RECENSION: Keith?, Arcola Theatre ✭✭✭

Julian Eaves recenserar Patrick Marmions Keith? som just nu spelas på Arcola Theatre i Dalston

Mark Jax (Morgan) och Joseph Millson (Keith). Foto: Idil Sukan Keith? Arcola Theatre, Dalston

18 februari 2019

3 stjärnor

Boka biljetter

Ärligt talat, med tanke på hur brittiska teatrar håller på skulle man kunna tro att Molière aldrig skrev något annat än Tartuffe. Faktum är att han skrev mängder, och medan ännu en "version" av hans sena mästerverk rullar av löpande bandet börjar man önska att lokala producenter och dramatiker bemödade sig med att titta på hans andra verk. Jean-Baptiste väntade trots allt hela sin karriär innan han skapade denna bedrägligt enkla komedi om illusioner. Ändå är det återigen Tartuffe som stöps om i detta senaste Off-West End-bidrag från östra Hackney. Berättelsen om den falska prästen som nästlar sig in hos en groteskt naiv högborgerlig familj lyckas lägga beslag på hela deras förmögenhet och hem, innan han i sista stund besegras av en sorts deus ex machina som återställer status quo. Några decennier senare skulle den verkliga revolutionen komma, men det hör framtiden till.

Sara Powell (Veena) och Natalie Klamar (Roxy). Foto: Idil Sukan

Själva manuset av Patrick Marmion (som nyligen haft framgångar här med pjäserna 'Great Apes' och 'The Divided Laing') är väldigt roligt. Medan jag väntade i baren på att föreställningen skulle börja läste jag första akten och den fick mig att skratta högt... gång på gång... oavsett hur mycket jag försökte hålla band på mig. Och i början av scenversionen i stora salongen startar produktionen lovande nog: Joseph Millson gör en briljant insats i titelrollen. Han är en världsvant stilig och samtida gestalt med fint flätat hår och "etniska" kläder, barbröstad (den annars tomma parkettgolvsdesignen är gjord av Jemima Robinson, så kostymerna är kanske också hennes förtjänst – annars bör vi tacka kostymansvarig Bex Kemp). Men det är genom sitt fenomenala komiska handlag som Millson verkligen briljerar; inte en sekund passerar utan att han helt behärskar scenen, med knivskarpa beslut i varje ögonblick om när han ska röra sig, stå stilla, blicka ut, tala eller gestalta känslor. Det är en mästarklass i komiskt skådespeleri.

Rollbesättningen för resten av truppen är mindre lyckad. Natalie Klamar når visserligen upp till fina komiska höjder sent i andra akten när hon, i rollen som dottern Roxy, går till attack mot inkräktaren. Men det är en lång väntan genom en märkligt stram karaktärisering av någon som författaren i programbladet påminner om kan vara "faktiskt ganska ytlig". På samma sätt känns hennes kraftfulla mamma, Sara Powells Veena, helt malplacerad i denna lätta, lättsinniga historia. Lizzie Winkler, som den föregivet brasilianska husan Anna, har liknande svårigheter att hitta rätt tonläge, för att inte tala om accenten – som kommer och går. När det gäller den rike fadern Morgan, är Mark Jax välmenande men varken tillräckligt mycket av en pajas eller en tölp för att väcka särskilt mycket munterhet. Och som den andra utomstående, Roxys udda fästman Mo, bjuder Aki Omoshaybi på vinnande leenden, men de lyckas aldrig övertyga oss om att de döljer den tomhet som krävs för att bli genuint rolig – hans största skratt för kvällen får han genom något han gör med sin kostym, vilket säger en hel del.

Aki Omoshaybi (Mohammed). Foto: Idil Sukan

Vems är ansvaret? Jag antar att vi måste lägga en del av skulden hos den relativt oerfarne regissören Oscar Pearce, vilket är synd. Han är begåvad och kommer säkert att resa sig efter detta lilla bakslag. Hans vilda fars om Laing var riktigt underhållande och jag minns den med glädje. Men den pjäsen handlade om idéer och deras absurda makt över människor. Detta är ett helt annat verk: Molière älskar faktiskt sina karaktärer, samtidigt som han föraktar och driver med deras pretentioner. Det är en viktig distinktion. Man måste hitta den kärleken till människorna, annars fungerar inte komedin. Och jag trodde aldrig på att någon annan än Keith i den här produktionen visste vad ordet betydde: hans flörtiga interaktion med publiken bekräftar detta mer än hans påståenden (ska de tas på allvar?) om att han är någon sorts reinkarnation av Dionysos. Han är den ende som har förmågan att tala direkt till våra hjärtan.

Därmed stjäl Millson inte bara andras pengar utan hela föreställningen. Genom att spela minst två skarpt kontrasterande roller – båda med fulländad pondus – är han den ende som vet exakt hur varje replik ska levereras för att få precis den mängd skratt han önskar. Hos de andra, förutom enstaka lyckokast, uteblir en sådan konsekvens – både från mig och publiken runt omkring. Resten av ensemblen rasslar visserligen igenom sina repliker snabbt nog, nästan för fort för att man ska hinna höra dem, och det är problemet: de verkar aldrig ge sken av att de (a) tänkt på vad de faktiskt menar, eller (b) själva förstått vad det är de försöker göra, än mindre säga. Eller rättare sagt, de verkar inte "känna" texten så mycket. Och därmed gör inte publiken det heller. Det talar till intellektet, men berör oss inte på djupet. Och Molière bör göra båda delarna. Det här är intelligenta, erfarna skådespelare, så hur har allt kunnat gå så snett?

Lizzie Winkler (Anna). Foto: Idil Sukan

Det är sant att det också finns gapande hål i dramaturgin: man får ideligen känslan av att en scen här och där har strukits, att hela sidor av dialog har lämnats kvar på golvet i replokalen utan en tanke på den skada det gör för flödet och för handlingens trovärdighet. Gång på gång måste skådespelare kliva ut på scenen utan tillräcklig förberedelse för att signalera viktiga vändningar, vilket gör att vi tappar fokus och undrar ”Vänta nu... hur gick det där till?”, och därmed distraheras från själva historien. Det är förödande i en pjäs. Om publikens uppmärksamhet vandrar iväg är det mycket svårt att få den tillbaka. Om mitt antagande om strykningar stämmer – och jag har inget sätt att veta säkert – skulle jag gärna vilja veta vem som beställde dem. Och varför.

Så, om du känner ett sug efter ännu en genomkörare av detta redan väl genomtröskade drama, gå och se det. Du får se en riktigt stark prestation, och det är helt och hållet hans föreställning, vilket rättfärdigar – om än med nöd och näppe – betyget. Om inte, beställ manuset från Aurora Metro Books och njut av ett gott skratt hemma i stället.

Spelas till och med 9 mars 2019

BOKA BILJETTER TILL KEITH? PÅ ARCOLA THEATRE