela Raith

Det är verkligen synd. En sångcykel står eller faller med artisternas förmåga att göra sig hörda, och den här lokalen verkar vara ren gift för den typen av föreställningar. Det är djupt orättvist mot både ensemble och publik. Kan någon hjälpa till? Under tiden får vi acceptera att Bucchino vill att vi ska erkänna honom som låtskrivare som det viktigaste elementet i verket. Tyvärr märker publiken detta och jag undrar hur många som egentligen kommer att ta det till sig. Vi går på teater för att bli tagna på en resa av artisterna. Allt annat är hantverk som ska hållas så diskret som möjligt för att tjäna berättelsen. Här verkar Mr Bucchino vilja omkullkasta den traditionen och sätta sig själv i förgrunden. Hade han haft något av större substans att säga hade det varit mer förlåtligt, men trots all anspråksfull poseringskonst är detta lättviktig underhållning. Han må ha fått – som en av hans låtar upprepar – ett brev från Stephen Sondheim, men ett brev är inte samma sak som en hyllning i pressen.

Och det är inte den här recensionen heller.

Spelas till 7 juli 2018

BILJETTER TILL IT'S ONLY LIFE