RECENSION: James I: The Key Will Keep The Lock, National Theatre ✭✭✭✭✭

James I. Foto: Manuel Harlan James I: The Key Will Keep The Lock

Olivier Theatre

25 oktober 2014

5 stjärnor

Hur passande och symboliskt laddat är det inte att det samma år som Skottland röstar för att förbli en del av Storbritannien sker en skotsk invasion på National Theatre; en oblodig kupp som bjuder på det bästa dramatiska spektakel Olivier-scenen skådat på länge. Det visar på ett fängslande och direkt sätt vad Skottland har att erbjuda England i form av scenkonst, och vad England har att lära.

Just nu spelas Laurie Samsoms uppsättning av Rona Munros "The James Plays" på Olivier Theatre på National Theatre – en trilogi historiska pjäser som behandlar de tre första skotska kungarna med namnet James.

James I: The Key Will Keep The Lock kickstartar trilogin med ett rejält brak. Olivier-salongen har byggts om till en arenascen, och det fungerar alldeles ypperligt i den konfigurationen. Jon Bausors utsökta scenografi känns historisk i själen men modern i utförandet. I detta återspeglar den helt språket och känslan i både manus och skådespel. Historiens vingslag känns tydligt, men allt upplevs som fräscht, spännande och nytt.

Ett enormt slagvärd sitter fastkilat i marken där merparten av handlingen utspelar sig. Det dominerar allt, även de ömmaste scenerna av storslagen intimitet, och påminner ständigt om att våld och mord lurar precis utanför blickfånget. Entréer och utgångar sker överallt i salongen, vilket utnyttjas till fullo, och på en övre plattform tronar en tron ovanpå en sänkbar vindbrygga. Känslan av borgar, ensamhet, makt och öde är ständigt närvarande.

Den överväldigande känslan är den att vi ska sätta oss på marken och berätta sorgliga historier om kungars död. Helt fantastiskt.

Kostymerna är en lustig fusion av gammalt och nytt, lite Mad Max möter Firefly – men det fungerar. Det vilar en intensiv medeltida känsla över alltihop, vilken förstärks av Philip Gladwells utmärkta ljusdesign. I vissa partier känns det faktiskt som att allt sker i skenet av levande ljus, och det skotska kvälls- och nattljuset fångas på ett vackert och omsorgsfullt sätt.

Munro berättar en fascinerande och djupt engagerande historia där kvinnorna lyckligtvis spelar en lika viktig roll som männen. Hon väver skickligt samman berättelsen om den unge James I och hans tid i fångenskap hos Henrik V med den äkta, vackert tafatta men i slutändan djupa kärleken mellan James och hans tilldelade hustru, Joan Beaufort. Detta används för att skildra den unge monarkens förvandling från en lekboll för den mäktiga aristokratin till en skoningslös härskare. Det är både en kärlekshistoria och en historisk thriller – och sällsynt bra dessutom.

Det känns väldigt Shakespearianskt, kanske för att Henrik V dyker upp, men mer för att språket är högtravande och suggestivt med en konstant känsla av viktiga händelser som involverar viktiga människor. Det känns episkt på alla sätt. Och med tanke på att det handlar om en ung kung som adeln anser vara oduglig, delar den teman med både Rickard II och Henrik IV. Och precis som dem är James en skicklig talare:

"Knäböj inför mig för jag lovar er, och jag ska bevisa för er genom allt jag gör nu... Jag är Skottland. Det Skottland ska vara litet men det ska vara helt. Det ska vara fattigt, men alla dess invånare ska känna sitt värde och veta hur man kämpar för det. Det kommer att vara en liten del av världen men det ska veta allt som världen vet. Det kommer att angripas men aldrig kuvas. Det ska inte söka strid där det inte provoceras... men det ska aldrig böja sig för någon annan nation på denna jord. Det är Skottland. Det är den jag är."

Samsoms regi ser till att allt rör sig framåt med energi, men det finns så många detaljer längs vägen, så många skatter att njuta av och så mycket praktfull aktivitet att förundras över att jag ofta önskade mig en paus- och spolknapp – bara för att få uppleva det en gång till. Neil Bettles står för rörelsearbetet och gör ett strålande jobb; här finns inga fåniga teaterstrider, allt är utfört med precision och kraft.

