RECENSION: Jason Robert Brown In Concert, Royal Festival Hall ✭✭✭✭

Från vänster: Caroline Sheen, Jason Robert Brown och Sean Palmer Jason Robert Brown In Concert

Royal Festival Hall

26 maj 2015

4 stjärnor

Jason Robert Brown är lite som Broadways fula ankunge – vissa älskar honom på grund av hans brister, andra ogillar honom av precis samma anledning. Vissa älskar honom oreserverat, nästan tvångsmässigt, bara för att han är just den dära fula ankungen; men de flesta Broadway-entusiaster ser honom som en svan som väntar på att få slå ut. När blir det egentligen hans tur helt och hållet?

Det här är en man som har vunnit tre Tony Awards; två för Bridges of Madison County (ett musikaliskt mästerverk oavsett hur man mäter – läs vår recension här) och en för Parade (ännu ett mästerverk). Och ändå... på något sätt anses han generellt inte riktigt tillhöra den absoluta elitserien. Förmodligen beror det på att han inte har haft några föreställningar som spelats i åratal på Broadway – å andra sidan har inte heller Sondheim haft det, och ingen ifrågasätter hans överlägsenhet.

Brown har varit ett offer för omständigheterna. Hans musikaler i fullängd har aldrig haft den där omedelbara publikfrieriet; de har varit ”slow burners” som byggt upp en hängiven skara fans över tid. Ibland har hans shower inte haft rätt regissör, ibland fel ensemble, men nästan alltid har musiken varit rätt. Komplex, musikaliskt intrikat, med inslag av jazz, blues och pop – Brown har skrivit allt från enskilda sånger och koraler till sångcykler och fullängdsmusikaler. Och ofta med fantastiska, inkännande texter. Han har varit produktiv i att skapa storartat material och har, med all rätt, en trogen publik.

London-delen av den publiken slöt upp mangrant på Royal Festival Hall i tisdags för en konsert med Browns verk. Med musikaliskt ledarskap av Brown och Torquil Munro, en artonmannaorkester (inklusive Browns favorit-trummis från New York) och en glimrande uppställning brittiska talanger, lovade konserten mycket – och levererade en fantastisk musikalisk kväll med stundtals gastkramande sånginsatser.

Att se Brown uppträda med en hel orkester, omgiven av lokala stjärnskott, tydliggjorde varför han kanske inte är så populär som han förtjänar att vara. Brown är en begåvad kompositör, en superb orkestratör, en gudomlig ackompanjatör och en hängiven uttolkare av sin egen musik – men han har helt enkelt inte det röstomfång eller den kraft han tycks tro att han har. Hans sånger förstås alltid bättre, och får mer genomslag, när de sjungs av andra.

Brown både inledde och avslutade konserten med nummer han sjöng själv. Först ut var ”I Love Betsy”, öppningsnumret från Honeymoon In Vegas. Det är en härlig, pigg och romantisk låt – och när Rob McLure sjöng den på Broadway var den genuint lyftande. Brown lyckades inte hitta samma resonans. Likaså var den fantastiska ”Someone To Fall Back On” Browns finalnummer. Det var Browns egen inspelning som först gjorde låten känd, men när man har hört artister som David Burnham sjunga den bleknar Browns version. Både Oliver Tomsett och Sean Palmer, som båda delade scen med Brown under kvällen, skulle ha kunnat leverera röstmässigt starkare versioner. Om det fanns en onödig besvikelse under kvällen så var det att Brown sjöng sina egna låtar.

Det tydligaste exemplet var Browns framförande av en ny låt, ”Melinda”, från en än så länge namnlös musikal om livet i 70-talets New York. En tid då olika musikstilar som disco och salsa krockade och skapade vad Brown beskrev som en ”Beirut-effekt”. Sången i sig var lysande, en fusion av stilar helt olik allt Brown tidigare skrivit, och lovar gott för en framtida dansmusikal – men den behöver en klarare, mer bärande röst och skarpare diktion.

