RECENSION: Jack Absolute Flies Again, National Theatre ✭✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Jack Absolute Flies Again på National Theatre London.

Caroline Quentin (Mrs Malaprop). Foto: Brinkhoff Moegenburg Jack Absolute Flies Again.

National Theatre.

14 juli 2022

5 Stjärnor

BOKA BILJETTER

Förväntningarna på den här föreställningen är nästan lika höga som en Spitfire kan flyga. Efter att ha skjutits upp på grund av pandemin sammanför Jack Absolute åter Richard Bean och Oliver Chris (en av de största stjärnorna från One Man, Two Guvnors och en mängd andra pjäser), men denna gång som medförfattare i deras hejdlösa uppdatering av Sheridans The Rivals. Handlingen har flyttats till 1940 när slaget om Storbritannien precis har börjat rasa, och uppdateringen fungerar strålande med alla restaurationstidens troper intakta, kryddat med en 2000-talsblinkning tillbaka mot 40-talet. Det var länge sedan jag satt i en publik som tjöt av skratt så att taket nästan lyfte, för att i nästa sekund tystas helt av de händelser som utspelar sig mot slutet av pjäsen.

Foto: Brinkhoff Moegenburg

RAF har rekvirerat Mrs Malaprops herrgård, och piloterna är sugna på kärlek mellan sina flyguppdrag. Pjäsen gör en suverän parodi på den stela brittiska överläppen och bilden av den brittiske hjälten. Jack Absolute (en utmärkt Laurie Davidson) är det perfekta exemplet, en bild som dras till sin spets i hans far, Sir Anthony Absolute – en nästintill scenstjälande prestation av Peter Forbes, som är ett underbart exempel på en ständigt upprörd och konservativ officer. Det var glädjande att se mångfalden bland besättningarna äntligen representeras, med den hysteriskt roliga australiensaren Bob ”Wingnut” Acres, livfullt gestaltad av James Corrigan, och Akshay Sharan som får kommentera brittiskheten i rollen som poeten Bikram ”Tony” Khattri. De som flyger planen runt flygfälten leds av Lydia Languish, föremålet för varje heterosexuell mans intresse och Jack Absolutes försmådda älskare, perfekt spelad med en medveten finess av Natalie Simpson. Lägg därtill Jordan Metcalfe som Roy, vars kroppskomik är lysande, och Kelvin Fletcher som den nordengelske Dudley Scunthorpe som får alla damer på fall, så trappas komiken upp rejält, särskilt under den första akten.

Foto: Brinkhoff Moegenburg

Men om kvällen tillhör någon enskild skådespelare så är det Caroline Quentins enastående tour-de-farce som Mrs Malaprop. Hon lyckas numera komma undan med att säga precis vad som helst – och det gör hon! Hennes direktilltal och kommentarer till publiken sätter tonen för kvällen perfekt. Jag älskade även hembiträdet Lucy; Kerry Howard tar över den enorma Olivier-scenen och punkterar teaterns pompositet med repliken ”Jag är ett dramatiskt grepp!”. Stort grattis även till Tim Steed som vackert och underhållande förmedlar Brian Coventrys (ingen slump att han heter Coventry) dolda längtan efter att få höra orden ”Jag är också en Brian”!

Emily Bruns produktion håller ett skarpt och fint tempo, och scenografin är magnifik med projektioner av luftstrider ovanför våra huvuden på Olivier. I andra akten bjuds vi på en dansscen som får publiken att jubla, följt av ett tonläge som ensemblen hanterar mästerligt. Även om vi kanske inte får den jitterbug-final vi förväntat oss, så är det en värdig hyllning till ”The Few”. Det här var precis vad både jag och publiken behövde – en riktigt fartfylld och härlig kväll på teatern. Jack Absolute flyger inte bara, stundtals svävar den. Räkna med en flytt till West End!