Det finns en fantastisk sekvens i andra akten där den rädda, gravida drottning Joan darrar medan arméer utkämpar ett koreograferat, våldsamt krig runtom henne och den himmelssäng hon gömmer sig i. Henrik V:s vålnad dyker upp och ger djup åt tankarna och beslutsamheten hos den unge, oaccepterade kung James. Känslan av kärlek, minne och plikt är påtaglig i denna scen – och James triumf blir än större tack vare det magiska sättet detta iscensätts på.

Samsom har samlat en extraordinär ensemble; nästan alla medverkande är med i alla tre pjäser. I stort sett varenda skådespelare är mer än perfekt i sin roll, oavsett vilka krav som ställs på dem.

I spetsen för James I hittar vi den märkvärdige James McArdle som gör sitt livs roll hittills – i en karriär som redan bjudit på många höjdpunkter. Han är i exceptionell form här, fysiskt på topp och med en röst som spänner över hela registret från kärlekskrank poet till kallblodig bödel. Han har många enastående ögonblick under pjäsens gång, men de absoluta höjdpunkterna var hans elektriska tal till de skotska adelsmännen (där han talar om Bruces blod som bultar i hans ådror och hans vilja att ena Skottland; ett gigantiskt tal, heroiskt och inspirerande) och scenen där han får sin hustru att förstå att hon faktiskt är hans livs stora kärlek, kvinnan han såg från sitt fängelse och till vilken han skrev sin berömda dikt The Kingis Quair. Klassiskt skådespeleri när det är som allra bäst.

Han har ett fenomenalt stöd. Jamie Sives gör en fascinerande Henrik V, inte den hjälte vi känner från Shakespeare, utan den elake, bittre och döende kungen av England som förtvivlat försöker hålla ihop sitt rike. Sives är i toppform, vidrig och fängslande på samma gång.

Stephanie Hyam är förtrollande som Joan, den vackra flickan som tvingas gifta sig med James av Henrik. Hon är strålande vacker men också lysande, charmig och fylld av liv och glöd. Hon är i allra högsta grad James like, och hennes scener med McArdle gnistrar av passion och desperation. Ögonblicket då de fullbordar äktenskapet är särskilt gripande på grund av hennes sorgsna underkastelse, hennes vilja att ge allt för att få äktenskapet att fungera – trots att hon, en oskuld, tvingas utstå akten inför öppen ridå inför de skotska adelsmännen, som vill försäkra sig om att de kungliga arvingarna blir till på rätt sätt.

Blythe Duff och Gordon Kennedy är helt underbara som makten bakom tronen, de rika skotska adelsmännen som tror att de och deras fränder kan diktera villkoren för James. Duff njuter av sin roll nästan som om hon vore det medeltida Skottlands Alexis Carrington. Scenen där hon sitter på drottningens säng och hotar hennes gravida mage med ett nonchalant knivhugg är hårresande. Och Hyams hämnd, när hon njuter av Duffs Isabellas panikslagna skräck inför avrättningarna av sina söner, är riktigt läcker.

Kennedy briljerar som den gamle skotske krigaren som förväntar sig att hans vilja ska ske, med vilt hår, ovårdat skägg och en ryggrad av stål. Hans slutliga fall mot McArdles självsäkre monark är vackert gestaltat, liksom det raseri han släpper lös när han får veta att han ska avrättas.

Peter Forbes ger en fint nyanserad tolkning av Balvenie, en fegis och medlem av Douglas-klanen som vänder kappan efter vinden tills han slutligen stödjer James. Detta sker först efter en gastkramande händelse där en medlem av Stewart-klanen utpressar honom att mörda James medan han sover. Han förmår inte genomföra det och vänder sig mot sin utpressare, vilket säkrar James rätt till tronen för alla.

Vi får också en verkligt charmig och detaljrik prestation av Sarah Higgins i rollen som Meg, som tjänar James, hans hustru och deras barn. Hon är helt suverän – och hennes utfall mot de tölpaktiga skotska adelsmännens övertoner är underbara att se; likaså hennes långa scener med drottning Joan, som är exakta skildringar av viktig vänskap och familjeband.

Var och en av skådespelarna som porträtterar de våldsamma och ostyriga medlemmarna av Stewart-klanen är utmärkta – det finns en sådan fysisk skicklighet och ett så kraftfullt språk (både talat och ordlöst) att man aldrig tvivlar på den tidsepok historien utspelar sig i.

Karg, fysisk och gripande; detta är en extraordinärt fin uppsättning av en viktig och utmanande ny pjäs, som kastar ljus över bortglömda händelser och utforskar dem på ett sceniskt fulländat sätt. Man lämnas med en intensiv längtan efter att få se fortsättningen.