Men på det stora hela vägde de musikaliska höjdpunkterna upp för Browns röstmässiga begränsningar, inte minst för att han är en erfaren artist som vet hur man förmedlar känslan i sitt material. Han kan sälja in sina nummer, absolut. Men andra kan både sjunga och sälja, och den här konserten svämmade över av sådana talanger.

Den ostoppbara och extraordinära Cynthia Erivo bevisade två gånger vilken kraftfull kombination Browns musik och text kan vara i händerna på en sångerska som kan elektrifiera varje ton. Hennes tolkning av ”Stars And The Moon” var perfekt avvägd, poetisk och ljuvlig; varje ord brann av intensitet, varje ton var fyllig och ren. Men hennes sanslöst kraftfulla ”I Can Do Better Than That” blev kvällens stora utropstecken. Den rev bokstavligen ner huset och tvingade Erivo att ta emot fler tacksägelser än hon själv tycktes tro att hon förtjänade. Hon hade fel – det var kvällens absoluta höjdpunkt i en kväll fylld av stjärnmoment.

Amy Booth-Steel gav oss en lockande glimt av Honeymoon In Vegas (en show som skulle ha gått bättre på Broadway med en bättre ensemble) med ett rörande framförande av ”Anywhere But Here”. Oliver Tomsett, som vuxit i både självförtroende och röstlig mognad, imponerade stort i ”The River Won't Flow”. Han fick fantastiskt stöd av körsångare (inklusive den begåvade Claudia Kariuki), medan Matt Henry inte riktigt nådde upp till samma nivå som den andra solisten.

Trots många skämt från Browns sida om bristande reptid och klagomål på att allt var ihopkastat, syntes lite av detta i själva framförandena. Laura Pitt-Pulford, lika graciös och strålande som alltid, Bertie Carvel och Oliver Tomsett visade precis varför Parade gav Brown en Tony. Deras insatser i ”The Old Red Hills Of Home”, ”You Don't Know This Man”, ”It's Hard To Speak My Heart” och ”This Is Not Over Yet” gav rysningar och avslutade första akten på ett dramatiskt och vokalt oklanderligt sätt.

Andra akten bjöd på underbart material från Browns konstnärliga triumf Bridges Of Madison County. Fem låtar framfördes, där höjdpunkten var Sean Palmer och Caroline Sheen, som var hjärtskärande bra i ”Before And After You” och ”One Second And A Million Miles”. Publiken älskade det – förhoppningsvis ser en klok producent till att London får en ordentlig uppsättning av Bridges snart (helst med Hannah Waddingham och Palmer i rollerna).

Vi fick också smakprov från National Youth Musical Theatre’s uppsättning av 13, inklusive en stjärninsats från Eleanor Worthington-Cox i ”What It Means To Be A Friend”. Och föga förvånande, givet den aktuella filmatiseringen, ägnades en del av konserten åt The Last Five Years – förmodligen Browns största succé hittills. Booth-Steel glänste i ”Still Hurting” och Tomsetts ”Moving Too Fast” var magnifik. Han hade den otacksamma uppgiften att följa Erivos succénummer, men han klarade det med glans.

De dånande applåderna och den stående ovationen vid slutet lockade fram ett extranummer – publikfavoriten ”Caravans Of Angels”, ledd av Brown där publiken stämde in i refrängen på signal. Det blev en varm och inkluderande final på en stjärnspäckad kväll som visade exakt hur bra musik Brown har skapat, och fortfarande är kapabel till.

Brown nästan tiggde eventuella producenter i publiken att sätta upp hans shower i London – det borde han inte behöva göra. National Theatre både kan och bör sätta upp Bridges of Madison County; Old Vic eller Jamie Lloyds kompani skulle enkelt kunna göra Honeymoon In Vegas; och Parade eller The Last Five Years kan vem som helst sätta tänderna i eftersom de är etablerade verk. Allt som krävs är rätt rollbesättning.

Den här konserten visade hur givande Browns musik är när den hamnar hos riktigt begåvade sångare. Vilken mer uppmuntran behöver producenterna?